I rutinernas iskalla hand

Väckarklockan skriker obarmhärtigt 05.30. Jag kliver upp på en gång, ingen idé att försöka dra ut på tortyren. Upp, blaska ansiktet med kallt vatten, gå ut med hunden.
Vi går vägen fram, det går inte fort, matte är trött i benen. Goliat däremot har ju dubbelt så många ben och pinnar på. Det blir någon slags sträckbänkseffekt där min arm liksom förlängs en decimeter. Jag är för trött för att orka reflektera över hur okej detta morgondragandes egentligen är. "Han brukar ju alltid dra fram till den busken" tänker jag. Idag möter vi gubben på cykeln lite tidigare än de övriga dagarna. Är det jag eller han som är sen? tänker jag då jag styr kosan ner mot fälten på Garnisonen. Jag brukar bara vara ute 20 minuter på morgonen. Från cirka 06.06 och framåt. Det är bra att ha koll på klockan. Stenkoll.

Jag trampar iväg med dåligt pumpade däck och blir irriterad att de inte kan ta bort gruset på vägarna. Lika irriterad som de övriga tre dagarna jag lagt märke till denna detalj, med mitt dåliga bakdäck. Trottoarkanterna känns som sylvassa små berg att ta sig över och jag får cykla långsamt för jag får för mig att det ska gå hål på däcket.

Framme på tågstationen. 15 minuter tidig, skit också. Idag igen. Jag köper en svindyr kaffe för 15 kronor på PressByrån och bränner mig på tungan. Läser Metro och snorar. Jag och han den där som också åker med bussen snyter oss. Vi tittar på varandra i tyst samförstånd. Japp, jag har sett dig förut. Japp, jag är också förkyld.

Det är ny busschaufför idag. "Hoppas han är lite trevligare än han den där gråhåriga" tänker jag.
Jag sitter alltid på vänster sida i bussen, helst precis vid trappan så jag kan sätta upp benen. Men sova gör jag aldrig. Nej, det skumpar för mycket.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, redan efter fyra dagar har rutinerna gripit min vardag och det finns inte längre utrymme för utsvävningar som snooze, kaffe och tittande på nyhetsmorgon i ett par timmar.
Jag lider med er vuxna och ser fram emot ännu ett år som otroligt lat student.

Ack denna ensamhet

Dagen har varit fullspäckad. Jag har hunnit ta blodtryck, köra bladderscanner, stått och glott som ett fån, svansat efter en massa sjuksköterskor, hamnat mitt i någon konflikt mellan en läkare och en sjuksköterska, druckit stört många koppar kaffe, ätit gratis raggmunkar och lyssnat på läkemedelsföreläsning, ordbajsat ihop en reflektion och till slut fått sluta tidigare. Fju!

Klockan är 19.00 och Goliat, mitt hjärtegull, är inte hemma ännu. Dagmatten kör hårt med honom, idag har han fått följa med på utflykt till annan ort nu på kvällen för att Bolt och hennes andra jack russel skulle på trimning. Jag hoppas att han sköter sig. Jag kan inte beskriva hur tomt det är här hemma när han inte är här. Det ekar nästan, och det trodde jag var omöjligt i en 27 kvadrat meter liten lådformad lägenhet.
Kom hem nu, Goliat.

Jag läste ett fint Afzelius-citat i en blogg precis nu.
Jag har en del funderingar som rör sig i skallen just nu,
och den hjälpte verkligen att läsa.

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt dem få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

Så här såg Goliat ut två sekunder efter dagmatten hade lämnat av honom här hemma...

Dag 1 på praktiken är avklarad. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna överleva så här långa dagar. Jag åker halv sju och kommer hem halv sju. Jag är inte van!! Det enda positiva med detta är att Goliat har ännu längre dagar än mig- dagmatten lämnade av honom vid 19-tiden. Han har inte sovit på hela dagen, bara busat runt med alla hundar hemma hos henne, gått långpromenad och tuggat ben. Eftersom jag älskar stereotyper, fördomar och mammor och mattar är bajsfixerade, så nu ska jag dessutom låta er få veta att han visst hade varit dålig i magen under dagen. Det känns lite stressrelaterat ? På grund av den nya miljön? Så, nu har jag varit en bajsfixerad typisk matte. Känns fint.
Nu sover han i alla fall stenhårt och det gör nog jag med om några timmar.
Men först blir det lite lax och potatis, och till efterrätt M&Ms. Jag ska anmäla Goliat till Larv också. Igår betalade jag in avgiften för MH... Det är på gång här nu hörrni!

