En ovanlig söndag

Pojkarna när jag och Mattias åt frukost

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan vardagen blir vardag igen. Varenda dag känns ny nu, med Sune i mitt liv. Jag har nog inte skrattat så mycket på evigheter som jag gjort de senaste dagarna. Han skänker sådan glädje och lycka så ni kan inte ana.

Men hans sanna jag börjar komma fram nu när han slappnat av här hemma må ni tro. När han får sina stolleryck så undrar man ju förstås hur detta ska sluta. kommer jag någonsin få någon ordning på detta lilla monster? Koppelträningen måste vi också ta tag i, han beter sig som en vildhäst de få gånger jag har provat.

Efter frukosten gick jag och Goliat ut en långpromenad i frostig och solig skog, helt själva. Jag tror att Goliat uppskattade denna timme mer än vanligt, han verkade leva upp och slängde kottar omkring sig och kutade runt som en liten ko på grönbete över kalhyggena. Det var fint att se. Ikväll ska vi dessutom på instruktörskurs i Tidaholm. Det känns skönt att ha möjlighet att få lite tid själv med honom. Han blir lite bortglömd eftersom valpen både är sötare och mer tidskrävande än vad han är. Igår stod han vid sovrumströskeln och såg ut som att han hade haft sju svåra år. Fina Goliat. Ibland kan jag inte tro att han har varit en liten galen valp han med en gång i tiden.

Goliat på en långtur i skogen med bara matte!