Hemma på våran gata i stan...

Jaha. Så har denna helg också passerat, alldeles för hastigt.
Igår hade vi Grundkurs på Brona, jag njuter verkligen i fulla drag av att få gå med som medhjälpare. Visserligen är jag väl inte sådär jättestor hjälp för stackars Mona där jag står, som en annan fågelholk. Men jag lär mig massor! Suger åt mig som en tvättsvamp av all information och alla intryck, superinspirerande!

Efter ett slaskigt och kallt kurstillfälle åkte jag hem och gick ut med min eget ouppfostrade kräk. Jag skojade med U-B och Mona när vi drack kaffe att "ja, det hade ju varit så skönt om man kom hem nu och Mattias sa att han hade varit ute med Goliat redan." Dom skrattade hjärtligt åt detta och sa att "ja, drömma kan du ju, kära lilla du".
Men vet ni vad? När jag kom hem HADE faktiskt Mattias varite ute och gått en halvtimme med mitt lilla odjur! Jag hade hakan nere vid skorna. Visserligen inte 1,5 timme som jag hade hoppats, men en halvtimme är inte fy skam det heller!

Jag och Goliat har precis kommit en efter morgonpromenaden där vi passade på att ta med träningsgrejerna och tränade rutan.

Problem: Han kommer gärna och möter mig när jag är på väg till rutan (efter att han har hittat mitten) och ska belöna honom.
Idag hittade han rutan jättefint, både med och utan target. Jag blev så himla lycklig när jag såg honom lyckligt galoppera rakt och fint ut till konerna, vända upp och titta förväntansfullt på mig med svansen hysteriskt viftandes och tungan hängandes två decimeter utanför munnen.

Jag vet inte vad som är bäst, att träna stadga i kommandot "stanna" separat och skita i att vara noga med detta nu när vi tränar att han ska hitta rutan? Eller förvirrar det bara honom? Som det var idag gjorde han fyra fina utspring till rutan, 2 med target och 2 utan. Sen tränade vi lite andra saker, och återupptog rutan-träningen igen efter lite fritt följ och ställanden med "störning" (matte viftar med leksaker framför nosen, och små bitar pannkaka och Goliat måste stå kvar går den övningen ut på).

När vi så återigen skulle skicka på rutan (från ett annat håll denna gång) sprang han ut SÅ FINT, vände upp på targetplattan, stannade och sen när jag började gå mot honom (trots att jag upprepade kommandot STANNA flera gånger) mötte han mig så han hamnade med framtassarna utanför rutan. Vad gör jag i detta läge? Någon som har tränat in rutan och kan hjälpa mig?
Långt inlägg, men jag hoppas att någon vänliga själ därute i cyberspace kan komma till min undsättning.

Nu ska resten av dagen ägnas åt pato-plugg, diska och ikväll hoppas jag kunna väcka liv i en bakfull Sofia så jag kan få komma och titta på film eller nåt. Jag är lite socialt ihopskrumpen idag känner jag. Hat fint hörni!

En hundnörds dagbok

Idag skvallrade Goliat sin första människa :) Ja, detta är en fantastisk känsla ska jag be att få tala om! Goliat har iofs aldrig haft något intresse av människor, men när vi nu går på promenad och han är lös och ser en människa vänder han direkt mot mig och sluter upp vid min sida, kanon ju! För att få lite grädde på bakelsen så skötte han sig exemplariskt vid de två sista hundmötena på promenaden. Kan ha att göra med att han blev så trött efter lydnaden, men jag vill förstås tro att det är för att jag är en sån övergrym hundtränare. Självfallet.

Det enda molnet på min himmel är att det är slask ute så nu har jag ett halvt grustag härinne i lägenheten. Ska dra fram dammsugaren och sno runt några varv så det ser någorlunda ut här när Mattias kommer ikväll. Vi ska ha riktig fredagsmys här, som ett riktigt Svenssonpar.

Goliat på Herrljunga bk, sommaren 2009,
otroligt seriös träning

Annars har vi varit på parkeringen i en halvtimme och tränat lydnad. Apport, rutan och inkallning med ställande. Puh. Inget av momenten är ju direkt prickfria.

Lägeskontroll :
(varning, hundnördigt! Bengt-Åke kan sluta läsa här)

Apporteringen kan han bra- duktig kotte!
Vi tränar sällan hela momentet men idag gjorde vi ett försök. Fin fart ut, travar in, kass ingång- han hamnar snett- samt släpper apporten när jag tar den i min hand.
Behöver träna på ingångar och att han ska kunna hålla apporten längre.

