Nåväl. Vi tog på oss kläderna och gick ut på den lilla morgonrundan. Som vanligt stod grannen med sina hundar utanför och så fort dom fick syn på Goliat började dom som vanligt att bjäbba.
"Vänta du lite så ska jag bara få ordning på dom!" ropade hon från sin sida av vägen och försökte få hundarna att sätta sig. Gick sådär.
Goliat gnydde lite längtansfullt när han såg sina gapiga grannar, sådär med en liten knorr på slutet, det där som låter som ett begär. Jag blev sur och sa "nu går vi!" och släpade med honom. Han var seg som en kola.
Gick vidare på vägen. Goliat drog mot kissfläckar. Jag halkade på isfläckar. Försöka vara pedagogisk var det ja. Men det går inte när man är hungrig och håller på att slå ihjäl sig. Då blir man bara sådär sur.
Självklart mötte vi den rabiata rottisen med halti kombinerat med flexi. Jag har fortfarande inte riktigt förstått den kombinationen hjälpmedel. Halti, tänkt att få hunden att sluta dra, flexi, tänkt att få hunden att börja dra samt springa runt som en idiot.
Rottisen såg Goliat från 300 meters håll och blev ungefär 5 gånger så stor, pös upp som en ballong. Matte tog ett rejält tag i sitt flexikoppel och drog till med full kraft. Övertygande. Rottisen rubbades en centimeter men återtog efter en halv sekund sin position där framme, framför sin matte. Matte blev upprörd och sa "NEJ! NEJ! NEEEJ!" samtidigt som hon hysteriskt ryckte i sitt lilla rullbandskoppel. Fin kontakt där, tänkte jag. "Det är mer humant att köra över honom med bilen!" ville jag säga. Men istället lät jag henne göra några försök att bryta nacken av sin hund. Vi stod kvar på vår lilla isfläck och väntade. Jag är så artig, tänkte jag. Artig och feg.
Det kändes som att vi var med i Gladiatorerna och övningen gick ut på att passera alla rabiata hundar i hela Skövde.
Jag ville inte vara med.
Efter att ha stått och väntat på att hon skulle släpa med sig sin 40 kilo tunga monsterhund gav vi upp, vände på klacken och gick hem.
Jag släppte Goliat på skaren bakom isvallen och han försökte bära en pinne som var stor som ett träd. När han upptäckte att den hade fryst fast blev han sur på den och skällde ut den. Jag önskar att jag kunde vara lika utåtagerande som honom ibland. Då hade jag kanske vågat stå upp för min rätt att gå en morgonpromenad. Lite civilkurage. Men näe, jag låter min hund kissa bakom huset istället. För sån är jag.
Hoppas på en bättre promenad vid 11, då ska vi nämligen träna med Elin.
Nu ska det pluggas
Jag har också roat mig med att stympa Goliats ena baktass
Så här fult blev det när jag gick loss med mina icke befintliga frisör-scills...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar