"Du luktar hund"

Sune i gammelmatte Cillas famn

Jag och en busig Sune på rastning innan hemfärd

Oj, tack så jättemycket för alla kommentarer och hälsningar! Jag blir helt varm i hjärtat av att ni bryr er så mycket. Gårdagen var en otroligt intensiv dag, både psykiskt och fysiskt. Jag ska försöka återge den i korta drag, även om detta inte är en av mina starka sidor..

Det var inte förrän vi svängde upp vid brevlådorna där i Edsberg och jag såg det gula huset som magen började pirra och jag insåg att det var på väg att hända.
Jag skulle få träffa min valp!
Vi hade då rest i cirka 6 timmar.

Cilla och Lasse mötte oss i dörren och släppte ut Sune i köket på en gång. Det var en smått surrealistisk känsla det där, att se honom. Han sprang direkt fram till mig och ställde sig i min famn, tryckte sig tätt intill och sniffade på min tröja. Han var så varm och liten, med mjuk mjuk päls och på tok för stora öron som fladdrade precis överallt. Kärlek vid första ögonkastet. En massa konstiga känslor vällde upp på insidan och jag började fundera över detta med kvinnliga hormoner och såna saker. Det kan verkligen inte vara bra för hälsan. Jag fick sansa mig för att inte bli alldeles gråtmild.
Vi satte oss ned och fikade lite medan alla tre valpar röjde runt fötterna på oss.
Cilla gick igenom stamtavlan och berättade roliga anekdoter om många av hundarna som fanns där, förklarade linjernas ursprung och sa också mycket tänkvärt kring valpträning och även litteratur. Det var en otroligt värdefull stund, tack så mycket för att du tog dig tid med detta!

Efter 2 timmar med papper skrivna, gifflar ätna och valpar gosade med var vi redo att åka hem. Valparna fick springa en stund i skogen och rasta av sig och jag blev så där löjligt lycklig när jag såg att Sune var den av valparna som höll sig närmast och som kom fortast när Cilla kallade på dom. Detta var säkerligen slumpen, men jag är så klart övertygad om att jag fick den bästa av alla valpar (i hela världen)!

Hemresan blev en lång historia då ett förbaskat vägbygge försenade oss med säkert 40 minuter. Men Sune sa inte ett pip på hela resan, sov i min famn och snusade i min tröjärm.

Vi anlände hemma klockan 19.00, efter 7 timmar på resande fot. Resten av kvällen förflöt fint, förutom att det varit lite spänt mellan hundarna. Idag har det gått bättre och jag tror att båda två bara behöver lite tid att vänja sig vid varandra.

Jag har nog fortfarande inte förstått att jag har världens bästa valp hemma. Han sov hela natten, från klockan 22 till klockan 7, i sin lilla korg precis bredvid sängen. Jag stack ner handen emellanåt för att se så han var kvar, och han låg där och lät som en liten luftmadrasspump.
Han har kissat inne två gånger hittills, båda gångerna på grund av att vi inte tagit ut honom i tid. Vi lär oss nog snart hans rutiner och han känner sig bekväm med att kissa på gräsmattan utanför huset. Jag har redan tröttnat på att springa i trapporna dock (Mattias bor på tredje våningen).
Annars har han en förkärlek att äta jordhögar, maskrosblad och grässtrån samt smaka på alla möbler. Han är väldigt opåverkad av nya miljöer och undersöker allting med stor nyfikenhet. Han älskar, i sann retrieveranda, att bära runt på fyndade ting. Igår stoltserade han med en bit pappkartong och idag bar han glatt runt på Mattias sunkiga gamla strumpa. Usch.

Sammanfattningsvis är han verkligen världens finaste valp.
Jag är sådär löjligt lycklig och kan inte låta bli att titta på honom, ungefär var tionde sekund, för att se att han verkligen är på riktigt. Något vettigt skolarbete känns ganska otroligt att jag kommer att kunna åstadkomma de närmaste dagarna. Jag har fått valpfeber.

Sune på skogspromenad hemma i Mullhytteskogen

Dygnet-runt valpgos står på schemat :)