Rutan vet jag inte vad som händer med. Inte mycket alls egentligen.
Idag blev han förvirrad för att jag hade ställt ryggsäcken för nära hans "löpsträcka". Efter en hastig förflyttning av utrustningen sprang han ut fint tre gånger. Sen tog vi paus och när vi senare under passet provade igen visste han inte alls vad han skulle göra, trots targetmatta. FRUSTRATIONEN är ett faktum från bådas sida.

Inkallning med ställande går fint. Han provar lite olika beteenden (som han märker inte ger någon utdelning) men jag tycker att det känns som att vi börjar komma vidare här. För tillfället tränar jag stadga i ställandet separat och har börjat sätta ihop momentet, vilket ju gör honom en smula konfunderad. Jag måste börja jobba bort leksaken bakom honom.. Men för tillfället tränar vi snabba ställanden och bra fart på "delsträcka nummer två".

Dagens bästa

"Titta mamma! En vit varg!"

Råkade ha på FörKväll (vilket ju kan vara det mest patetiska programmet som går på teve, faktiskt värre än det där tragiska som brukar gå på mtv på kvällarna) och Brolle var gäst i dagens program.

Carolina Gynning: - Men haru nån flickvän? Brolle: - Näe, ingen flickvän... men jag har ju hunden. Gynning: - Jasså, vad är det för sorts hund??? Brolle: - En samojed... en vit varg *plutar med läpparna och ser lite svår ut* Gynning: - Ahmen guuuud! En vit varg! Fan va coolt! * nickar ivrigt med huvudet så löshåret flyger och far* Brolle: - Aaa, han är skiiiiitsnygg!

Men hallå? Vit varg? Kom igen, sämre raggningsreplik får man väl ändå leta efter.

Pluggdag och ös-snö

Produktiv dag. Jag och Sofia hade bestämt oss för en heldag med näsan i böckerna och eftersom detta görs bäst utan jag-måste-hem-för-hunden-kissar-på-sej-snart-stress så fick Goliat följa med bort till studentområdet. Vi valde att gå runt Volvo för "det kan ju inte vara så långt". En timme senare fullkomligt genomsvettig med ett hår som inte borde ha visats upp för någon som man inte vill skrämma livet ur, ramlade jag över Sofias tröskel.
Jag fick supersmaskig lunch (tack Sofia!) och fick en hel del gjort, detta får bli tradition på lediga dagar tycker jag!

Goliat, Nemo, Bolt och Mysan

På eftermiddagen kom Nike (Goliats dagmatte) med sin flock förbi för en liten gemensam eftermiddagspromenad. Idag var det ju inte riktigt lika fint väder med snö som rasade från himlen, finns det ett ord som heter ös-snö? Detta bekom i alla fall inte våra små lokomotiv till hundar som tuffade på genom snön som små snöplogar.

Vackra, vackra vinter!

Att få vakna upp vid sju på morgonen och solen har hunnit gå upp är bland det bästa jag vet. Helt klarblå himmel, lagom kallt, massor av snö... Jag njuter varje gång jag sätter foten utanför dörren när det är sånt väder. Det enda som fattas är en spark! Ja, och då menar jag inte en spark i röven (även om jag kan behöva en sån ibland) utan en sån som man kan ta sig fram med i detta väglag!
Goliat söker alltid upp solen även inomhus...
Här ligger han efter morgonpromenaden och njuter av värmen...

Fotogalningen

Idag blev det en promenad på tu man hand, bara jag och Goliat

Så otroligt vackert väder denna eftermiddag

Det tyckte Goliat också och det blev mycket grävande i snön....

Men mellan utgrävningarna finns det så klart alltid tid för lite posering....
Visst har han blank och fin päls?

Så vackra ögon....

Jag är faktiskt inte bara ute och går hela dagarna, om ni tror det. Idag har jag också hunnit med att vara ett par produktiva timmar i skolan. Känner mig nöjd med dagen och har faktiskt återfått lite hopp för framtiden. Härligt!

Du och jag Goliat.

Lunchpromenad i solen

Idag fick vi sällskap av Stina och Kila på promenaden.
Goliat visar Kila var dom bästa kissfläckarna finns....

Mycket lajbans har dom ihop, när farbror Goliat behagar att busa till det lite

Oftast är han en tråkig gubbe, går inte att busa igång hur mycket man än försöker..
Är dom inte söta ihop? :)

Huvudstudie på Kila

Farbror Golle visar vägen!

Det är skoj att ta kort på en ny hund...

