Träning på klubben

Jag har precis kommit hem efter en trevlig eftermiddag på min kära hundklubb. Det var så längesedan jag var där på allmänträningen, och jag blev positivt överaskad över hur bra uppslutning det var till lydnadsgruppen! Det var verkligen perfekt för mig och Goliat, som ju tränar för tävling för tillfället (även om jag försöker förtränga detta faktum allt som oftast). Vi fick kommendering genom tvåans moment och fick några tips, speciellt kring fjärren som jag helt fått om bakfoten och dessutom oftast stressar mig igenom. Jag har till exempel aldrig tänkt på att det är fem sekunder mellan varje skifte, eller att det startar från liggande. Oops.

Det jag är mest nöjd med från träningen är ändå de två lyckade dolda platsliggningarna. Först med kända hundar men mycket störning och sen med helt okända hundar. Många dessutom. Goliat låg enligt de som tittade jättefint. Jag själv hade ingen möjlighet att tjuvkika då jag blivit dirigerad bakom ett jättetjock träd. Så det blev mer tävlingsmässigt än vad jag hade trott då jag fick känna på hur det är att inte se hunden. Huvaligen. Det var långa minuter må ni tro.

Sjumilaskogen

Jag tänker på min sjuksköterskeutbildning när jag ser den här skylten...

 Tänk vilken frihet ett körkort och en bil kan innebära. Idag gjorde jag bara förmiddagen på praktiken, och efter att ha sörplat i mig lite soppa for jag och Goliat hela vägen uppför Billingesluttningen och gick 10km-rundan. Jag vet om inte om det var det faktum att jag visste hur långt det var, eller om det är min kondition som har rymt sin kos, men det var helt klart jobbigare än vad jag hade trott.. Tur att jag hade varit förutseende och köpt hem lite kakor som jag kunde belöna mig själv med när jag kommit hem igen. Duktiga jag.

Sjumilaskogen

Höstig dag med trevligt sällskap

Efter min första praktikdag i hemsjukvården styrde jag kosan till affären och veckohandlade. Tyvärr fanns inte allt som jag skulle ha, men det blev ändå 4 kassar att kånka hemåt. Vilket iofs innebar att kånka dom 100 meter till bilen och sedan 50 meter från bilen och hem. Har man blivit bekväm eller har man?

På kvällen kom Stina och Kila ner till mig och tillsammans gick vi en promenad runt garnisonen. Jag försökte ta fina porträttbilder på de tu i höstliga färger och kvällssol som var helt underbar. Men icke.
När jag gett upp mina försök på en bra bild gjorde vi ett enklare upplet i skogen.
Jag trampade upp rutan själv medan Stina stannade vid hundarna. Tre föremål hade jag med mig i min ficka och som jag placerade ut ganska långt bak.
Goliat fick springa först. Han sprang utan kommando, hade väldigt bråttom får man väl lov att säga. Efter att ha sökt en stund hittade han första föremålet och kom in på en fin avlämning. Men han hann knappt lämna det innan han hade stuckit ut igen, ha! Jag nöjde mig när han hade lämnat in föremål nummer 2. Så var det Kilas tur. Jag sprang ut och lekte med föremålet för att ge henne en ordentlig synretning och sedan skickade vi henne. Hon var jätteduktig! Hon sprang ut fint, utan tvekan, och tog föremålet tillbaka till matte efter viss peppning. Det var himla kul att båda var så duktiga, detta måste vi göra oftare!

Nu ska jag göra någonting som Mona inte tycker om. Jag tänker visa er vad jag gjorde för kvällsmat, haha! Jag blev så himla nöjd så ja måste bara få skryta lite.

Det blev gulaschsoppa med köttfärs och linser, och till det bakade jag rågsiktsbröd. Hur många vuxenpoäng samlade jag nu, vavavava?

Viltspår med "skott"

Skytten har ett paintballgevär. Man tager vad man haver, som det heter.

