Året som gick och gott nytt år!

Fint väder, fin öl och egenhändigt gjord chokladmousse i vunnet Mattsonglas får avrunda mitt år

Enligt ett sms jag fick av min kära lillasyster kommer jag (eftersom jag alltid dissar kedjebrev) att riskera hängmage, hängröv, hängpattar och oönskad hårväxt. Aj aj aj. Inget bra sätt att börja ett nytt år på va?

Det är meningen att jag nu ska försöka komponera någon form av nyårskrönika. En kort sammanfattning av det gångna året och så några rader om mina förhoppningar inför nästa år. Men jag har otroligt svårt för sånt där. Jag har egentligen aldrig varit mycket för att sjåsa upp nyårsafton. För min del är det nog mest som en vanlig dag. Jag förstår heller inte hur någon skulle vilja supa sig redlös och göra bort sig som den första händelsen på ett helt nytt år. Nej, ikväll blir det god mat, flasköl och filmtittande. Goliat är inte ett dugg berörd av fyrverkerier, men Sune verkar inte lika imponerad och därför vill jag tillbringa natten i hemmets trygga vrå.

Årets sista dag har vi mestadels varit utomhus. Jag och Sune har tränat lydnad och sen har hundarna busat tills jag kiknade av skratt, böjde mig dubbelvikt i en snöhög och blev överfallen av Sune i en slags kärleksfull valpattack. Det tycker jag får sammanfatta mitt år. Glädjen som mina hundar skänker mig.

ta hand om er, och

GOTT NYTT ÅR!

En tur med Goliat i skogen

Min hjärna vill tro att det är fredag. Därför har jag tillagat en fredagsmiddag med god sås, klyftpotatis och marinerat kött. M berättade att Sune lyfte på benet när han kissade idag. Jag tror inte att det är sant, men vill ändå dokumentera det, utifallatt.

Uppdatering i ottan

Jag är vaken tidigt idag. I vanliga fall rastar jag Sune en gång klockan 06.00 och sen går vi in och sover tre timmar till. I väntan på att dagsljuset ska infinna sig. Men idag skulle Sune följa med M till jobbet, så det var bara att pallra sig upp för att förbereda. Förberedelserna innefattade rastning, matning och påklädning av Sune och godisladdning av Mattias jackfickor. En del instruktioner flög visst ur munnen också, men dom var nog mest till för att fylla morgonluften. Dom fastnade nog ingenstans menar jag. Idag fick Sune inviga sin nya, fina Hurttaväst. Så ingen galning på elverket kör över honom.

Jag har unnat mig lyxen att morgonduscha, nu när jag inte behöver rasta hund varannan timme hela dagen lång. Jag tror inte att det är meningen att människan ska duscha på vintern. Man blir iskall när man stiger ur, man blir blöt, håret vill aldrig torka. Usch och fy, tacka vet jag raggardusch.

Lite shopping

Nya foderlådor och en fin reflex till Sune

Jag har shoppat lite dom senaste dagarna. Nytt foder till Sune (när man äter nästan en liter foder om dagen går en säck åt med hiskelig fart...), en Hurtta-reflex från nya serien Lifeguard och två lådor att förvara fodret i. Jag är så trött på att gå och riva i fodersäckarna varje gång jag ska utfodra odjuren. Nu har jag istället två smidiga lådor, perfekt!


Sune fick förresten följa med in på djuraffären och han tog det hela med ro. Jag kan inte beskriva hur glad det gör mig att veta att min valp är stabil i alla miljöer. Han reagerade varken på skjutdörrar, människor, ny miljö eller konstiga dofter. Inte ens när en liten chihuahua försökte äta upp honom höjde han på ögonbrynen. Han är så himla cool. Han är inte överdrivet tillgänglig, utan tacklar nya situationer med en lugn nyfikenhet. Det är guld värt.

Idag har vi varit och tränat på parkeringen igen. Goliat fick träna lite slalomhandling mellan koner med koppel över ("hinder"). Han är helt underbar att styra. Bara jag viftar rätt så tar han hindren perfekt.
Ja, ni ser ju själva hur bra vi är på den otroligt pedagogiska och övertydliga ritning jag gjort över våra övningar.

Ni blir sugna att gå kurs för mig nu va? Jag är så otroligt pedagogisk så det är inte klokt.