Visst syns det att Kila och Goliat kommer från två olika grenar av släktträdet?
Så olika huvudform!

Kila kommer nog bli lika duktig på att posera som farbror Goliat när hon blir vuxen...

... men ibland tröttnar man på att sitta modell!

Kvällspromenad ger ny kraft

Goliat spatserar på snövallen...
I bakgrunden går solen ned...

Vägarna kring Garnisonen är bilfria på helgen...

Snöbad är Goliats melodi!
Hur nedstämd man än må känna sig kan man inte låta bli att skratta åt honom när han gräver gångar i snön, rullar sig, hoppar som en hopploppa och frustar som en häst när han får snö i näsan..
Tänk vad vad mycket lycka en hund kan skänka en?

"Varför ligger du på vägen??"

Oväder både ute och inne

Mitt liv i två lånade lavinbilder

Usch, vilken hemsk, hemsk dag.
Jag tänker inte gå in i detalj eftersom jag inte vill dokumentera dess gräslighet. Om det inte blir nedskrivet kommer den här jobbiga terminen bli ett minne, en svag grå fläck i mitt förflutna. Det där man tar upp när barnen gnäller över skolan, "morsan har minsann också haft det jobbigt ska du veta!"
Inte som det känns nu, som en stor lavin som har mig i sitt grepp, som får mig att tappa andan, panikartat försöka hitta nånting att klamra mig fast vid, försöka gräva mig ut.
Neeej, nu ska jag inte bli dramatisk.

Jag lyssnar i alla fall på Salem Al Fakir. Det är bra för själen det,
som salva.

På tal om salva så roar jag mig med att skratta hjärtligt åt att Goliat halkar runt här hemma. Jag har smörjt in hans tassar med tass-salva för att hans trampdynor kändes lite torra. Är jag en ondskefull människa som inte kan hålla mig för skratt när han ser ut som Bambi på hal is?
Goliat är i alla fall en sån där fin kille som bjuder på sig själv. Eller är det jag som bjuder på honom mot hans vilja? Jag vet inte riktigt hur det ligger till faktiskt.

Nu kan jag med gott samvete gömma mig under täcket resten av dagen och hoppas på bättre tider. Lyssna ni på Salem och smörj själen ni med.

Vittringsapport!

Denna afton tog jag tag i detta med vittringsapporteringen med min lilla jycke!
Med Jessicah som inspirationskälla fick så Goliat först hålla den kontaminerade pinnen i munnen i stil med klass 1-apporteringen, sen gjorde vi några ingångar med pinnen med strålande resultat. Sen fick Goliat bli förvisad i hallen och jag gömde pinnen så han fick leta. Detta tyckte Goliat var superkul och möblerade om i hela soffan med näsan som en liten myrslok långt ner under kuddarna. Sniff sniff sniff sa det! Han är väldigt intensiv med sina inhaleringar av dofter må ni tro.

Så skulle vi då köra en liten så kallad "diskrimineringsövning". Detta går ut på att matten hämtar en av många pinnar placerade i frysen (ja, här finns det diverse saker i frysen, bland annat träbitar och långt därinne även ett otrevligt rådjursben).
Med hjälp av en utochinvänd fryspåse tar man så ut denna frysta pinne och lägger den på "tining" några minuter på en annan otroligt omattedoftande fryspåse. När pinnen fått rumstemperatur blir det påse på handen igen och så håller man fram den matteluktande pinnen och pinnen som legat i frysen och inte luktar nånting framför hunden.
Kul! tyckte Goliat och smakade på båda pinnarna. .....
Nåväl. Man kan ju inte vara duktig på allting? Klicka gjorde jag ju när han nosade på rätt pinne i alla fall. Sen nästa gång vi skulle prova (med en annan pinne från frys-förrådet) provade han den handen som matte klickade förra gången. Lurigt dock att matte hade bytt hand på den pinnen man SKULLE lukta på...

Ångestfylld natt

Goliat hösten 2009, ser ut som att han står och funderar på att eventuellt simma ut till änderna i mitten på sjön....

Goliat är en hund som är envis som en åsna och som har ett minne som en guldfisk. Han tror att han kan allting bäst själv, detta inkluderar att välja bort saker som tar för lång tid att lära sig.
Han tror han är stor som ett lejon och poserar oftare än Tyra Banks i Top model. Han hoppar som en antilop och simmar som en säl.

Jag själv är ett rödhårigt åskmoln med en vilja av stål, tålamod som en tre-åring och är ungefär lika optimistisk som Ior i Nalle Puh. Jag simmar inte som en säl, mer som en åttioårig tant med kraftig övervikt, jag hoppar inte heller som en antilop utan mer som en ledbruten reumatiker.
Jag är konflikträdd och gillar inte att vara med på kort.