 Då har Goliat gått ett nästan dygnsgammalt spår. Det var längesen vi spårade och det märks att han har svårt att sortera mellan spårvittring och viltvittring... Men jag tyckte ändå att han skötte sig relativt bra. Jag spårade med ganska kort lina, och stannade när jag tyckte att han rände ut för långt från spåret. Första vinkeln tog han klockrent. Andra vinkeln gick också fint, men så var det som att han inte riktigt kunde bestämma sig för om det verkligen var rätt spår han tog. För sen bakspårade han och fick viltkänning. Jag stannade honom och fick till slut ta tillbaka honom till spåret. Efter lite funderingar och en ganska noggrann kontroll av en återgång fortsatte vi spårandet tills det uppstod ännu ett förvirringsmoment när vi skulle ta oss över en stenjärsgård.
Väl över tog han resten av spåret fint.
Fram till skottet.
Jag satte honom ner och Mattias gick ut och sköt ett par skott mot spårslutsplatsen. Goliat reste sig från sittande position och hade svansen mellan benen och såg otroligt besvärad ut. Jag satte honom återigen ner och väntade en liten stund, sen gav jag honom varsågod (varför sa jag inte spår?). Han gick ganska tveksamt fram till spårslutet och väl där blev det lite allmän förvirring. Men sen hittade han klöven och då blev det full fest!

Väl ute från våra buskar kampade vi med klöven på en äng, då sköt Mattias ett par skott till och denna gången gick det fint. Han bar stolt och glad hem klöven igen, så slutet blev lika positivt som sist. Till och med ännu mer positivt, då han fick ett stort och köttigt lammben! Mums tyckte Goliat och låg på gräsmattan i över en halvtimme och tuggade nöjt på sin belöning.

Jag håller tummarna för att nästa spårträning blir ännu mer positiv!
Jag är så himla förvånad bara. Jag trodde jag hade en skottfast hund. Men tydligen har jag en hund som helt klart är skottberörd. Jag ser det egentligen inte som något problem då jag verkligen tror att det kommer att avhjälpas med mängdträning. Men jag är verkligen stum av förvåning. Snopet, Cecilia.

Goliat, nöjd med sitt fynd

Ännu nöjdare blev han när han fick lammkött av svärmor

Mattias, fullt koncentrerad på sin uppgift

Efter att ha spacklat och skrapat i köket begav vi oss till Ölanda för en liten tur i svampskogen. Negativt med turen var väl att jag drog med mig alla fästingar och älgflugor jag kunde hitta. Jag tycker att det krälar över hela kroppen och jag har redan haft ihjäl tre älgflugor och två fästingar som krupit på min kropp. Äckliga djur.
Men svampjakten blev lyckad och ikväll blir det varma mackor med svampstuvning och sen lite gotta framför en trevlig film. Goliat är trött och nöjd efter att ha sprungit runt som ett jehu. Jag var också så himla duktig att jag lyckades lägga ett viltspår innan vi åkte ifrån Mattias föräldrar. Så imorgon ska Goliat få gå ett halvdygn gammalt viltspår med "skotträning" i form av paintballgevär. Jajaja, jag vet. Det är lite mesigt, men nöden har ingen lag. Jag får i alla fall tränat på själva situationen i form av att Goliat ska sitta, vänta, en människa går ut, det låter, människan kommer tillbaka och så får man starta på spåret igen. Det riktiga oljudet får vi träna vidare på hemma hos Hanna och Daniel. Nu ska jag avlusa mig själv så jag hinner inte skriva mer.
Återkommer imorgon med viltspårsrapport!

Dålig bild, men om man ser såna här har jag fått lära mig att man ska hålla utkik för trattkantareller!

Här är mitt och Mattias nufunna svampställe! Långt in i skogen där finns rena rama guldgruvan!

Dagens skörd

Ölanda, idag i en klädsam dimma

Goliat, lycklig och fri!

"Ska han lägga pinnen där??"

