Nyårsmål och planer

Jag har aldrig varit mycket för nyårslöften.
Mål däremot är aldrig fel.

Här kommer lite mål som jag har för mig och Goliat inför år 2010.

För Goliat:

LPI
Första pris i LK2
Starta öppen klass viltspår
Träna mer upplet med fler skick och mer intensivt sök
Fortsätta med intränandet av spårapporter
Göra mentalbeskrivning
Ställa ut några gånger och få ett certifikat
(Larv, Askersund och Borås för er med kooiker som vill joina)
kanske åka till Holland och ställa ut i november på den årliga hollänska kooikerspecialen (om rabiesvaccineringen går som den ska)

För mig:
ta körkort
Klara av termin 4 och 5 av sjuksköterskeutbildningen utan större missöden (jag tar examen 2011! Tänk va!?)
Våga sommarjobba på sjukhus istället för ålderdomshem

Planerna för 2010 är annars att eventuellt flytta till Herrljunga i juni. Förhoppningsvis kommer jag också att få gå M1, M2 och kanske även instruktörsutbildning till hösten? Hoppas att Herrljunga BK vill satsa på mej, jag vill absolut bli allmänlydnadsinstruktör!

Nu i januari åker jag och Mattias i alla fall till Dublin över en helg och jag hoppas också att jag ska hinna göra en liten tripp till Paris så snart min vän Gina har hunnit installera sej där (hon flyttar dit för att läsa franska ett halvår och då måste man så klart passa på att hälsa på!)

Annars kommer nog mitt år vara fyllt av hundrelaterade aktiviteter, i vanlig ordning, men jag ska också försöka vårda mina "övriga relationer", som inte har med hundklubben att göra. Jag har varit dålig på det i år, men jag ska bli bättre.

Hoppas ni inte sätter upp för orealistiska löften eller mål med erat 2010.
Och att ni får en riktigt trevlig nyårsafton!

Gott nytt år!
Hälsningar Cecilia och Goliat

The botten is nådd.

Måndag, Ölanda soldattorp, kvällskvisten, nattsvart ute.

Förmiddagen spenderades tillsammans med Mattias brorssöner. Vi byggde en gigantisk snögubbe (som Goliat försökte skrämma från gården när han kom hem från jobbet), en snöenhörning och en mysig snölykta. Goliat har varit en elhund idag med och har jobbat 7-13, så han är sådär härligt utmattad som han bara blir när han är med på jobbet en dag.

Annars sitter jag med näsan i böckerna precis hela dagarna, med lite pauser då jag skördar mina grödor på "Farmville" och läser folks bloggar (men folk bloggar dåligt nu under julhelgen, är det bara jag som inte har något liv här i världen?).

Jag säger bara en sak: Jag längtar nästan tills tentan är skriven och jag inte behöver knöka in mer information i min stackars överarbetade skalle. Jag menar, ärligt talat, vem orkar komma ihåg att TNF är en cytokin som aktiverar makrofager till cellförstörelse när man har reumatism? Vem orkar komma ihåg att man kan få anemi om man får njursvikt för att de erytrocyt-producerande cellerna minskar i antal? Att det finns både epidural, subarachnoidal och Subdural hjärnblödning och jag måste veta om de är arteriella eller venösa och makro och mikro och hejsan och hojsan. Jag tror att jag snart får en hjärnblödning av all information som jag mosar in i skallen.

Vad HUNGRIG man blir av att plugga också!! Jag äter precis hela tiden. På tal om det är jag hungrig igen. Måste gå ner och äta nånting. Hej och hå.

Dagarna rullar på härute i Ölanda.. Snön har töat lite idag, men imorgon skulle det frysa på igen och jag hoppas att Mattias kommer att ha tid att åka lite längdskidor med mig imorgon på dagen. Det verkar som att ingenting fungerar här i kommunen och det larmar stup i ett (han jobbar som jour för vatten och värme). Ikväll har han väl varit hemma i cirka fyrtio minuter. Lagom lång tid för att vi skulle hinna handvispa lite grädde och äta vår smaskiga kladdkaka. Rekommenderas varmt, Leilas recept är underbara! Jag ska nog ta och unna mig att köpa hennes bok, kanske den till och med finns på någon liten bokrea?

Faktiskt har jag gått en promenad med min hund, första gången på fem dagar (det har nog inte hänt sen 2007!). Jag upptäckte att inkallningen har slutat fungera sen han blev en värme-och-vatten-jours-hund. Han har ett viktigt jobb nu och verkar inte riktigt ha tid att lyssna på vad mjäkiga matte säger.

Scenarie: Sjövild hund, helt överexalterad att matte ÄNTLIGEN tar med honom ut på tur! Rosenrasande matte, som har sugits fast i en snöhög mitt i en kohage. Vrålandes "KOM HIT HUNDAS!" och, som ni själva kan räkna ut, en hund som inte har något intresse av att ta reda på vad som händer om man gör som man blir tillsagd.
Det hela slutade med att jag, utrustad med prinskorv och köttbullar, körde valpinkallning med Goliat och lade pannan i djupa väck. Växer hundar aldrig upp? Jag får migrän.

Goliat är visst lika svåruppfostrad som Mattias. Han gör heller aldrig som jag säger, trots flera år av olika inlärningsmetoder (allt från vansinnesvrål, manipulationstekniker till vanligt hederligt tjat). Jag talar för döva öron. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det får bli en tik till nästa hund. Jag kan behöva ett till fruntimmer i den här familjen, så jag har någon som förstår mig.

Kamera-lös

Jag, mitt dum-huvud, glömde i allt julestök en hel påse julklappar och min kära, älskade kamera hemma hos min bror i Främmestad. Så nu kommer det inte bli några kort här på bloggen förrän min raring är hemkommen.. Dagarna går här i Ölanda, Goliat är med Mattias på jobbet och jag sitter med näsan i böckerna och försöker att få någonting att fastna. Vad som helst, bara det känns som att man fått något gjort innan tentan den 8 januari..

Börjar bli mer och mer längtansfull till vår helgtripp till Dublin. Nu när jag bokat hotell känns det genast mer "verkligt" och jag sitter och spanar på lämpliga turistmål. Håller tummarna för att vi får riktigt vinterväder (dock ej under flygresan så klart) så att det inte är sådär regnigt och Irlands-kallt. Men vi får se. Jag ska i alla fall investera i en låtsaspälsmössa så jag kan strutta runt på Dublins gator och se ut som en riktig viking.

Jag har kanske fått tag på en dagmatte till Goliat! Vi får se hur det löser sig med jobb för hennes del, men jag håller tummarna för att det blir lämpliga arbetstider osv.. Återkommer om detta.

Goliat är för övrigt en lysande elverks-hund. Han åker bak i bilen och hoppar glatt med Mattias in i dom stora, läskiga lokalerna. Otroligt bra miljöträning med alla höga ljud, gallertrappor och konstiga material att gå på.
Dessutom vaktar han området när han inte får gå med in (vissa delar av vattenverket är ju kanske inte så lämpliga att ta med en hårig hund in på) och i natt hade han visst skrämt slag på en stackars snö-skottande gubbe. Goliat hade tydligen varit så övertygande att gubben trodde att det var en "Securitas-hund" och bad så mycket om ursäkt att han hade svansat in där på eget bevåg. Gubben stod så snällt uppstakad mot väggen och Goliat skällde och skällde tills Mattias kom ut..

Julen förr och nu...

Tänk vad annorlunda saker var när man var barn.
Då var juldagen den bästa på året. Det var då man vaknade klockan fem på morgonen för att leka med alla roliga saker man fått dagen innan. Själva julafton var ju bara en enda lång, plågsam väntan men juldagen... Ja, den var speciell.

Nu är man vuxen och juldagen är väl precis som vilken annan dag som helst. Man är skapligt rund om magen efter all mat och godis man tryckt i sig och har en del nya prylar som man inte riktigt vet var man ska göra av men annars är det väl inga nyheter i livet.