Vilken duo va? Den största gemensamma nämnaren är väl att vi båda har ett uselt tålamod.
_________________________________________________________________


Igårkväll fick jag psykbryt.

Jag hade fått ett mail från studentcentralen där det stod att jag bara var registrerad på tre av de fyra kurser jag ska gå i vår. En av de kurser där VFU (arbetsplatsförglad utbildning) ingick var det som ja tydligen hade missat att anmäla mig till. GUAAAA!!! Panik!! Utan anmälan kanske jag inte får praktik på dom fyra omsorgsfull utvalda orterna utan hamnar i något gudsförgätet ställe, t.ex. Lidköping.

I såna här situationer är jag dessvärre inte speciellt rationell. Jag kan inte tänka att "jag kan inte göra nånting åt detta idag för klockan är tolv, jag får vänta till imorgon, det är ingen idé att oroa sig" utan jag fick ett totalt panikanfall. Självklart somnade jag inte förrän vid tre-tiden på morgonen, efter att vridit mig i plågor vid blotta tanken på att tillbringa fyra veckor i Gullspång.

När jag idag ringde för att ordna detta visade det sig att jag visst hade fyllt i allt rätt.
Cecilia i ett nötskal? En natts ångest helt i onödan.

Nu ska jag plugga matte hela förmiddagen. Imorgon är det nämligen tredje gången gillt på min Läkemedelsberäkningstenta. Håll en tumme eller två va?
Goliat har fått sin morgonpromenad och ligger nu förnöjt i sin korg, ihoprullad som en liten sockerkringla. Mysfarbror <3

Slem och träning

Vaknade imorse med en sjuk förkylning som gjorde ett bra försök att kväva mig.
Efter att ha hällt i mig litervis med honungsvatten lyckades jag ta mig ut på en kort rastning av min odåga för att sedan kräla ner i soffan och sova en stund.

Medan timmarna rullade på började Goliat göra mig medveten om att han skulle behöva mer aktivering än ett varv runt kvarteret. Efter ett inspirerande msn-samtal med Hanna bestämde jag mig för att den bästa utmattningstaktiken med minsta möjliga ansträngning från min sida fick bli upplet av dummisar i en snöbetäckt dunge på Garnisonen.
Sagt och gjort- jag dammade av mina dummisar och traskade iväg. En timme senare var jag genomblöt av svett efter att ha pulsat igenom snön och Goliat var också ganska utmattad.
Väl på min gata fick jag ett sms av Elin- hon tänkte gå till favoritparkeringen och träna lite lydnad, ville vi bli med?

Lustigt att man är mer aktiv de dagar man är sjuk än de dagar man är frisk.
Trots att Klara löper skötte sig Goliat jättefint (om man bortser från kör-övningarna han sysselsatte sig med när vi tränade Klara och han fick ligga på sin filt och snällt vänta på sin tur).
Jag är jättenöjd! Rutan-träningen står iofs lika still som tidigare, men nu har vi i alla fall kommit fram till en strategi, hoppas att det lossnar snart! Fria följet satt jättefint idag :)

Tydligen kan överläppen domna bort

Upptäckte efter 1,5 timmes promenad med Stina och Kila att överläppen kan drabbas av köldskador. Sitter här med en stor kopp té och försöker återfå känseln i mina perifera delar av kroppen samtidigt som jag funderar över dagen som varit.
Det är alltid trevligt att komma hem efter en riktigt aktiv dag.
Startade morgonen med en timmes promenad, det var det dåliga samvetet som agerade piska denna kyliga morgon. Två föreläsningar på en och samma dag kräver sin hund-utmattning för att jag ska få någon ro i föreläsningssalen.
Lunchen tillbringade jag i Sofias tevesoffa medan Goliat fick påhälsning av dagmatten och en av hennes hundar. De gick en halvtimmes promenad tillsammans.
Väl hemma vände jag bara i dörren och tog direkt ut Goliat för att möta upp Stina och Kila.
Inte svårt att förstå att Goliat har fått sin beskärda del av motion denna dag.
Är det inte lustigt att man faktiskt gör MER med sin hund de dagar man har mer att göra i skolan? Medan de lediga dagarna tillbringas med att sitta och leka med en hårtest, möjligtvis har man en bok uppslaget i knäet medan man kollar på Sex and the City på teve, bara för att man ska inbilla sig att man gör något vettigt.