Tog hjälp av Mattias med kommenderingen på kvällens lydnadsträning. Resultatet ser ni nedan i en ihopklippt liten film. Mattias karriär som tävlingsledare kan man väl säga har börjat ganska lovande? "Ja, jag tänkte säga börja men du börja ju tjöta där". HAHA!

Goliat börjar bli tävlingsklar snart känns det som. Nu behöver vi träna lite dold platsliggning med främmande hundar, fritt följ, avlämningar i apporteringen och sen är det bara att tuta och köra!

Det finns så obegränsat med roliga saker att kommentera i den här filmen. Så jag tror helt enkelt att jag låter bli och låter er själva upptäcka dem. Men jag kan inte låta bli att fälla en kommentar om min otroligt osmickrande språngmarsch som ser mer ut som att jag har gjort i brallan. Herregud.

Lite vardag och lite helg

Idag hade jag en jättebra dag på praktiken, jag lyckades sätta mitt första venflon, tog blodprov, dokumenterade och gjorde massa annat sjuksköterskeaktigt. Jag kände mig mycket viktig må ni tro!

Annars bjuder dagens blogginlägg på en liten tur i skogen med Goliat. Vardagslydnad kan man väl kalla det, med ett litet inslag av vad som låter som döende kråkor i skogen. Dessutom låter jag som en överviktig pensionär för att jag har så dålig kondition. Det kan hända att det är just denna detalj som roar somliga människor därute i världen.
Mot slutet av filmen får ni dessutom se min smått psykotiska relation till mina nya kängor. Ja, nu blir ni lite nyfikna va? Det är nog bäst att ni kollar på hela klippet för att inte missa nånting!


Om ni undrar varför jag låter som en flickscout med halsfluss så är det för att
jag trodde att ljudet skulle bli mycket högre på filmen.

Wow, jag älskar det faktum att ni nu får en bild av mig som en mild, bräcklig liten varelse. Kanske tänker ni att jag är snäll också, vem vet. Kanske skulle jag filma när Goliat INTE kommer på inkallning och hur jag låter då? Då skulle ni nog hoppa av stolen av ren förfärelse, ha! Och tänk att Goliat verkar riktigt lyhörd och lydig på den här filmen? Ni ska se när han har hittat någon riktigt ingrodd pissfläck att slicka i sig, då är han inte lika rask med att komma ska ni veta! Ack, medias makt över dagens samhälle. Jag säger då det. Någon gång, kära bloggläsare, ska ni få veta sanningen. Men än är inte upplysningens dag kommen!

Planen för helgen är renovering av köket, klippning av huvudhår på mig själv, aktivering av hund och paddling i sjö med hund, ved och grillbricka. Puh! Hur ska vi hinna!?

Fem minuter från lägenheten....

Följ med mig och Goliat på vår morgonpromenad vetja!

Här bor Mattias. Ganska stadliknande miljö kan man tycka?

Men fem minuters gångväg därifrån ligger underbar, underbar skog!

Pinne-i-byxan har väl alla kooikerägare råkat ut för va?

Goliat i höstsol

Överallt slingrar sig stenjärsgårdar fram... Man tänker ofta på vilken fattigdom som rådde här förr i tiden...

Titt som tätt kommer man fram till små små ängar.. Självklart omgivna av stenjärsgårdar..

Mossiga skogar och slingriga småstigar....

Solen tittar fram mellan träden

En och annan svamp hittar jag, men jag ser bara dom som lyser röda. Och dom får man inte äta har jag hört.

"Titta, en cowboy!!!" skrek barnen när vi gick förbi dagiset på väg till skogen.. Vet inte hur man ska ta en sån kommentar? HAHA!

Goliat.... (vem annars?)

En timme senare är vi tillbaka i civilisationen igen... Här är det Mohlins växthus som får vara fotoobjekt...