Gårdagen spenderade vi först med Mattias släktingar och sedan var vi en sväng i Främmestad där hela min familj höll låda med klappar och godis. Det var mysigt, om än lite kort då Mattias fick larm och var tvungen att åka iväg. Så vid 21-tiden, julaftonskvällen år 2009, stod jag och glodde i mina finkläder vid en panna i Annelund. Det ni.

Idag har Goliat varit med på Mattias jobb hela dagen och är nu mer eller mindre medvetslöst avdäckad i sin bur. Han sover nog gott resten av kvällen, själv ska jag försöka plugga lite och sen blir det nog lite filmtittande...

God jul på er!

Svårt att ta jullov...

Lexy på språng!

Goliat och Lexy i vild lek... i cirka två sekunder, sen var dom för upptagna med att nosa i backen...

En söt bild på en söt Lexy

Nu tar bloggen juluppehåll.
Jag har tenta i januari och måste verkligen försöka ägna mina stackars böcker lite mer tid.
På återseende!

Lite bilder så här innan jul

Goliat beundrar utsikten...

Han gillar att sticka ner näsan i den kalla snön

Vi beundrade eftermiddagssolen...

En kall kväll i december

Underbart med rimfrost på träden...

Goliat på språng i snön

Jag märker att jag har legat av mig på både bloggnördandet och hurtighetsfronten.
Ju kallare det blir, desto mindre gör jag. Jag fryser om fingrarna så lätt, så träning utomhus är uteslutet. Det blir för det mesta långa promenader där vi pulsar i snön och glömmer bort tid och rum. Man vet att man börjar bli till åren när man börjar uppmärksamma och uppskatta den vackra naturen runt sig och nästan tappar andan av de vackra träden.

Mörkret faller så fort nu i dessa vintertider. Igår kväll bestämde jag mig, trots mörkret, för att gå runt soldathemmet. En promenad som brukar ta trettio minuter och där det finns möjlighet att släppa hunden- förutsatt att man håller koll på hunden, det finns en del bilvägar. Reflexerna hade vi glömt hemma, men det är ingen trafik på Garnisonen en lördagskväll så jag vågade ändå koppla loss Goliat och låta honom springa fritt i snön.

Efter en stunds promenerande genom de mörka skogspartierna tittar jag ut mot fälten på andra sidan soldathemmet och tycker mig se en liten prick med en lite större prick bakom sig skenandes över vidderna...

GOLIAT!!!

En sekund lät jag honom gå bakom mig! En sekund koncentrerade jag mig inte på min hund utan filosoferade mer över julklappsrim där jag gick. På denna sekund hade han hunnit springa över två bilvägar, i mörkret, utan reflex.

Jag ropade i vild panik på honom och sprang med klumpiga steg genom den djupa snön, mitt hjärta hade frusit till is och jag var övertygad om att det var den här kalla kvällen, den 19 december 2009, som min hund skulle bli påkörd. Jag skulle sitta på en bilväg och hålla honom i mina armar, skrika ut min smärta och aldrig förlåta mig själv. Vem skulle jag ringa till? Skulle jag ringa till Mona och be henne att skjutsa mig till Skara? Skulle det vara någon idé? Skulle jag få gräva ned Goliats kropp på mammas bakgård? Men det är ju fruset i backen, vart skulle jag göra av hans kropp? Tusen tankar hann passera genom mitt huvud där jag sprang, med mina alldeles för stora Graninge-kängor som kändes som stora betongklumpar.

Men som genom ett trollslag så lyssnade min älskade hund på mitt vrålande, vände från sin har-jakt och kom glatt springandes med svansen hysteriskt viftandes. Fram till sin stackars andfådda matte. Jag visste inte hur jag skulle agera. Skulle jag vara glad? Belöna honom med köttbullar och smekningar? Skulle jag vara arg, dumma hund som springer iväg från mig? Ignorera? Han kom när jag ropade, så jag berömde honom och gick vidare på min promenad, utan att koppla upp honom igen.