Promenad-fakta: min nya lilla metod sattes på hårt prov nu när det tillkom störning. Varierat resultat, men jag upplever ändå att Goliat inte stannar lika ofta som tidigare. Försöker att hålla mig positiv. Och konsekvent!! Länge leve envisheten, som en klok vän skrev häromdagen.

Projekt koppel-hyfs, dag 2

Jag och Goliat tränar, sommaren 2009

Ja, dagarna fortskrider med denna nya militäriska promenadform. Goliat verkar befinna sig i något slags chocktillstånd. En futtig gång har han försökt sig på en "om jag springer fort till andra sidan och kissfläcken så märker hon nog inte" och det märkte han ju så fort det korta kopplet tog slut inte var någon vidare värst bra idé.
Eftersom dom stackars rådjuren inte verkar vara på topp så släpper jag inte Goliat i skogen. Jag vet inte hur det är just i mitt län, men i många län råder det faktiskt koppel-tvång på grund av den djupa snön. Man vill helt enkelt undvika att hundarna skrämmer livet ur dom stackars rådjuren så dom bryter benen av sig. Jag ser ständigt rådjur när jag rör mig i skogskanterna vid Garnisonen och även bort mot Hentorp och vet att Goliat mer än gärna jagar upp dom krakarna om han får chansen. Vilken tur att man bor i stan och kan ha hunden lös där istället! Eftersom snövallarna är som stora staket är det ingen fara med bilar och hundar, värre är väl med alla kissfläckar överallt.

För hur bra mitt nya koppel-hyfs än är så är mitt nuvarande "Goliat utan koppel"hyfs inge vidare. Han ska nosa på varenda fläck, gärna smaka på den och eventuellt, efter lång eftertanke,kanske även skvätta lite över den innan han strosar vidare till nästa fläck där samma omsorgsfulla tanke ska ägnas åt denna.
När man bor i en stad blir detta ganska tröttsamt, då det finns mer gul snö än vit här för tillfället.
Men detta problem får vi jobba på någon annan gång, jag orkar inte vara militär hela dygnet.
Nu ska jag snart iväg och avnjuta en semla hos mina klasskompisar, det är ju semledagen idag, men det har ni väl knappast missat?
Trots den underbara vintern blev jag ändå otroligt längtansfull efter sommaren när jag gick igenom lite bilder på min externa hårddisk igår... Åh, vad jag saknar er!!!!

På denna bild kan man verkligen se kärleken mellan hundarna och Hanna...
Nästa Cesar månne?? ;)

Goliat tränar sina stämband
Ej att försumma!

Projekt Goliat, dag 1

Morgonpromenaden. Ett utmärkt tillfälle i en hundägares liv att göra ett försök att driva sig själv till vansinne. Snörök, kallt som på Antarktis, med inlandsis som underlag, halva Garnisons-styrkan ute på joggingtur och med en galen hund i ett snöre tog jag mig så ut för att påbörja mitt två-veckors-projekt. Jag vågade mig på att känna mig lite positiv i början av promenaden när han inte var hälften så fruktansvärd som under gårdagens ickelöptiks-fixering.

Faktiskt så fortsatte promenaden i samma stil, jag tror Goliat blev för förvånad när jag tog ett stadigt grepp i kopplet, barskt tillkännagav vad som skulle hända ("Nu går vi" är ju ett ganska löjligt val av kommando när man tänker på saken en stund).
Han travade på så fint bredvid mig och jag höll ett tempo som skulle kunna få kallas för raskt. Mellan varven fick han vara lös och jag fick även tillfälle att träna "nu går vi" med lös hund. Problem redan här. Tydligen säger jag "nu går vi" lite då och då under våra promenader, som jag inte egentligen har tänkt på. Lite av ett tix.
Det har liksom använts lite som ett sånt där "hej och hå"ord som egentligen inte har något innehåll då tanken bakom kommandot sällan infrias ("nu går vi" när Goliat står och nosar på en kiss-fläck slutar till exempel uteslutande med att jag går och hämtar honom). Så hädanefter är det enbart och bara i koppel vid sidan som de tre magiska orden får användas. I andra sammanhang tänkte jag att jag skulle börja använda det gamla hederliga "här" när vi ska passera någon och han är lös. Annars är ju en gammal hederlig inkallning ett bra tips.