En ovanligt vanlig söndag

Jag har haft en fantastiskt slapp söndag må ni tro.

Nu är den snart färdig, visst blir den färgglad och fin?

Det har inte blivit mycket uträttat. Jag har dragit några drag på byrån med penseln. Nu är det en hel, plågsam vecka kvar tills jag får belasta ytan.. Hur ska jag kunna hålla mig i skinnet och låta bli att ställa teven på den så länge? Tur att jag börjar praktiken nu och därför inte kommer att vara hemma lika mycket.

Ja, för imorgon börjar jag praktiken, jag ska i fyra veckor plåga patienter på en vårdcentral på en liten ort utanför Skövde. Jag säger inte vilken. Jag vill ju inte riskera att dom tre personer som bor på orten ska bli livrädda att gå dit...
Skämt å sido, jag är mer än redo att slänga mig ut i verkligheten. Vi har suttit instängda i skolbänken tillräckligt länge nu, ge mig någon att sticka !!!!!

Jag och Goliat var ute och tränade lydnad på barmarken utanför soldathemmen idag. Dessutom hittade vi både snödroppar och krokusar. Det riktigt spritter i kroppen! Ja, det är ju inte direkt glädjespritt för att det går så bra på träningen om ni trodde det, detta är spritt helt relaterade till vårkänslor. Det dröjer inte länge nu förrän träden är gröna, man kan träna spår och upplet i skogen och efteråt ligga på en gräsmatta i skuggan av ett träd, Goliat ligger bredvid en på filten och gnager sönder alla pinnar han kan hitta. Mysigt.

Snabbvisit hos mamma

Underbart är kort heter det va? Jag tyckte jag precis åkte till min kära moder, och nu sitter jag redan i min soffa igen med datorn i knäet. Det har hunnits med en hel del under helgen, men på grund av det högst oinspirerade vädret blev det nästan inga kort alls knäppta.

Det har blivit en riktig mamma-dotter-helg då mina systrar är alltför upptagna med livet för att ta sig tid att umgås med sin stackars storasyster. Men det gjorde ingenting. Gårdagseftermiddagen spenderades tillsammans med mamsen på Marieberg där vi jagade runt i alla lågprisbutiker. Jag fick med mig ett fint hjärta att hänga i fönstret och en lyxig mapp att stoppa alla mina praktik-papper i. Skoj!

En liten Maja

Det roligaste inköpet gjorde jag ändå på Färghandeln i Fjugesta, där det blev en fin liten burk med färg till min lilla byrå. Så fort jag kommer hem från hundkursen ska jag sätta igång med målningen, det ska bli så kul att se hur det blir!

Förutom att umgås med mamma, moffla chips, läsa skönlitteratur och kolla på Lets Dance har jag också hunnit umgås en hel del med mina vänner Victoria och Sofia. Det är intressant att se att hundarna minns varann så väl, trots att det var ett halvår sen de sågs!
Jag fick också träffa Victorias nya stjärna, mittelspitzen Maja. Mycket rar liten fluffboll minsann!

Jag och Sofia gick också en promenad tillsammans, hennes pincher Frodo och Goliat har tyvärr råkat i luven på varandra några gånger "förr" (de är ganska jämngamla och okastrerade båda två, då kan det gå som det går när mattarna inte förstår bättre). Spännande är att de, nu när de träffas, låtsas som att den andre inte existerar. De låtsas bara som att den andre är luft, trots att de står och nosar på samma fläck. Jag önskar ofta att man kunde få förstå bättre vad som händer i deras små huvuden. Det är synd att de inte kan bli bästisar, de har otroligt lika lekstil i lek med andra och bra storlek. Men, jag är nöjd bara de står ut med varann.

Jag tycker förresten att alla människor ska gå in på Henriks hemsida och kika på den underbara utställningen han har, med helt fantastiska fotografier. Jag älskar rävar. Det är något speciellt med dessa djur. Kanske därför jag är så svag för spetsarnas utseende, då i synnerhet den finska spetsen.

Nu är det snart dags för hundkurs, idag ska vi spåra och köra rallylydnad i regnet.
Jag älskar hundkurs!

Vad tycker ni om mysfaktorn i min mammas kök?