Vilse i pannkakan

Imorse kom jag på den fullkomligt geniala idén att försöka hitta en ny väg att gå i Mattias föräldrars skog.
Det finns nämligen obegränsat med underbara skogsstigar uppe i skogarna, men jag har aldrig tagit mig tid att utforska. Istället håller jag mig på de gamla, tråkiga rundorna. Men idag slog jag på stort må ni tro! Och gick så klart vilse. Helt plötsligt stod jag mitt i skogen, utan en endaste väg att gå på, med en galen hund springandes runt fötterna.
Men jag löste det fint.
Ringde backupen Mattias.
Så fann jag mig ståendes mitt i skogen och beskriva hur de olika delarna såg ut. "Till höger har jag lite mer taggig skog, rakt fram är det hugget och så är det en stor stenmur här också. Ganska mossig." På något vänster lyckades han i alla fall guida mig tillbaka, lagom för att åka iväg till Skövde för lite skola. Jag hann precis till kvart över ett, puh! Svettigt värre!

Nu på kvällen for jag iväg till Herrljunga BHK för lite tisdagsträning. Tyvärr kom vi sent och missade platsen, som egentligen var det vi ville träna på. Men den övriga träningen gick så bra! Goliat var övertaggad och vibrerade innan hoppet, gav skall i fotgåendet och hetsade sig ut till rutan i väldans fart. Men jag har hellre ett ivrigt skall och en tjuvstart, så jag lät honom hållas. Jag fick honom till och med att kampa med den platta anden. Då är han övertaggad vill jag lova!
Vi avslutade träningen med en mysig skogsrunda.

Intet nytt.

Ja, hörrni. Detta inlägg blir egentligen ett sånt där som egentligen inte hade behövts. Ett riktigt onödigt inlägg. Men det var längesen jag uppdaterade nu och jag är ju rädd om mina kära läsare, så något ska dom väl få för att dom kommer in på sidan. Jag lovar er att bli mer aktiv på hundtränarfronten, bara jag hittar lite mer ork och tid.

Nytt på hundutbildningen är att jag faktiskt ska få gå utbildningen! Jag blir samägd kan man säga. Lite Billinge, lite Herrljunga. Det blir nog bra tror jag och jag ser otroligt mycket fram emot att få titulera mig som allmänlydnadsinstruktör. Vad tråkigt att jag och Goliat är så otroligt dåliga på allmänlydnad bara. För det mesta när vi kommer och någon frågar "jaha, vad gör du med din hund då?" och jag svarar glatt att "vi tävlar lydnad!". Så får jag ofta en något skeptisk min och så sneglar dom under luggen och säger "med den där!?". Jag får låna någon av mina vänners väluppfostrade hundar som uppvisningsexemplar när den dagen kommer.

Kanske jag skulle våga mig på något sånt här på första kurstillfället? Haha



Klicka gärna på övriga Görel-klipp på you tube, om ni dubbelklickar på "filmrutan" kommer ni vidare till you tube och kan därifrån välja klipp i listan till höger om den större bilden.
Wow, jag är så himla bra på att förklara känner jag. Jag är väl en sån där typisk tjej som beskriver vägen på följande vis;

Sväng vid det gula huset. Eller nej förresten, det är nog rött nu för tiden? Jag förstår egentligen inte varför dom målade om det, det var mycket snyggare som gult. Ja, sen när du har svängt så åker du fyra träd bort, framför den stora stenen (sväng inte vid den mindre stenen, då hamnar du hos grannen).

Tur man har GPS säger jag bara. Jag borde skaffa en till cykeln också.

Görels hundskola. Cecilias hundskola. Ja, ni ser ju själva vilken slående likhet det är oss emellan!?

Från förr

Jag och Goliat på skogspromenad hösten 2007

Min syster i uppdrag att försöka fånga min intelligens på bild

Jag och en liten liten pluttGolitass

Resten av helgen ska jag praktisera på Falköpings sjukhus. Jippie! Jobba gratis, det har väl aldrig suttit fel va? Mattias lagar i alla fall lunch. Det är bra. Väluppfostrad hund och väluppfostrad karl.

14,6 kilo underbarhet

Ja, ni ser ju själva hur ynklig han är.