Eftermiddagspromenaden fortlöpte i samma anda som morgonpromenaden, och jag höll väl på att tappa hakan. Lite krångel blev det när han hade varit i "varsågod-att-nosa" och skulle tillbaka till "gå-bredvid-och-gör-ingenting". Han anmälde ju sig inte frivillig med hopp och studs in till min högra sida när de tre magiska orden (som enligt Goliat är synonymt med "du ska dö") uttalades. Men in till sidan kom han i alla fall och som sagt såg det nog ganska trevligt ut, där vi gick gatan fram.

Alla hjärtans dag plus mitt nya projekt

I fredags kom Mattias med en present till mig- en Billy bokhylla direkt inköpt på IKEA i Örebro. Tack, du är verkligen världens snällaste!
Titta så fint den pryder mitt lilla rum. Det börjar verkligen se ut som att någon bor här nu. Jag har inte hunnit plocka in mina böcker ännu, det får bli kvällsaktiviteten imorgon. Självklart har min favoritbok fått hedersplatsen i hyllan, funderar så smått på att flytta ner den ett hyllplan och göra det översta till en prishylla till alla Goliats finaste pokaler och rosetter. Jag trivs.

Lydnads-bibeln fick så klart hedersplatsen högst upp!

Annars har jag, med stöd av min vän Jessicah, påbörjat planeringen av ett projekt som jag väljer att kalla för "Lära Goliat att gå i koppel". Hädanefter kommer min blogg att fyllas av dagsrapporter om just detta. Jag har länge haft problem med hur han beter sig när man promenerar med honom. Jag har dessutom tyvärr fått problem med ryggen på äldre dar, och kan därför inte längre släpa runt på honom så som jag gjort den senaste tiden.

Reglerna är enkla och planen är följande:
*Kommando "nu går vi" innebär att Goliat ska gå vid min sida, utan att byta sida, tills jag säger att det är okej. Det är under detta kommando inte okej att nosa, stanna eller egentligen göra något annat än att apatiskt gå vid min sida och promenera.

*Fri-kommandot "varsågod" innebär att man får kissa, nosa, gå framför, byta sida eller göra whatever. Ja, vad man vill får man förstås aldrig göra när man är hund- man får inte dra i kopplet.

Vi får se hur det ligger till med mitt tålamod, men jag hoppas på en förbättring av koppelhyfset till om två veckor. Jag har inga förhoppningar på att det ska kunna bli bättre med störning, men när vi går själv ska jag i alla fall försöka få till någorlunda normalt beteende.
Daglig rapport utlovas härmed!

En dag som en sol, en annan som en pannkaka

Gårdagen spenderades tillsammans med gänget från Billingen, vi åkte tillsammans iväg till polisens tillhåll i Karlsborg för en inspirerande dag med lite insyn i deras mental-tester för hund. Vi fick en otroligt intressant föreläsning med jätteintressanta diskussioner, några demonstrationer med de egna hundarna på ett par test-moment och sen fick vi träna en stund på konstiga underlag och annat inne i deras inomhushall (tänk om man kunde ha en sån ute på Brona?)

Jag var så otroligt STOLT över Goliat! Antingen är han väl miljötränad eller så är han bara en fantastisk hund, för inte var han rädd för nånting där inne i hallen. Han klättrade på "otäcka pallar" som rörde sig, gick över hala golv och hoppade upp på skumma ställningar, allt utan att röra en min. Supernöjd matte vill jag lova!

Men så idag, när jag skulle möta upp Elin och Klara för vad hade tänkt skulle bli en trevlig promenad, blev Goliat totalt fixerad vid Klara. Jag har faktiskt aldrig sett honom sån förut på en "ej-löpande-tik". Fy tusan vad jobbig han var! Blev nästan lite sugen att införskaffa en halti.

Ikväll ska jag på årsmöte på Brona, sen blir det lite studier innan det är att ta "nya tag" inför veckan som kommer..

Bra aktivering för fryslortar!

Ett litet tips för er därute som inte heller är överförtjusta över att vara ute i timtal med hunden nu när det är så kallt.

Raggsockor och ingångar i en salig blandning!

Efter min träning med Elin och Klara häromdagen fick jag hemläxa av mig själv att träna ingångar. Det känns som att vi aldrig får till det, jag har många kroppsdubbelkommandon för mig och det är nästan som ett tics- jag kan inte sluta röra på överkroppen. Jag funderar på att kanske linda in mig själv i tidningspapper och tapetklister och låta det stelna? Vad tror ni om det?