Kramkalas

Goliat tackar nej till en puss av mina ytterst kyssvänliga läppar

Vid frukostbordet (som också är soffbord, skrivbord, avlastningsyta och matbord) tittade jag på Nyhetsmorgon i vanlig ordning, och de hade ett inslag om något som kallas för Kramkalas. Detta är en terapiform som går ut på att i grupp beröra varandra för att detta får en att må bra.

Gammal bild på mig och min lilla knähund...

Jag tror verkligen att det är sant. Alla människor behöver beröring, sen är det individuellt hur stort behovet är och vilken typ av beröring som kan tillfredställa detta behov.

Jag skulle nog säga att jag är en ganska fysisk människa och har länge sörjt det faktum att min hund är av icke kelig sort. Att ha en hund att gosa med är nämligen ett substitut för den mänskliga närhet som man tyvärr inte får när man bor ensam. Att ha vuxit upp i en stor familj har satt sina spår på det viset. Dessutom har jag en mamma som är duktig på att kramas varje dag och säga att hon tycker om en. Det saknar jag ibland, även nu när jag är "vuxen".
Turligt nog har Goliat på senare tid bestämt sig för att en gång om dagen komma smygande för lite närhet. Han har kanske känt på sig att matte funderar på att ersätta honom med något som är mer tacksamt att klappa på?

Enligt en undersökning jag läste en gång behöver vi minst en kram om dagen.
Tänk på det idag! Det krävs inte ens en kram. Ibland räcker det att röra vid någons överarm för att behovet av beröring ska bli uppfyllt.

I eftermiddag tar jag och Goliat tåget hem till mamma, första gången sen september. Skamligt att jag inte varit hemma på så länge. Då blir det kramkalas vill jag lova!
Men jag kanske uppdaterar bloggen där, annars hör vi igen på lördag.
Kramas vetja!

Trender i hundvärlden

Sa du vid fotänden matte? Men självklart!

Jag är den mest trendomedvetna människan som finns tror jag. Jag har jättedålig koll på vad man ska ha på sig, vilken frisyr som är snygg, vilka skor man ska ha, vad för smink som är bäst, var man kan köpa den snyggaste väskan och hur man matchar allting man shoppat med varann. Det är ju nämligen viktigt att både vara trendig men samtidigt ha en alldeles egen och unik stil (ja, jag hörde det i morse på nån slags "trend-guide" på Nyhetsmorgon när jag satt och åt prickekorvsmörgås i mjukisbyxorna och en stor trasig t-shirt som jag stulit ur Mattias garderob).
Näe, det där har jag varken något intresse av att sätta mig in i, pengar nog att följa eller ens lust att sukta efter.


Det jag däremot både har råd med, intresse för och lust att sukta efter är trender inom hundträning.
Ni oinsatta höjer på ögonbrynen. Mode i hundträning? Jojomensan, ni anar inte vilka trender det går i träningsmetoder! Det gäller att hänga med i svängarna.
Några exempel är bakdelskontroll, skvallerträning och klossträning.

Senaste nytt är Hopp-stå. Detta ska jag och Goliat undersöka vidare. Eftersom han tyvärr inte fungerar att shejpa så provade vi att leka fram beteendet utomhus idag. Det fungerade mycket, mycket bättre!

Kika vid 1.30 för att se min målbild för användning av hopp-stå.
Massa mer läsning hittar ni på klickerklok.se

Jag tänker mig att jag ska använda hopp-stå när jag tränar inför lydnadstreans fjärrdirigering. Jag vill att Goliats ben ska vara fastfrusna i backen när han gör skiften mellan positionerna. Vi får se hur det går! Men det är alltid lättare när man har en målbild.

En vilding som heter Vilde

Världens vackraste Vilde!

Försökte mig på ett pappa-son-kort, men resultatet blev väl inte sådär jättebra...

Kila fick också vara med. Hon är så himla duktig och söt den kooikertösen minsann

Idag är en glädjens dag på min gata i stan! Idag fick jag nämligen för första gången träffa en av Goliats valpar IRL (In real Life för er seniorer som inte snackar internetspråket).
Stina med Kila var också med, toppen! Tillsammans trotsade vi tre regnet och spatserade ut för att träna lite utställningshandling. Med mig som velig instruktör åstadkom vi lite ringträning, lite hantering/visitering och även lite stå-träning. Men mest blev nog att vi snackade (läs: Cecilia snackade en massa) och en promenad i, för Vilde, okänd miljö.