Sune fick träna följande:

Sitt-stanna: Jag kan numera gå ifrån honom med ryggen vänd mot honom. Idag gick jag fem meter, stannade. Vände mig mot honom och väntade ett par sekunder. Jag försöker vara sparsam med hjälper. Idag prövade jag också att störa honom genom att ta fram en leksak och dingla lite med den framför näsan på honom.

Fotposition: Jag ställer mig med honom på min vänstra sida och belönar när han ger mig ögonkontakt. Denna övning känns nästan löjlig eftersom han tittar på mig med sån intensitet i blicken så det nästan bränns i ansiktet. Nåja. Jag vill få honom att förstå att vänstersidan är världens bästa ställe. Jag har också på försök tagit ett litet steg framåt, efter ett par försök följde han med fint och fick kampbelöning.

Slalom mellan koner: HAHA... Sune slet sig, snodde en kon och sprang runt runt runt med den i munnen, lycklig och fri. Sabla byracka. Tur jag har viltost. Viltost är vilda valpars bästa vän.

Byta handske mot godis: Funkar bättre och bättre. Tänker ta avlämningar med klicker inomhus istället. Nu skiter jag i detta. Nu gör jag på mitt sätt.

Idag tränade vi också lite cirkelarbete. "Ett bra cirkelarbete gör att hunden tycker att det är roligt att springa snabbt ihop med föraren. Det lär också den unga hunden att inte hoppa mot eller bita i föraren som springer i full fart."

Synd att Sune är så "ful", vi hade lätt gjort oss i utställningsringen, han springer jättefint och tycker det är superskoj!

Övriga reflektioner från dagen är detta med intensitet i röst och belöning. Jag kommer ju på mig själv med att bete mig precis likadant med Sune som med Goliat. Det vill säga bli galet glad när han gör rätt, tjoa och hoppa runt. Det kommer naturligt och i stunden känns det så fel att dämpa mig själv. Men å andra sidan har jag aldrig haft en så här intensiv hund förut. Frågan är om detta kan skapa stress hos Sune? Målet är ju egentligen att vi ska lära känna varandras språk och att Sune ska tycka att arbetet med mig är det roligaste som finns. Bör jag ändra mitt beteende? Jag blir så osäker på mig själv tillsammans med honom. Jag vill inte förstöra, samtidigt är det så svårt för mig att vara rolig utan att vara galen. Usch, det är svårt när man vill att allt ska bli perfekt. HJÄLP.

Köksliga äventyr

Imorse tog sig hundarna friheter må ni tro. Genom att husera hej vilt i kökssoffan! VA FALS!!
Jag tyckte ändå dom var så söta så jag var tvungen att fotografera dom lite innan jag chasade ner dom.

Vi har även hunnit med att åka ut en sväng till brukshundsklubben för en promenad i skogen och lite träning på plogad parkering. Sune inte fullt så hysteriskt skällande i bilen och Goliat på tårna och med ett "VAD SKA VI GÖRA NU"skall. Mycket trevlig stund, trots stelfrusna fingrar.

Goliat fick träna fotgående och inkallning med ställande. Något seg på första sträckan innan ställandet, så vi körde vanliga inkallningar tills farten var som vanligt igen.

Sune fick träna förbud, vilket inte gick alls bra. Jag använde Goliats pipleksak som "förbjuden frukt", vilket ju var alldeles för frestande för en liten Sune som blev helt till sig i trasorna och inte alls speciellt intresserad av att kampa med en fånig gammal handske. "MEN MATTE, DET LIGGER EN PIP DÄRBORTA!?".
Nåja. Jag fick honom i alla fall att fokusera på mig och handsken och gav honom sedan varsågod att ta pipen som han sedan fick byta mot godis. Vi måste ju träna inför valpkursen så vi är bäst i klassen.

Sune växer

Visst matchar vi varann?

Ojoj, ni kommer aldrig tro det. Men jag mätte precis Sunemannen och enligt min eminenta tumstocksmätning mäter han nu hela 50 centimeter. Inte konstigt att han ser stor ut!
Som min kära vän Hanna sa;
när han är 2-3 år kommer folk att säga "OJ, jag har aldrig sett en så mörk pyreneer!"
eller "vad är han mer än golden?"