I vansinnigt spöregn åkte jag och Mattias mamma Aina iväg till Alingsås veterinärklinik för en undersökning. Goliat skötte sig ypperligt inne hos veterinären. Först tittade hon med lampa, sen lade hon i en salva som blir grön om det är en skada. Sen kikade vi tillsammans igen. Mycket riktigt. En liten, nästan osynlig rispa mitt framför Goliats pupill fanns att finna. Det blev antibiotikasalva två gånger dagligen i tio dagar för Goliats del. Goliat fick ställa sig på vågen också, innan vi åkte hem. 14,6 kilo väger han. Vilken stor kille! Han fick några kex på vägen ut.
Vägen till Herrljunga var lång när det regnar och blåser, min lilla bil susade fram över vattenfyllda hjulspår. Otäckt. Väl framme i Herrljunga var det apoteksbesök som väntade. Apotekartanten hade otroligt smutsiga naglar. Får man ha det som apotekare? tänkte jag när jag betalade. For iväg till Hemköp och handlade gotte till ikväll. Hemköp är för oss normala. Alla snobbar handlar på ICA. På hemköp kan man gå in med Graningekängor och okammat hår och slipper stå i kö. På ICA träffar man alltid någon man känner och måste skämmas för att man har mascara från igår. Det är ju fredag vet ni. Fredagsmys är ju ett faktum. Ikväll ska vi äta tonfiskröra och Goliat ska få ögonsalva och ett märgben.

Är jag en 20/80?

Kan det hända att det är ying och yang eller karma eller någon slags lyckokvotering, men det känns verkligen som att jag är en 20/80person. 20 % lycka och 80 % misär. Imorse, mina vänner, var jag i extas. Jag lyckades nämligen med mitt alldeles första venprov på egna, om än något darriga, sjuksköterskeben. Det kändes lite halvt sinnessjukt att vilja skrika "JAA, BLOOD!" när man såg en stackars liten tants blod spruta ned i ett avlångt rör. Men det var precis så jag kände. Tanten tittade på mig och min nöjda min och kände ett behov av att moderligt säga "Men nu var du väl duktig!". Det kändes som ett fint ögonblick och jag levde på detta lyckorus hela dagen. Det var sen det började gå utför. För att sammanfatta så kan jag väl säga att det inte blir någon jaktgoldenvalp, då den valpen inte ens kommer att bli till för att tiken har råkat ut för en ögonåkomma som tydligen är nedärvbar. För att göra dagen ännu lite roligare så har Goliat råkat få en rispa på hornhinnan under en svampplockarpromenad med Mattias mamma. Så imorgon blir det ett besök hos veterinären för att få lite antibiotikaögondroppar utskrivna. Stackars min lilla vovve, han kisar med ögat och det rinner vätska ur det. Jag hoppas givetvis att det ska ha gått över tills imorgon, men fem timmar efter skadan är det fortfarande lika illa så jag har liksom ställt mig in på att åka iväg.
Nej, nu lägger jag ner för idag.

Morgon hemmavid

Idag har jag njutit må ni tro. Jag har sörplat kaffe framför nyhetsmorgon (njutbart trots att tittarombudsmannen var med, vilket ju alltid är lite obehagligt) och efter detta gick jag och Goliat Garnisonen runt i sävlig takt.

Skövde Garnison

Om en timme bär det av till skolan för lite oseriöst seminarium och sen ska jag åter igen till Herrljunga. Det är lite flängigt den här månaden, jag hoppas att det kan rätta till sig inför nästa praktikperiod då jag tänker ta tag i det här med att hitta en seriös hundvakt. Jag har som skjutit det åt sidan litegrann det sista och då blir det så klart lite svårt att ha praktik. Jag är expert på att skjuta upp saker. Till exempel så har jag också skjutit upp min hemtentaskrivning, som jag nu måste ta tag i samtidigt som jag är på praktiken. Vilken hit.