Mitt intryck av Vilde är att han är en orädd kille med mycket spring i benen. Han har matintresse och motiveras lätt av pipleksak (han fick faktiskt en alldeles egen pip av pappa Goliat!). Han är mindre i storleken än vad Goliat var i den åldern och har ett mycket näpet ansikte. Otroligt söt, förstås.
Jag fick hälsa på honom när jag klämde igenom honom och han tyckte nog att jag var en riktigt rolig pannkakstant för så fort han såg mig komma krypande på marken med min kamera ville han snabbt fram till mig. Så inte speciellt blyg heller vad jag förstod? Matte Johanna berättade att Vilde är en mycket pratsam ung herre som har alla möjliga och omöjliga ljud för sig när han leker och även när han gör allt annat. Ett smakprov fick vi på detta när vi tränade ^^

Jag är mycket imponerade över hur Vilde hanterade den stökiga och okända miljön. Vi gick ju som vanligt på Garnisonen och just idag hade de dessutom skjutövningar. Det var faktiskt rena rama kulsprutsfesten dagen till ära. Åt detta blinkade inte ens Vilde. Han blev lite nervös när vi gick genom tunneln under järnvägen och det passerade ett godståg precis över oss, men övriga fordon/människor/hundekipage verkade han likgiltig för. Jag är mycket mycket stolt över att vara farmor-matte till en så härlig hund!
Träningen gick dessutom utmärkt, om matte Johanna tränar lite hemma så kommer det gå kalasbra på utställningar i sommar!

Jag gör det imorgon istället...

Alla studenter känner till fenomenet. Jaja, okej, det finns säkert de studenter som inte gör det. Men dessa studenter anses vara lite knepiga. Det cirkulerar teorier om att de har haft en svår uppväxt med en pappa med orimliga krav osv. Dessutom är de totalt omöjliga att umgås med, för det går inte att klaga på hur mycket det är i skolan och att det inte blir något gjort. Det är nämligen då de utbrister "jasså, du har inte börjat skriva hemtentan än?!! Men herregud, den gjorde jag på en kväll för flera mååååånader sen! Dessutom jobbar jag heltid vid sidan om skolan och har VG på alla tentor och så har jag ju massa barn och en man och så är jag yogainstruktör, ridlärare och scoutledare också. Jag tycker inte aaalls att skolan är jobbig!!" Det är då man krymper till en myras storlek och känner att man är en smutsfläck på jordens yta.

Fenomentet var det ja. Detta gäller alltså alla normala, oproduktiva, odisciplinerade och dödliga människor på högskolan. Precis innan tenta har man som en tendens att tycka att precis ALLTING annat, förutom att plugga, är roligt. Man kan få för sig att damma alla prydnadssaker, putsa fönstren, hälsa på en kompis som man inte ens tycker om, hjälpa någon att tapetsera, baka en kaka eller ännu värre- städa golvbrunnen.

Just den här tentan har mitt huvud tydligen fått för sig att förvandla mig till någon slags Äntligen Hemma-programledare. Titta bara på eländet:

Goliats säng ska få sig ett par nya kuddöverdrag i detta härliga tyg. Behöver jag tillägga att jag hatar att sy?

Min tevebänk håller på att genomgå en förvandling!

Annars sitter jag och drömmer om att anmäla mig till Fanny Gotts lydnadsläger i slutet av juli.
Men, då min knackiga studentekonomi skriker av blotta tanken får jag och Goliat nöja oss med den kurshelgen som vi får gå tillsammans med vår brukshundsklubb.
......
Om det inte är någon rik läsare därute som bara längtar efter att skänka 5000 kronor till någon stackars behövande själ? Någon som känner sig manad? Någon? Bara att hojta i så fall!

Upptäckaren... (Bilaga)

Man kan ju inte annat än fundera på vad dom gör därinne....

"Vad har du hittat, vavavavavavavava?"

Talande rörelseoskärpa......

Ett litet tillägg till tidigare inlägg.
En annan sak jag måste få skriva är ju Bolts sorgelösa nyfikenhet. Han följer efter mig ÖVERALLT. Det är inte heller det där vankiga och oroliga förföljandet som somliga hundar sysselsätter sig med i nya miljöer. Utan mer en otrolig törst efter nya upptäckter och ständiga hopp om lite underhållning.
Förut när jag dammsög hoppade han runt dammsugaren och verkade fundera på vad som hände med alla grejer som försvann i den där mystiska slangen. Så fort jag öppnar ett skåp är han där med näsan och det hjälper inte att stänga dörren på honom som det gör med Goliat (som har lite självbevarelsedrift och är rädd att bli klämd). Nej oh nej. Här får man använda handkraft för att få undan honom om man skulle vilja stänga kylskåp/byrålåda/städskåp.
Jösses, jag är utmattad.