Detta är varje hundägares mardröm. Trots att jag vet att jag har en hund med viltintresse är det så lätt att invaggas i en falsk trygghet, det är så sällan han springer iväg.

Jag är bara otroligt tacksam att jag inte behövde känna hans blod mot mina händer, en kall kväll i december. Att han ligger där, tryggt i sin korg, och vilar. Helt ovetandes om allt farligt han kan råka ut för därute. Dumma, dumma hund!

Herrljungatripp och så lite snöbilder på det

Zipper i snön

Igår styrde jag kosan till Herrljunga för att träna med Daniel och Hanna.
Det var supermysigt minsann! Träningen gick jättebra, Goliat låg plats i snön mellan två okända, svarta hanhundar, han låg jättefint i säkert 4 minuter. Så nu behöver jag inte vara rädd att starta tävling i mars, han sätter och lägger sig mer än gärna i snön och är precis som vanligt. Mina fingrar däremot är inte som vanligt och jag fick tillslut låna Hannas vantar. Mina råkade jag så klart lyckas tappa i snön, sen ställde jag mig på dom och sen var dom ju (som ni nog förstår) ej användbara.

Zipper och Limbo väntar på matte medan hon assisterar i en liten budföring

Zipper i en fin liten high ten

Idag har jag och Goliat hunnit med en tur på Garnisonen i minus 10 grader minsann. Goliat är inte den som är den, men isklumpar under tassarna tycker han kanske inte är någon hit så han haltade lite till och från. Det blir till att ha lite fotvård här ikväll. Klippa bort allt hår mellan tårna så det inte kan fastna nånting.

Goliat på Garnisonen idag på morgonen

Hej, jag är bitter.

Ja, det är kallt idag. Så det biter i kinderna, ansiktet stelnar och man dreglar utan att märka det, snoret rinner, ögonen rinner men man kan inte förmå sig att blinka, det känns som att man har en klänypa i nacken.

Så går man där, i godan ro, oskyldig som en brud, med sin lilla hund, på en förnöjsam liten eftermiddagspromenad.
Helt plötsligt hör man en skolpojke skrika "HALLÅ RUDOLF!!!!" efter en och det enormt stora gänget om fyra små hantlangare fnittrar förtjust där dom går bredvid honom. Den där.

Blir man glad då frågar jag mig?

Jag kan väl inte rå för att min näsa blir röd när det är kallt!?
Jag hade lust att snömula den lilla skitungen och säga både det ena och det andra (det handlade bland annat om hans utseende, hans framtida flickvänner- eller snarare brist på såna- och hans mamma). Han var säkert minst 13 år, då är det lagligt att kasta sig över honom och snömula honom väl?

Men jag är vuxen nu. Så jag sa inte ett pip!
Istället gick jag och gnisslade tänder hela vägen hem och efter att ha funderat en stund gick jag och köpte mej en påse ostbågar som jag tänker mula i mig ikväll.
Han gav mig verkligen en anledning att frossa på en torsdag.

Det var min dag det, i tre små blogg-inlägg.
Hur har eran dag varit?

Viltspårsprotokoll och diplom

Jag erkänner, det är jättelöjligt.
Men jag tänker sätta upp det här på väggen ändå!!

Som jag väntat och idag damp det ned i brevinkastet! Det är ju precis snart en månad sen vi gick spåret, så man har ju varit nyfiken på vad hans kommentarer skulle bli. Han var en man av få ord och verkade inte speciellt imponerad av våra sällskapshundar och budgetvarianter på vildmarksbyxor. Men jag måste ändå säga att han verkade ha tyckt Goliat var ganska duktig ändå?

Provförlopp:
Hunden tog sig an spåret 11:55 och klarade str1, str2 och v2 utan tvekan. I början av str3 fick han viltkänning och lämnade spåret men återfördes och fortsatte på det utlagda spåret. Resten av str3, v3, str4 med bloduppehåll, v4 och str5 klarades utmärkt. Viltdelen markerades tydligt kl 12:17. Hunden arbetade energiskt och självständigt med små slag mitt över spåret. Tempot var lämpligt och hunden var lätt att följa.