Vårt kära Brona

Nu ikväll var jag en sväng på Brona och tränade. Först gick jag och Goliat en, vad jag tyckte var, en superlång promenad på vandringsleden i närheten av hundklubben. Svetten lackade och pulsen steg. Den långa promenaden visade sig efter ett ögonkast på klockan ha blivit hela femton minuter. Konditionen är visst inte vad den en gång var? Nåja. Större katastrofer har väl hänt. Jag skyller på kuperad terräng, tunga kängor och en begynnande förkylning. Jag kan nog komma på ännu fler anledningar, men jag vill inte tråka ut er.

Träningen ikväll gick riktigt fint får jag lov att säga! Rutan fungerade väldigt bra (inte perfekt, men även solen har fläckar), inkallning med ställande var helt okej. Vi körde även några transporter fram till hoppet (och belönade att han satt kvar och tog kontakt). Efter lydnadspasset fick han springa över agilityhindren och Mona tyckte han var riktigt duktig. Det kanske blir en liten agilitystart till nästa sommar, vem vet? Bara för skojs skull? Jag måste bara rota fram den där konditionen igen innan dess.

Goliat och barnen

Idag fick jag några kort från kennelträffen! Det var Jenny, Goliats kullsyster Kaplas matte, som var så snäll och skickade dem till mig. Själv vågade jag inte ens ta fram kameran den dagen, det spöregnade nämligen konstant. Just denna bild föreställer Goliat och hans valpar, Viggo och Mira. Goliat ser ut att vilja äta upp stackars lilla Mira, men så är inte fallet. Snarare tvärtom. Mira löpte nämligen denna regniga dag och eftersom hundar inte lever efter våra regler så tyckte han att hon var lovligt byte. Tur att någon uppfunnit kopplet, jag säger då det. Fju!
Jag måste bara fälla en kommentar om min otroligt sexiga hatt. Den har jag fått av Mona och är verkligen min favvo! Tack Mona!!

Höstlig kvällspromenad

Fridfullt... eller?

Goliat i skymningen

Skogens konung såg Goliat, men Goliat såg inte honom..

Här vare äpplemos.

 Ja, det var gårdagens skörd av bilder det. Idag ska jag försöka hinna göra färdigt mina läxor, åka till Skövde och lämna av Goliat och sedan tillbaka till Falköping för att göra kvällen. Det är roligt att ha praktik, men idag hade jag hellre velat vara hemma faktiskt. Imorgon eftermiddag tänkte jag åka ut till hundklubben och träningstävla lite, jag funderar nämligen på att våga debutera lydnadstvåan om ett par veckor, och då måste man ju träna har jag hört.

Fluxfallet och Molla bokskog

Börjar jag bli mossig tro?

Molla bokskog

 På jakt efter en ny headerbild i höstlig anda for jag iväg för en liten utflykt. Jag styrde kosan mot Herrljunga kommuns finaste plats- Fluxfallet. Jag vet, det låter som en tandkräm, men jag lovar er, det är betydligt trevligare än munsköljen. Goliat sprang runt som en liten idiot och hoppade runt på dom hala stenarna som en annan liten gräshoppa. Jag halkade efter och betedde mig som en nojig morsa. Men jag vet ju att den där självbevarelsedriften som han har är överdriven i vissa sammanhang men underdriven i andra..
Nåväl, vi överlevde fotograferingen vid Fluxfallet och for vidare någon kilometer där Molla bokskog ligger. Det var lite för mörkt idag för att ta några bra kort med fart och fläkt. Men jag ska nog återvända dit när löven har börjat gulna, det är som att gå rakt in i en sagovärld. Stenar och trädstammar är täckta av grön mossa och bladen är så gröna att det nästan gör ont i ögonen att titta på dom. Goliat roade sig kungligt i detta drömlika landskap och tillsammans hade vi lite balansövningar på gamla trädstammar och stengärsgårdar. En mysig dag helt enkelt.

Molla bokskog

Godissök i ett gammalt träd

Goliat poserar framför Fluxfallet

Jag och Goliat i en mycket filosofisk pose

Är han inte vacker?

Världens finaste Goliat