Terrier eller terrorist?

Jag passar på att fotografera honom när han är stilla..

Jag bevittnade just Bolt i full fräs, med skitiga tassar och halvduschad, rymma från badrummet och dra ett race om fem varv i soffan, bitandes på handduken i ett sjövilt tillstånd. Föreställ er nu att jag springer efter i panik vrålandes "BOOOOOLT!" samtidigt som jag förtvivlat försöker få tag på honom innan han hunnit förstöra hela mitt magra möblemang.
Lägg till en Goliat som sitter ute i hallen och ser svår ut så har ni hela morgonscenariet för er inre syn.


Annars roar sig en liten terrier med följande:
Kampa med strumpor och koppel, leta mat på alla ställen där man kommer in (och det är förvånansvärt hur liten en terrierpojke kan bli när han knör sig under soffbord, soffa, säng och undersöker alla lådor som jag inte har tänkt på att ställa undan). Sen tycker man om att dricka kopiösa mängder vatten, försöka bädda mattan till rätta, hoppa upp och ned från soffa och säng, plåga Goliat genom att gå fram till honom när han sover och skälla eller morra honom rakt i örat. Lösningen på alla problem är att morrskälla.
Vid sällsynta tillfällen tycker en liten terrier om att vila huvudet och det är då man får passa på att ta kort på den- övrig tid har man fullt sjå med att rädda allt som räddas kan ;)

Skämt å sido. Han är helt fantastisk. Han är ju envis som synden men inte rädd för nånting. Jag råkade tappa en hushållsrulle på honom förut, och han sprang direkt fram till rullen och tänkte kolla om den var ätbar.
Han skäller visserligen på allt och alla som han möter, men är otroligt formbar och bara man har något att erbjuda så är han med på noterna.
Goliat tar sällskapet med ro. Han blir lite sur när han blir antastad under sin skönhetssömn och morrar då lite dovt, men annars bjuder han in till lek, delar ben och vattenskål. Han har nästan en liten tröttrynka i pannan ibland när Bolt blir som vildast. Men övrig tid verkar han trivas bra med lite hundligt sällskap och är förvånansvärt givmild när det gäller "sina saker".
Två timmar till avhämtning. Be strong.

Ligisten har anlänt!

Bolt in da house!

Puss puss på dej säger Goliat...

Det finns inte en fläck som har undgått Bolts näsa...

Goliat har gett upp hoppet om en lugn stund med en liten ligist i hemmet...

Dagen startade med en hundkurs-träff igen. Det är så roligt, trivs som fisken i vattnet! Idag fick Goliat och Lexy vara med för vi hade tyvärr bara två deltagare (övriga var sjuka eller hade förhinder). Men det är ganska skönt, nu är Goliat trött och jag behöver inte göra mer med honom idag. Tyvärr delar inte Bolt hans sinnestillstånd. Bolt är inte trött alls. Han springer runt och nosar, undersöker, smakar på och eventuellt även skvätter på det mesta här hemma;) Jag som skulle försöka plugga i eftermiddag, oh boy.
Men jag får, trots att jag alltid har sagt att jag ALDRIG skulle ha en jack russel, ge vika för hans charm.. Han är så otroligt trevlig och go. Jättemysig, orädd och framåt och verkar ta allting med ro. Eller, ro var väl fel ord egentligen. För ro verkar han aldrig få. Får se hur många timmar det tar innan han har utmattat sig själv.

Dagen i punkter

• Klippt av mig nästan allt hår och blivit orange-hårig. Nice.
• Pluggat hos Sofia- motivationsnivå: plågsamt låg.
• Blivit bjuden på en soppa i sann studentanda. 3 ingredienser ingick, allt man behöver i ett studentkök- Linser, pasta och vatten. Vad färgen på soppan påminde om ska vi låta vara osagt ^^. Nice.
  
• Fått godkänt på matte-tentan! *studsar lite diskret upp och ner från soffan när jag skriver detta*
  
• Gått en blöt och slaskig promenad på 1,5 timme och hittat en död ormvråk.
  