Spårförmåga: Utmärkt
Tempo: Lämpligt
Självständighet: Ej hjälpt vid tapp

Goliat hjälpte mig att ta in kottar till vår fina ljusstake!
Nu får vi se till så att dom inte börjar brinna bara...

17 december, en fröjdens dag

Min kära, älskade,
ibland fruktansvärt irriterande

Goliat

SNÖ!

Decembermys

Underbart att snön äntligen har kommit till oss i Skövde också!
Julstämningen är på topp!
Goliat ägnade första halvan av morgonpromenaden till att springa runt i en åtta i ren glädjeyra. Skönt med en hund som motionerar sig själv.

Annars har jag varit helt omotiverat, galet arg idag.
Det ringde på dörren och jag var helt övertygad att det var Jehovas Vittnen eller något ännu otäckare, Goliat skällde som besatt och jag öppnade till slut (efter två knackningar och en ringning på ringklockan). Utanför stod mina grannar som "bara ville säga att jag glömt nycklarna i dörren". Jag som sprungit runt som en yr höna och både tagit på mig mössa för att slippa visa mitt anskrämliga hår (som förmodligen hade framkallat mardrömmar) och städat upp i hallen. Snälla grannar man har.

Imorgon ska jag ta foton på Goliat när han rullar i snön.
Kika in då med vetja!

Ryds ängar

Stina kom och plockade upp mig och Goliat och vi åkte upp till ett, för mig helt nytt, promenadställe. Vandrade runt på Ryds ängar i nästan en timme, det var jättebra marker där men jag måste verkligen öva Goliat på inkallning i sällskap av andra... Han lyssnade lite halvt när han kände för det och fick till slut gå en stund i koppel för att dofterna från djur och annat var alltför lockande.

Kila fick inte heller speciellt mycket glädje av tråkiga farbror Goliat, som ignorerade hennes lekinviter och behandlade henne som luft. Han sprang hellre och nosade än att leka med sin rasfrände. Varje gång han tog ett galoppsprång var Kila där och såg ut att tänka "Jaaa!! Äntligen!!" men tji fick hon. Bättre buslycka nästa gång?

God jul Cecilia önskar Cecilia

Adventssljusen lyser så fint...

Ja, här sitter jag med min adventsljusstake och handlar julklappar till mig själv.
Jag har inte några större förhoppningar om storslagna presenter detta året,
så det är lika bra att ta saken i egna händer.

God jul mig själv!


.... okej då... jag hittade lite grejer jag ville köpa till Rasmus och Felicia också...
Den här söta nallen går att värma i mikron och håller värmen i över 2 timmar.. tänk vad mysigt att sova med en sån!

Dom här besticken var ju bara för gulliga!


Hihi, titta vilken skojig tandkrämstubsgrej!

Viggo och Vilde

Moonhaven Sergeant Pepper, "Viggo"
Söt som socker!

Jag fick förresten en så söt bild på Goliats son Viggo igår. Underbar, underbar! Ser ut att få lite frans på öronen också, trots att mamma Smilla inte har knappt ett strå och pappa Goliat inte fick sin förrän han blev nästan 9 månader.

Moonhaven Red Baron, "Vilde"

Jämför Viggo och Vilde med pappa Goliat, visst ser man lite liknande drag?

Goliat, 6 månader gammal på bilden
Dålig vinkel, hans nos ser gigantisk ut!

Den tredje advent

Snön från förra året.....

Goliat poserandes i Herrljunga, också från förra året....

Mattias stal min dator över helgen så det är därför det har varit tyst här på bloggen.
Han blåste igenom den och ut kom ett halvt berg hundhår. Så hädanefter ska jag inte ha datorn i soffan, har jag lovat.
Vi får se hur länge datorn håller denna gången, men den låter faktiskt lite mindre som en jet-motor och har inte stängt av sig sen rensningen. Jag har ändå sparat allting på den externa hårddisken och fått låna Mattias bärbara dator, utifall att.

