Kramkalas

Goliat tackar nej till en puss av mina ytterst kyssvänliga läppar

Vid frukostbordet (som också är soffbord, skrivbord, avlastningsyta och matbord) tittade jag på Nyhetsmorgon i vanlig ordning, och de hade ett inslag om något som kallas för Kramkalas. Detta är en terapiform som går ut på att i grupp beröra varandra för att detta får en att må bra.

Gammal bild på mig och min lilla knähund...

Jag tror verkligen att det är sant. Alla människor behöver beröring, sen är det individuellt hur stort behovet är och vilken typ av beröring som kan tillfredställa detta behov.

Jag skulle nog säga att jag är en ganska fysisk människa och har länge sörjt det faktum att min hund är av icke kelig sort. Att ha en hund att gosa med är nämligen ett substitut för den mänskliga närhet som man tyvärr inte får när man bor ensam. Att ha vuxit upp i en stor familj har satt sina spår på det viset. Dessutom har jag en mamma som är duktig på att kramas varje dag och säga att hon tycker om en. Det saknar jag ibland, även nu när jag är "vuxen".
Turligt nog har Goliat på senare tid bestämt sig för att en gång om dagen komma smygande för lite närhet. Han har kanske känt på sig att matte funderar på att ersätta honom med något som är mer tacksamt att klappa på?

Enligt en undersökning jag läste en gång behöver vi minst en kram om dagen.
Tänk på det idag! Det krävs inte ens en kram. Ibland räcker det att röra vid någons överarm för att behovet av beröring ska bli uppfyllt.

I eftermiddag tar jag och Goliat tåget hem till mamma, första gången sen september. Skamligt att jag inte varit hemma på så länge. Då blir det kramkalas vill jag lova!
Men jag kanske uppdaterar bloggen där, annars hör vi igen på lördag.
Kramas vetja!