Idag på väg hem från skolan när jag kände solen på kinden fick jag ett plötsligt behov av lite mänskligt sällskap. Det finns ingen bättre att ringa till då än till Mona! Sagt och gjort, Mona och Lexy kom hit och tillsammans gick vi en lång, härlig promenad i Hentorp. Jag fick se gator jag aldrig har sett förut, det var riktigt skoj! Så fort snön smälter ska jag utforska skogarna som Mona visade mig. Vi samtalade en hel del om kooikern, som vanligt, och om mycket annat också så klart. Mycket trevligt var det!

Jag tror dock att jag börjar bli förkyld, känner mig lite lätt febrig (subfebrilitet heter det på sjukspråket) och har lite ont i lederna. Jag ska försöka sova bort det, jag kan inte bli sjuk! Jag har ju hundaktiviteter inplanerade hela helgen lång!

Frisersalong!

Ujijuj, här är det vårstädning på gång!

Det snöar ute, men jag har ändå vårstädning idag. Men inte av mitt hem, utan av min hund!

Detta är inte Goliats favoritsysselsättning. Jag tror att han faktiskt tycker att det är värre än döden.

Han pendlar mellan ett apatiskt tillstånd där han ser ut som Jim Carey i Dum & Dummare i scenen med den klassiska repliken "find a happy place", och med att få sprattelanfall. Detta brukar avvärjas genom att hålla tassen helt stilla och säga åt honom att "skärpa sig". Detta kommando har jag tyvärr inte lyckats befästa, för det är alltid samma visa, alla gånger jag ska klippa klorna. Saxen att klippa tasshåren med går bättre, men när tången kommer fram kryper Goliat iväg och försöker försvinna genom golvet.

I andra sammanhang är jag för klicker-metoder, men just i denna situation har jag dessvärre inte tålamod till att sitta och agera godisautomat och vara pedagogisk. Här kör vi med milt tvång, klorna ska klippas- punkt slut.
Ju mer regelbundet det blir gjort desto mindre protester tycks jag få. Tyvärr är jag inte lika seriös med kloklippningen som jag var "förr om åren" så det blir väl ungefär varannan vecka, vilket är för sällan för en liten mespropp som Goliat- egentligen skulle man ju ta fram klotången varje dag för att få bästa resultat.

När kammarna kommer fram väljer han oftast att bara stänga av sin hjärna helt och ligga som en zombie, samtidigt som han tycker otroligt synd om sig själv. Ikväll tänkte jag faktiskt att han skulle få duscha också, vilket han inte heller uppskattar men ändå går med på. Borsta gaddarna ska också bli gjort, han har lätt att få beläggningar på "huggtänderna", de övriga är riktigt fina, ingen tandsten här inte!
Jag misstänker att Goliat tror att jag är arg på honom, för inte är det roligt med vårstädning inte. Tur att han har guldfiskminne.

Åh, måste också dela med mig av en liten "jag har inget liv"händelse som inträffade igår kväll i soffan när jag satt framför teven och åt ett päron. Goliat äter inte något som liknar en grönsak eller frukt, men jag lyckades lura i honom tre små bitar !! Jag var i extas och önskade att jag hade filmat händelsen! Det var också i samma stund jag insåg hur otroligt knäpp i huvudet man måste verka för andra människor när man tycker en sån händelse är en stor grej.
Over and out.

Glömde ju!

Jag måste få roa er med att berätta hur det gick på min efterlängtade debutering som medhjälpare på en hundkurs!

Med Mona som instruktör och mig som medhjälpare kom så de tappra deltagarna, trotsande väder och vind till Brona, snön gnistrade, hundarna sniffade och ägarna såg förväntansfulla ut. Det var en salig blandning av raser och det var mycket intressant alltihop, både vad gäller upplägg och deltagare! Förväntningarna var på höjden av Mount Everest.

Jag själv är sådär i efterhand rätt missnöjd med min prestation på passet.
Jag som hade tänkt springa runt och glänsa som solen med min otroligt lydiga hund blev väl kastad av mina höga hästar redan på parkeringen. Det där koppel-vettet man har strävat efter i cirka tre års tid har ju inte riktigt hunnit infinna sig ännu, tyvärr. Detta fick jag för mig att lösa genom att damma av ett helstryp som jag rotat fram ur någon djup låda längst in under sängen. Självklart lyckades jag, trots att jag vände på det vid tre tillfällen, ändå gå runt halva kurstillfället med kopplet åt fel håll och det var väl för väl att Goliat inte ramlade ihop och dog kvävedöden.

Att jag ens valt att använda detta halsband är i sig ett stort mysterium. Jag inbillade mig väl att jag skulle lyckas trolla fram ett klockrent koppeluppförande. Jag får verkligen mina mindre briljanta idéer oroväckande ofta på äldre dar. Det var bättre förr när man var ung och för dum för att reflektera över misstag man gjorde. Då var det bara att rycka på axlarna och gå vidare med livet. Nuförtiden står ju "ältande" som nummer 3 på saker att göra på fritiden.