I fredags var jag och Mattias på julbord på Gyllene Kärven i Herrljunga. Det var helt okej, förutom incidenten när Mattias råkade spilla en liter cola över mina fina gå-bort-kläder. Nästa gång ska jag ha på mig regnkläderna, både bekvämare och tåligare..

På lördagen träffade jag Boel och Elin på Garnisonen och tränade lite. Elin med pudeln Klara tränar för Elit-lydnad och Boel med Isa tränar Klass 2, men har redan tävlat flera gånger, så båda ekipagen har kommit en bra bit längre än vad jag och Goliat har. Dessutom upptäckte jag ganska snart att Goliat inte har tränat med störning på allt för länge- han blev trött på fem minuter och var väldigt disträ. Jag hade dessutom tagit på mig fel vantar och frös halvt ihjäl om händerna (Varför är det så kallt? Vi bor ju i SVERIGE för sjutton?)
Men jag hoppas på flera träningstillfällen. Störningsträning är ju jätteviktigt!

Jag hann också både handla och slå in lite juleklappar samt skriva totalt värdelösa julklappsrim.
Ett exempel:
........
Men när du nu har den här under kilten
så kan du ändå känna dej som en Paris .... Hilten?

Goliat hälsar God Jul till alla sina 6 valpar!
Här springer han på Garnisonen, där valparna blev till.
Det är ju därför dom har militärnamn,
om ni inte visste det :)

På lördagkvällen såg jag filmen New Moon på bio. Jag måste ha någon hormonell rubbning för tillfället, jag grät så mycket att jag inte ens åt mitt lösgodis.

Powerwalking och shopping

Istället för att shoppa julklappar- som man borde- så har jag istället ägnat någon timme av min eftermiddag till att shoppa julbordsskor, till mig själv! Imorgon ska nämligen jag och Mattias på hans årliga julbord med jobbet. Det är ett sånt där seriöst julbord ni vet, med högklackat och klänning, uppsatt hår och örhängen och hela den biten. Men jag är lite trött på mina finskor, så jag inhandlade faktiskt dom här raringarna:


Innan jag shoppade upp alla mina pengar gick jag och Goliat en rask promenad på 1 timme. Powerwalking! tänkte jag och knatade iväg i rask takt. Tyvärr är det inte så effektivt att powerwalka när man har en hund som vill stanna och nosa på varenda fläck längs med vägen. När tålamodet tog slut och tröttheten i benen tog över blev det en vanlig långsam promenad med en del lydnadsträning med pip-belöning. Det gick jättebra, ställandet kommer nog ordna sig, bara han tar sig ut ur den här lilla testperioden.
Den går ut på att försöka trava in på inkallningen, stanna för segt, sätta sej när jag säger till honom att stå-stanna eller den gamla klassikern- tjuvstarta. Han har nog provat alla varianter, men jag står på mig och han kommer nog tillslut att inse vilket som lönar sig och inte.
Tålamod, tålamod, tålamod!

Vojne vojne!

Mattes lilla sjukling....















Igår dog min dator. Den har under en längre tid haft en tendens att stänga av sig efter några timmars användning. Detta har ju varit helt okej, då det bara varit att starta den igen. Igår lät den "maaauuuuuuuuuuu" och slockande. Den var död som en mumie. Jag fick lite lätt panik och bankade lite på den, och så hoppade den igång igen. Lite "defibrillering" fast i form av fysiskt våld. Men så efter bara några minuter så sa den precis samma ljud fast denna gången sken det liksom upp som en mindre explosion under tangetbordet och sen var den död, på riktigt. Nu fungerar den i ungefär tio minuter, tills den blir för varm.
Vojne nummer två är att Goliat förmodligen har ätit något dåligt under gårdagen, för idag på morgonpromenaden var han jättekass i magen och har inte alls varit sitt pigga, glada jag sen dess. Jag har bara gått lugna skogspromenader med honom och han har varit allmänt slö och inte alls som vanligt, så resten av kvällen ska vi bara stanna inne och ingen mat kommer han få heller.