• Duschat Goliat för ungefär femtioelfte gången den här veckan.
• Dammsugit upp en sandlåda med sand från lägenhetsgolvet för ungefär femtioelfte gången den här veckan.
• Druckit abnorma mängder med ofattbart starkt kaffe.
  
• Däckat på soffan.

En inte jättesmickande bild på en nyklippt Cecilia,
jag kör fortfarande på "Hej jag har tre barn och orkar inte bry mej om mitt hår"längd,
hoppas att det vill växa ut fort. Jag får lite 24-årskris.

Planen för kvällen är väl att någon gång inom en snart framtid orka pallra sig iväg för att köpa ingredienser till en tacopaj. Sen hoppas jag att jag ska kunna lura hit lite folk som kan äta den och så blir det film och lite chirre och gotte.
Har förresten bokat in ett litet besök med Johanna som har Vilde- Goliats valp! Hon kommer hit på tisdag och vi ska träna lite utställning. Så om det är någon annan som har möjlighet att komma, säg någon som bor i närheten av Skövde och också har en kooiker? Så är det bara att dyka upp *hint hint*.

Missförstå mig rätt

Stig Helmer Ohlsson

Jag vill ha vår precis som alla andra.
Men jag vill INTE ha in ett halvt grustag i mitt hem!
Jag dammsuger och torkar golven varje dag, men det hjälper inte hur mycket jag än gnor. För likt förbenat knastrar det under fötterna när jag går i alla fall. Knaster knaster knaster. Jag blir galen.
Nu har Goliat i alla fall fått en efter-morgonpromenaden-dusch med ordentlig genomsköljning, torkning och borstning av pälsen. Förhoppningsvis är hans Stig Helmer-frisyr borta på hans bruna sida. Hans päls har stått rakt ut på den sidan hela vintern, men nu är det ju dags att börja bry sig om utseendet igen. Beach 2010 och allt det där.

Så ja, kanske kommer det ju något gott ur denna leriga period ändå?
Good bye Helmer, well hello SE UCH.

En slö Smuff

Smuffen är lite slö idag tror jag...

Tror att min frisersalong imorse tog musten ur Goliat, han var inte alls peppad på träning idag.
Apporteringen känns inte okej längre, jag har kommit på att han travar in med apporten. Planen är att försöka få honom att inse att han kan galoppa med apporten i munnen. Detta ska tränas genom att någon håller i Goliat och jag kutar iväg och så stoppar man bara in apporten i munnen på honom och låter honom springa till mig. Planen kommer fungera finfint. Han kan ju springa fort med dummies i munnen, varför fattar han inte att han kan springa lika fort med en träbit?
Får se om det går att få in i hans lilla ärthjärna.

Goliat i en otroligt aktiv paus...

Inkallning med ställande sög. Han galopperade i slow motion på inkallningen så jag fick avbryta. Vi körde lite fritt följ istället och han var fint med i svängarna- men sättandena kunde ha varit det plågsammaste genom tiderna.Jag trodde nästan inte det var möjligt att sätta sig så långsamt. Kanske berodde det på att vi traskade runt på en soppig parkering, vad vet jag.
Vår debut i klass 2 känns i alla fall ljusår bort.

Men det var himla trevligt med sällskap i alla fall, så tack för det!

Nu blir det tentastudier för hela slanten. Eller halva slanten i alla fall, den andra halvan kanske ägnar sig åt att äta dammsugare och klia sig på benet.

Boel och Isa, Elin och Klara, och så Goliat i bakgrunden...

En morgonpromenad med fläckar

Vaknade som vanligt vid sju, utan väckarklockans hjälp. Goliat såg sådär nöjd ut. Kanske var han som låg bakom det egentligen. Det är en konspiration!
Nåväl. Vi tog på oss kläderna och gick ut på den lilla morgonrundan. Som vanligt stod grannen med sina hundar utanför och så fort dom fick syn på Goliat började dom som vanligt att bjäbba.
"Vänta du lite så ska jag bara få ordning på dom!" ropade hon från sin sida av vägen och försökte få hundarna att sätta sig. Gick sådär.
Goliat gnydde lite längtansfullt när han såg sina gapiga grannar, sådär med en liten knorr på slutet, det där som låter som ett begär. Jag blev sur och sa "nu går vi!" och släpade med honom. Han var seg som en kola.
Gick vidare på vägen. Goliat drog mot kissfläckar. Jag halkade på isfläckar. Försöka vara pedagogisk var det ja. Men det går inte när man är hungrig och håller på att slå ihjäl sig. Då blir man bara sådär sur.