Till råga på allt blev Goliat helt betuttad i en liten jack russel-tik och kunde nästan inte slita ögonen från henne, trots att jag nästan slet av honom huvudet i mina försök att få honom att följa med mig. Jag var ju inte direkt någon lysande stjärna på den klara himlen där jag stod med superkort koppel, helstryp åt fel håll och en butter min.

Skämt å sido, Goliat uppförde sig väl med tanke på hur längesen det var vi gick kurs sist. Det är alltid mina höga förväntningar som sätter käppar i hjulen för oss. Jag ser ändå fram emot fortsättningen på kursen och tycker att Mona har lagt upp det riktigt bra!

Vid nästa tillfälle ska jag och Goliat få demonstrera lite klicker-träning. Tanken är att Mona ska prata om olika inlärningsmetoder och så ska jag prata lite om principen med klicker och visa några små övningar som man kan prova för att bekanta sig med sin klicker. Jag känner på mig att vi kommer göra succé.

En galen mustaschman

Den galna mustasch-farbrorn jagar den oskyldiga lilla hunden...

Den missnöjda lilla flickan trillar nästan av sin lilla spark

Den galna hunden anfaller fotografen

Ja, planerna för helgen blir ju aldrig som man tänkt sig. Nångång ibland kan man ändå välsignas med en bättre helg än väntat. Denna helg har varit just en sådan.

Min och Mattias skidfärd gick inte alls åt skogen, den gick snarare tillbaka till ladan lite för snabbt. Mattias fick ingen ordning på sina skidor. Mina satt som en förlängd del av mina ben och jag for som en misil genom trädgrenarna! Vi gav oss i väg, Goliat var lös som vanligt. Kanske hann cirka 200 meter från Mattias föräldras hus när Goliat pep iväg genom den djupa snön och försvann in bland snåren. Jaha? Det var ju bara att vänta tills han behagade dyka upp.
Väl tillbaka såg han ut som en slutkörd galopphäst, han stod med alla fyra benen brett isär och flåsade som om han skulle föda när som helst. Sen orkade inte han springa mer på resten av dagen.

Tillägnad Gina

Mattias slet, efter många sura miner och en hel del mutter, av sig skidorna och klättrade upp på loftet på ladan och rotade istället fram en spark (a kick på engelska, för er som inte visste det). Tråkigt nog var det inte tillräckligt halt på dom små skogsstigarna och det var väl ungefär lika lätt att sparka sig fram på underlaget som att försöka åka pulka på barmark.

Den lilla flickan är lite lätt bekymrad

Trots detta hade vi jätteskoj i snön. Efter skid/sparkåkningen åkte vi iväg till EM-möbler i Vårgårda där de har utförsäljning av hela sortimentet. Jag var lycklig som en barnunge på julafton när vi fick syn på den här fina spegeln. 50 % rabatt! Jag som har suktat efter en spegel med guldram hur länge som helst. Åt skogen med studentbudget och mogenhet! Åt skogen med näringsrik kost!

Kålpudding och sparktur!

Lexy förväntansfull på vår spark-tur.

Mona har peppat mig att bli bättre att märka mina bilder med mitt namn nu efter "annons-incidenten". Om ni undrar varför jag har namnet mitt på bilden är det för att det är väldigt lätt att klippa bort den om man sätter den i kanten...

Goliat och jag är ute och sparkar oss fram i snön!

Idag har jag och Mona tagit med hundarna på en spark-tur. Goliat fick för första gången prova på hur det var att ha flexikoppel också. Vi äger nämligen inget sånt, av ren princip. Men i detta sammanhang måste jag faktiskt erkänna att det var oväntat smidigt.


Bara att "haka på" flexikopplet på ena handtaget och så kunde vovvarna springa ganska obehindrat runt sparken medan vi sparkade på.

Goliat med sparken i bakgrunden

Det är verkligen perfekt sparkväder ute.

Uj så skoj vi hade!

Det blev ingen jättelång tur, men det var nog lika bra för Goliat blev precis slut! Utmärkt konditionsträning med andra ord. Lexy är van att springa bredvid sparken och var inte riktigt lika utslagen som stackars Goliat, men båda killarna var nog ganska nöjda när vi tvåbeningar åt kålpudding och åt varsin vaniljbulle efter motionspasset. MUMS!

Skogen är som ett konstverk...