Vojne nummer tre är att jag, efter att gått igenom gårdagens skörd av bilder, kommit fram till att gräsmattan utanför mitt hus är otroligt grön. Ska den inte vara vit vid det här laget? Julstämningen är inte på topp, om man säger så.

Välkomna till min och Goliats privata appellplan!
Med som sagt, lite väl grönt gräs va?

Loke-promenad

Jag och Goliat träffade Kathi och Loke idag igen för en gemensam morgonpromenad. Vi mötte säkert 10 hundar sammanlagt och jag fick möjlighet att ge en massa tips till Kathi om hur hon skulle träna, vilket ju var otroligt roligt! Jag fick en liten kick av det, jag vill så gärna utbilda mig till instruktör och nu har jag någon att öva på. Så tack för det Kathi! Nästa gång vi ses kommer jag förmodligen ha planerat en massa sitt-stanna-övningar, nej-övningar och en hel del kontakt-övningar! Ser fram emot detta, som en liten mini-kurs!

Jag och Goliat körde ett lydnadspass på innergården nu på eftermiddagen, ställandet under inkallning har börjat fungera så där alltså, Goliat är nog i en testfas i inlärningsprocessen. Vi fokuserade en del på fritt följ med extern belöning och en massa vanliga inkallningar med belöning bakåt istället för att få upp farten igen. Då kom en klasskompis förbi som bor i huset bredvid mitt och jag passade på att lägga Goliat plats medan jag pratade med henne. Jag vet inte hur långt samtalet blev, men på ett avstånd av 20 meter och säkerligen 4-5 minuter gjorde i alla fall mig mäkta stolt över min duktiga hund! (Det är klart en bidragande faktor när personen man pratar med blir så imponerad. Om jag pratat med någon som tävlar i elit-lydnad hade jag förmodligen inte slagit mig lika hårt på bröstet... hehe).

Annars har jag en mattetenta på lördag som jag just har börjat plugga till. Det är en omtenta, förra försöket fick jag nåt fel här och där, så nu ska jag verkligen ge mej den på att få godkänt!
Åter till böckerna.

Ingång med apportbock...

... ja, bråttom har han ju inte. Men detta sker nu helt utan hjälper från min överkropp.
I alla fall vad jag är medveten om, haha. Men han har verkligen börjat få en ganska snygg röv, om jag får säga det själv.

Goliat i en tårframkallande vacker ingång med apport i munnen

Till er observanta läsare/tittare: japp, jag har olikfärgade strumpor på mig.

"Hej, jag heter Cecilia och jag är shichshitirskistidint!"

Jaha. Så var examinationen överstökad! Vi var fyra i gruppen från början men det var bara två som kom, så jag och Elin (min kompanjon) fick till uppgift att sätta en kateter. Det var nervöst men gick ändå förvånansvärt smidigt och vi fick finfina betyg på vårat bemötande och aseptik (vi bytte handskar och spritade händerna 15 gånger var för att vi var livrädda att underkänna oss pga dålig hygien).

Det känns alltid så skönt när man har fått ett moment i utbildningen gjort. Nu fick jag genast mer energi till övriga studier när man har klarat ett såntdär moment som man tidigare har fått lite magont av att tänka på. Vi har också fått reda på när vi ska ha praktik, så nu känns det verkligen som att jag är på gång här!

Jag och Goliat ska bege oss ut i skogen nu och träna spårapportsmarkeringar och så tränar vi nog lite rutan utanför huset när vi kommer hem igen. Lite som vanligt kanske? Det är liksom inga nya moment just nu, det är verkligen rutan som ligger på prio ett.

Andra advent....

