Det ser nästan overkligt ut när det är så blått och vitt..(Bilden tagen förra veckan från promenad med Stina och Kila...)
Jag brukar inte ägna mig åt dagdrömmar speciellt ofta.
Anledningen är att jag har under de senaste åren försökt att lära mig att leva i nuet.
Men just när det är så här fint väder så längtar jag verkligen efter en liten gård ute på landet, med en fin liten farstu-bro där man kan sitta och njuta av solen när man läser en tidning och dricker sitt kaffe. Goliat springer lös på gårdsplanen, för det finns ingen trafik utanför huset och han kan verkligen få vara den där gårdshunden som han är född till. Helst ska det finnas några välskötta får i hagen bredvid och kanske några höns i någon hönsgård.
En liten gårdshundGoliat och jag har projekt trimma-ner-klorna. Det går sådär kan man väl säga. Det är en fråga om fysik och att vara snabb i pareringarna. Han brukar nämligen antingen ligga på lur i ett apatiskt tillstånd för att sedan köra sprattelattack. Alternativt försöker han sparka loss sig med det bakbenet som är ledigt vid baktasstrimningen. Tur att jag är så tålmodig och full av lugn säger jag bara. Annars hade jag ju kunnat bli arg och säga saker som jag ångrar efteråt... Saker som jag verkligen inte kan skriva här för då hade min stackars mamma blivit förfärad. Men en ledtråd kan vara att ämnet är kastrering med hjälp av klotång.
2 kommentarer:
Hej
Gårdshund... Ja, det låter ju idylliskt, men är det egentligen det bästa för en hund ? Jag kan ju ta min gamla Molle och min kusins Lady som exempel - Min kusins hund, Lady, bor (bodde ?) på landet på en fin gård långt bort ifrån bilar och oljud. Min kusin släpper ut henne varje morgon och tar in henne på kvällen. Lady får gå som en drottning på gården - fri från koppel och halsband, tvång, och kloklippning...
Molle bodde i lägenhet, fick en promenad varje morgon och hela eftermiddagen och kvällen spenderade vi i skog och mark eller på apellplan på brukshundklubben. Halsbandet satt alltid där, kloklippning regelbundet och han lyfte en tass i taget för han visste att han inte kom undan - många av mina släktingar påstod sig vara 100% säkra på att Lady hade det bäst som alltid fick gå ute...
Utan att veta säkert hur dessa båda hundar tänkte, så tror jag mig ändå vara ganska säker på att Molle hade ett mycket rikare liv då han hela tiden blev engagerad och styrd. Första gången som Lady såg en klotång var när hon var 3-4 år och jag kom dit och gjorde ett ryck - det var nog även sista gången klorna blev klippta på henne också... Inget hyffs på den hunden, hon hade nog aldrig hört vare sig "Hit !", "Sitt !" eller "Åh, så go du är ditt lilla kryp"...
Ja, nu menar jag ju inte att Goliat skulle bli en sån förslöad gårdshund som Lady, utan det jag menar är att vi som bor i lägenhet blir tvingade att aktivera och stimulera våra hundar på ett helt annat sätt - vi måste aktivt söka upp naturen hela tiden, hitta nya platser osv... Men visst drömmer även jag om en liten röd stuga med vita knutar, några uthus, ett stall med plats för två hästar, några höns och kaniner och fasaner som håller till i syrenbärsån och tornugglan som hoar om nätterna från ladan...
Henke :)
Ja, jag förstår hur du menar :) Jag tycker absolut att det finns mer att ge en hund än att få gå och samla damm på en gårdsplan hela livet. Speciellt som jag inte har några planer på att bli mjölkbonde där jag tar med mej hunden runt på gården och är ute hela dagarna. Goliat däremot är en hund som trivs med att gå själv och strosa. Så när jag får möjlighet vill jag gärna bo så att han får vara ute när han vill- men jag kommer förmodligen inte minska på mitt engagemang i fråga om aktivering, turer till hundklubben, tävlingar och promenader :) Det är ju därför jag har hund! Sen kommer det förmodligen perioder i livet när man inte orkar vara lika engagerad. Då är det ganska bekvämt att man har en hund som är nöjd om han får gå och samla damm på en gårdsplan :) hehe
Skicka en kommentar