Solig dag

Sune i en fin inkallning

Efter lunch åkte jag och hundarna ut till landet för en härlig tur i vitt och blått. Det märks att Sune blivit äldre. Han orkar mycket mer och hans behov av att få sträcka ut sig växer lika fort som hans långa ben. Han och Goliat har superkul tillsammans, på bekostnad av Goliats frans som numera består av tre stackars strån på varje öra. Inte trodde väl jag att någon valp nånsin skulle våga hänga och dingla i Goliats öron och svans, men ack så fel jag hade... Sune hänger i dessa stackars hårstrån dagligen och när man klappar Goliat är det enda man känner stelt slem. Mysigt va? Jag vill ändå tro att Goliat tycker att det är roligt att ha Sune hos sig. Han springer mycket mer nu när Sune är med. Dom kan springa runt runt runt och leka tafatt och Goliat ser så lycklig ut. Visserligen ser han ut som sju svåra år flera gånger om dagen också...

Min hjärna vill inte förstå att det bara är december. Det går inte ihop och jag blir lika förvånad varje eftermiddag när det börjar att skymma redan vid tre-tiden. Detta vita landskap är inte vanligt så här års, och jag vill på något vis tro att det redan är februari. På vägen hem var jag tvungen att stanna bilen för att föreviga det underbara landskapet framför mina ögon. Jag vill aldrig någonsin ta det här vackra för givet.

Frontalkrockande hundar

Kärlek

Två snöiga nosar

Vacker hemfärd....

Juluppehåll

Här ligger vi inte på latsidan i juletider må ni tro!

Jag har visst haft ett oanmält juluppehåll i bloggandet. Vi har myst hos mamma, gått långa promenader i knähög snö, druckit glögg och fått tandvärk av all kola. Från en dag till den andra så har Sune blivit större än Goliat. Flera centimeter större också. Jag förstår inte när det hände, mamma reagerade också på det. En morgon så var han bara jättestor.

Just nu är vi i en skidåkarfas. Jag börjar få in riktigt bra teknik måste jag säga. Nästa vinter ska Sune dra mig, vi har redan pratat om det och han verkar tycka att det är bra idé. För tillfället försöker han visserligen att jaga både skidor och stavar.

Ett försök att illustrera Sunes storlek. Lyckades det?

NYÅRSMÅL

Ja, då har det alltså gått ett år. 2010 är förbi, och nu blickar vi framåt med skräckblandad förtjusning.
Mina nyårsmål för mig och Goliat 2010 hittar du här: LÄNK.

Detta året har jag ju ännu en individ att ta hänsyn till när jag tänker ut mål för året. Sune. Det är lurigt det där, att hitta på mål för en så ung hund. Mycket kommer ju att hända med honom detta året, som är svåra att förutse. Könsmognad och hela den biten. Kommer han att bli "trotsig"? Eller kommer han att fortsätta vara följsam? Beroende på samarbetet och hur mycket tid jag lägger ned finns det olika scenarier för våra mål. Men jag tar dom mest basic och så får vi hålla tummarna för att vi till och med hinner längre än de mål jag satt upp!

Mål för Goliat

Första pris LK2

Träna bort skottberördheten i spåret

Start öppen klass viltspår

Start hoppklass agility

Mål för Sune

MVG på samtliga punkter i allmänlydnadspasset

Startklar LK1

Starta anlagsklass viltspår

Mål för mig

Hitta ett trevligt jobb

Våga mer

Vara mer öppen

Inte älta

Mysstämning

Inte nog med att jag får vara ensam hemma större delen av dagarna här hemma (systrarna umgås med kompisar, mamma jobbar), idag blev jag dessutom utelåst! Familjen skulle åka till M-berg och handla dom sista julklapparna (ja, bara det är ju urbota dumt. Köpa julklappar dagen innan julafton har väl aldrig varit speciellt intelligent), dom låste dessutom dörren när dom åkte! Jag och hundarna var uppe i skogen, intet ont anandes. Det var ju så kallt, -19 grader, så jag tänkte bara låta dom rasta sig och sen gå in i värmen igen. Tji fick jag.

Vi traskade ned mot byn i jakt efter en telefon (för min mobil var så klart kvar inne i huset). Alla mina vänner har tyvärr också egna liv så dom är och jobbar och gör andra såna där vuxna saker.
Till slut ringde jag på hos min kompis föräldrar, fick tag på min mor och så fick hon vända för att komma och släppa in oss.
Puh!