Självklart mötte vi den rabiata rottisen med halti kombinerat med flexi. Jag har fortfarande inte riktigt förstått den kombinationen hjälpmedel. Halti, tänkt att få hunden att sluta dra, flexi, tänkt att få hunden att börja dra samt springa runt som en idiot.
Rottisen såg Goliat från 300 meters håll och blev ungefär 5 gånger så stor, pös upp som en ballong. Matte tog ett rejält tag i sitt flexikoppel och drog till med full kraft. Övertygande. Rottisen rubbades en centimeter men återtog efter en halv sekund sin position där framme, framför sin matte. Matte blev upprörd och sa "NEJ! NEJ! NEEEJ!" samtidigt som hon hysteriskt ryckte i sitt lilla rullbandskoppel. Fin kontakt där, tänkte jag. "Det är mer humant att köra över honom med bilen!" ville jag säga. Men istället lät jag henne göra några försök att bryta nacken av sin hund. Vi stod kvar på vår lilla isfläck och väntade. Jag är så artig, tänkte jag. Artig och feg.
Det kändes som att vi var med i Gladiatorerna och övningen gick ut på att passera alla rabiata hundar i hela Skövde.
Jag ville inte vara med.
Efter att ha stått och väntat på att hon skulle släpa med sig sin 40 kilo tunga monsterhund gav vi upp, vände på klacken och gick hem.

Jag släppte Goliat på skaren bakom isvallen och han försökte bära en pinne som var stor som ett träd. När han upptäckte att den hade fryst fast blev han sur på den och skällde ut den. Jag önskar att jag kunde vara lika utåtagerande som honom ibland. Då hade jag kanske vågat stå upp för min rätt att gå en morgonpromenad. Lite civilkurage. Men näe, jag låter min hund kissa bakom huset istället. För sån är jag.

Hoppas på en bättre promenad vid 11, då ska vi nämligen träna med Elin.
Nu ska det pluggas

 Jag har också roat mig med att stympa Goliats ena baktass

Så här fult blev det när jag gick loss med mina icke befintliga frisör-scills...

Min fina

Idag fastnade även matten på bild!

Struts-Goliat

Det är bra Goliat. Sorkarna kommer säkert fram om du skäller lite på dom.

Smart hund jag har.

Idag genomled jag min tredje examination på sjuksköterskeprogrammet hittills. Idag var det injektioner vi skulle examineras på. Injektioner kan ges i en muskel, i fett och direkt i blodet. Jag fick uppgiften att injicera läkemedel direkt i blodet. Knäna skakade när dom ropade upp mitt namn och det kändes som jag var på väg till giljotinen. Förutom mitt lilla nervsammanbrott där min lärare skulle trösta mig och råkade slå hela sprutfatet ur handen på mig så allting for ut över hela golvet tyckte jag ändå att det gick okej. Eller, nu ljuger jag. Inte ett sånt där litet ljug heller, utan ett sånt stort, 100 % ljug. Jag tyckte inte det gick okej. Jag är mest så tacksam att jag har det överstökat.

Efter examinationen (som både jag och Sofia klarade!) så gick vi till Tingeling för att boka klipptid. Som för att fira mig själv ska jag få mitt hår klippt och färgat. Hur kommer det sig att jag alltid tofflar mig när det gäller frisörer? Jag sa att jag ville slinga håret. Jag fick en frisörstudent som ska lägga en färgning i hela håret... Jippi, jag som har frisörskräck ska nu låta en total novis sätta sin sax i mig.

Nåja. Huvudsaken är att jag blir snygg.

Allting är en smula på sne just nu....

....roar mig med att ändra bloggen. Det kommer dock att dröja innan jag får den helt som jag vill ha den. Så ni får stå ut under tiden, hehe

Träning med Boel och Isa

Boel och Isa

Klara

Efter en totalt ångestframkallande vistelse i labbsalen inför morgondagens examination mötte jag upp Boel, Isa och Klara för en liten tur runt Garnisonen med obligatorisk lydnadsträning.
Boel tyckte att Goliat var mycket mer taggad på träning än sist hon träffade honom. Skönt med såna kommenterar, det är ju svårt att själv upptäcka förändringarna. Blev lite upplyft av dessa ord, så tack !