.... var snabbt överstökat och infirades med något så ojuligt som varm nyponsoppa, vaniljglass och mandelbiskvier. Vad hände med pepparkakorna, glöggen och lussebullarna? Vi får ta det nästa helg. Om ett par timmar befinner jag mig i skolan för min andra examination i sim-labbet för denna terminen. Idag ska jag filmas när jag sätter en sond eller en kateter. Jag har inga förhoppningar om att det ska bli ett roligt moment att genomlida i utbildningen, men man får väl försöka tänka att det ju faktiskt är bättre att man övar på plast än på riktiga människor.
(Om det är någon som är intresserad av att agera försöksperson är det ju självklart fritt fram att anmäla sig...). Kvävningsrisken är det jag oroar mig mest för. Ja, att jag ska kvävas för att jag glömmer att andas alltså. Tur att dom har en defibrillator och att armén med lärare som övervakar examinationen alla är utbildade och jobbar på sjukhuset. Så dom kan rädda mig om jag skulle få hjärtstopp.

Goliat får assistans med tandborstningen...

Ett litet besök på Cirtaps kennelträff!

Goliats nya kompis, Kila!

Kila och hennes matte!

Lexy i väntan på att gruppen ska bege sig iväg..

Mona och Leif kom förbi klockan åtta i morse och plockade upp mig och Goliat för att tillsammans åka till Cirtap's kennel på en kooikerhondje-träff. Vädret bådade inte gott med regn och rusk, men vi hade packat med oss ordentligt med regnkläder och hoppades på det bästa.
Det blev också det bästa, inte en regndroppe på hela dagen!
Det var verkligen en supertrevlig träff, det är så roligt att få lära känna nya människor och även att få träffa gamla bekanta. Jag och Goliat är så nöjda, även om vi inte var med på uppletet utan avnjöt glögg och pepparkakor och studerade de andra, mer ambitiösa kooikerägarna, kämpa ute i skogen med både upplet och spår.

Jag är så trött så jag orkar inte engagera mig i några större utläggningar om dagen. Jag är som sagt så nöjd, och Goliat och jag ska nu ägna resten av kvällen i soffan. Jag är så trött så orkar inte ens gå och sätta på välbehövt kaffe.

Kelvin

Goliat poserandes i skogen

Ser mysigt ut va?

Mor och son...

Jag och Goliat
Foto: Mona Bratt

Ännu en söt liten kooiker....

Vackra Collin och hans söta mamma Quera

Död åt löptikar!

Den här bilden kommer Mirja tycka om, titta den lilla munnen! ^^

Jag har den senaste veckan börjat fundera på om jag överaktiverar min hund. Vi är ute cirka två timmar varje dag, 1,5 timmes promenad och 30 minuters träning utspritt över dagen. Detta är vad han är van vid sedan länge och han är anpassad efter ett sånt liv. Varken mer eller mindre. Okej, ibland mer men aldrig mindre.

Men så den senaste veckan har han känts så rastlös, en timmes sömn efter aktivering och sen är han uppe och strövar runt i lägenheten, sätter sig hos mig och lägger tassen på min arm. Gnäller lite. Vankar av och an, av och an.
Så kom jag på det, efter att ha beklagat mig för en vän på msn. Det är ju löptikarnas fel! Det är död och förintelse över min pluggro med en hund som sitter i mitt ansikte och viftar hysteriskt på svansen samtidigt som han lägger tassen på min överarm och säger "AUM!", med otroligt uppfodrande stämma. Aum betyder "Aktivitet, NU!" på Goliatspråket.

Nu är han i alla fall förvisad till korgen och då ligger han och stirrar på mig och där kan han ligga i timtal (okej, det kanske handlar om ett par minuter, men den blicken alltså...). Om man råkar slänga ett öga mot korgen hör man hur propellersvansen kommer igång och om man har riktigt mycket otur kommer han springandes med svansen hysteriskt viftandes, som en liten hundhelikopter formad som en banan, överlycklig över att vi äntligen ska gå ut och nosa på kissfläckar! När jag i själva verket bara ville kolla ut genom fönstret.

Hade du stått ut med den här blicken i ett par timmar? Jag bara frågar alltså.

Nu ska jag återgå till patofysiologiplugg och försöka undvika att titta åt helikopterhörnet.