Tänk vilken tur man har ibland. Militärerna har haft Öppet Hus i helgen och har därför plogat upp en jättefin appellplan på den stora åkern speciellt för vår skull (så klart!). Dom har till och med lyckats skrapa upp lite barmark! Tack pojkar, bra jobbat.

Isa mitt i en inkallning,
hon funderar nog på varför jag krälar runt i leran?

Vi tränade rutan, inkallning med ställande och så apportering. De tre vanliga, tradiga momenten med andra ord. Intet nytt på den fronten inte.

Idag fungerade ingångarna bättre, även de med apporten. Ställandet satt också men däremot fungerade rutan så där. Kan det ha varit för att underlaget var annorlunda? Hittills har jag bara tränat på snö. Men för Goliats del var rutan-träningen annorlunda idag. Dels var det Boel som ställde ut rutan och dels var rutan placerad på barmark. Jag lyckades ändå med några fina skick efter flertalet i förvirrad anda, och nöjde mig medan det gick bra.

Goliat plågar Klara.
Jag fick bli riktigt arg på honom för att han skulle sluta.
Han verkar gilla svårflörtade brudar?
En svår matte är tydligen inte lika lockande att uppehålla sig jämte.
Förstår inte logiken. Det är ju jag som har korv, hallå?

Ett par bänkade stackare

Efter en kort men ändå givande träning (det är så underbart att blogga, man kan ju skriva vad som helst och folk tror på det!) fick Isa och Goliat busa på skaren. Klara (Elins hund som dagmattas av Boel för tillfället) såg på med måttlig road min när ungdomarna rusade runt i halvt vanvettiga farter och gläfste. Själv trippade hon fint på tå vid Boels sida och försökte att inte blöta ner tassarna i vattenpölarna. Man kan inte annat än älska hennes pudelvisa sätt.

Här spanar de på två collies längre ner på vägen....

.... men kort därefter var det vild lek som gällde!

...... Isa på väg att anfalla!

Full fräs!

Misströsta icke!

Ni som inte lyckas idag kan lyckas imorgon!
Idag är träning med Boel och Isa på schemat, återkommer med resultat och bilder.
Solen skiner. NJUT!

Imorse vaknade jag och var övertygad om att klockan var 8. Jag lider tyvärr av en inbyggd väckarklocka som varje morgon vid denna tid låter mig vakna upp till total klarvakenhet. Detta är ju ganska bekvämt när man har en tid att passa, dock inte lika uppskattat av min andra hälft, som av någon anledning vill sova längre på helgen.
Döm av min förvåning när jag insåg att klockan var halv tolv!


Jag och Goliat gick en välbehövd och härlig långpromenad i solskenet, han gör mig så lycklig just nu. Tänk vad man är priviligerad när man kan ha sin hund lös överallt. Så fort vi får möte på gångstigen eller ska gå över en trafikerad väg är det bara att kalla in honom och be honom gå vid sidan. Han följer mig så fint och jag blir nästan rörd när jag tänker på allt slit det har varit genom åren med att äntligen ha fått komma hit.

Därför kommer jag fortsätta tjata på mina och Monas kursdeltagare att ha ett tydligt mål. Vad vill jag uppnå? Hur ska jag komma dit? Samtidigt som målen är viktiga är det minst lika viktigt att stanna upp och uppskatta nuet. Uppskatta den unga hunden och dom små små framsteg som man gör genom ihärdig träning och envishet.

Därför vill jag, återigen, klistra in min favoritdikt av Karin Boye, och önska er alla en underbar dag.

Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


Goliat, bild tagen november -09
Äventyret forsätter!

Snorig lördag

Började dagen med att krupp-hosta mig halvt till döds. Underbar start på morgonen.
Dagens kurstillfälle gick jättebra, vi har en härlig grupp och jag kommer verkligen sakna att få träffa dom alla när kursen är slut. Jag är faktiskt förvånad över hur roligt jag tycker att det är!

Idag fick jag ha en genomgång som handlade om olika belöningar och hur viktigt det är att kunna belöna sin hund och leka med sin hund. Jag visade också hur man väcka intresset hos sin hund för leksaker och tog också upp hur viktigt det är att träna in ett "loss".
Trots att jag hade planerat så fint vad jag skulle säga blev allting en enda röra och jag vet inte om jag fick med allt jag ville säga och om jag var otydlig. Jag hoppas i alla fall att dom stackarna som var tvungen att lyssna fick ut något av allt blurr, jag själv är väldigt nöjd med att jag ens vågade prata inför en grupp!

Goliat i full fart!