Nu ligger i alla fall voffsingarna och sussar så sött framför kaminen, nöjda och belåtna efter att ha varit ute i skogen i närmare en timme. Jag själv har precis tinat fingrarna och har återfått känseln i ansikte och tår.
Ikväll har jag planer på att lura ut småglinen (systrarna, som visserligen är 18 och 19 år gamla) till pulkabacken. Det känns helkonstigt att det är julafton imorgon, jag har ingen julstämning alls.
Men stämning har jag. Mysstämning.

Mysigt va?

En vanlig dag i Mullis

Det är rätt mycket snö här tycker Sune.....

Ett par rumpor på skidspåret...

Hyfsat väder har vi också haft.

Goliat efter att ha stoppat huvudet i det vita

Inte så mycket vettigt

Lånad bild på dom godaste skorporna i världen

Jag har egentligen inte så mycket att skriva.
Vi slappar hos mamma. Jag spelar Sims 3 på lillasysters dator, äter otroligt mycket klementiner, mandelskorpor och knäck och hundarna jäser framför kaminen. Det är -20 grader här så några längre promenader blir det väl inte direkt. Jag och Goliat gick en 40minutersrunda vid lunch där jag trodde att näsan skulle trilla av. Sune fick lite miljöträning i form av en tur ner till mina vänner Sofia och Öyvind. De har både hund, barn och katt så det blev ju många intryck för lille Sune. Han trodde parets son var en valp som man kunde leka med och det var speciellt populärt när pojken sprang runt runt runt. Då ville Sune helst hoppa och nafsa. Men förutom en kollision där både barn och hund flög åt olika håll vågar jag väl påstå att han ändå uppförde sig. Han kissade inte inne, åt inte upp något dyrbart och var inte alltför påfrestande.

Jag är till och med för slö för att fota, så därför har jag lånat bilder till dagens inlägg.
Total slöhet har drabbat mig.

Lånad bild. Eld.

Sune är dålig. Favorit i repris.

Nu var det ett par dagar sedan jag skrev sist. Helgen har spenderats i Herrljunga i ett minst sagt juligt väder.

Så var det då dags igen. Sune har fått sitt vanliga foder i två dagar och nu är diarrén tillbaka. Jag fick gå ut med honom mitt i natten för att han var så nödig. Stackars Sune.
Jag valde ändå att ge honom vanlig mat imorse och nu har det varit lugnt hela morgonen. Jag håller tummarna för en vanlig "valp har ätit något äckligt och blir lite lös"episod.

Mattes älgkalv på språng

Nog om bajs!
I skrivandes stund sitter jag och filar på Svenska Kooikerklubbens julnummer. När den är färdig ska jag packa in familjen i bilen och bege mig mot Närkes djupa skogar. Jag ska hemhemhem, till min kära by.
Det blir ett kärt återseende, jag har inte varit där på hela hösten. Skandal nummer 1. Jag saknar mina vänner, skogen vid husknuten, mammas mat och mitt gamla rum. Sune har ju inte träffat min familj än heller, vilket torde vara skandal nummer 2.

Framtiden, ett stup

Jag och min vän G, för ett par år sen när vi fortfarande trodde att livet var lätt

Om några månader är jag färdig på Högskolan. Tre år har det tagit mig, men nu är jag där.
Sjuksköterskeexamen.
Många i klassen är lyriska, längtar till examen, ser fram emot att få "börja leva".
Själv blir jag helt kallsvettig av tanken. Vissa nätter kan jag inte sova, ligger bara och vrider mig med ont i magen.

Det känns som att framtiden är ett stup och att det förväntas att jag bara ska kasta mig ut och hoppas på att landa mjukt.

Jag är inte ens övertygad om att jag vill jobba som sjuksköterska. Jag hoppade på utbildningen för att jag inte hittade något jobb och var tvungen att "göra något". Och nu står man där, och förväntas kunna precis allting om allting. Förväntas ha sitt yrke som ett "kall". Förväntas vara överentusiastisk.

Missförstå mig inte nu. Jag skulle aldrig felbehandla någon och jag älskar att vårda människor. Men inte på samma sätt som många i min omgivning. Jag blir inte lyrisk när jag har tagit ett venprov, jag blir inte lycklig av att sätta en påse blod eller få vara med på en operation. Jag får nästan identitetskris när jag inte känner lika starkt som mina klasskompisar, har jag valt fel? Varför kan inte jag bli lika glad av såna saker?

Inkallning från fotposition?

Goliat är på väg nånstans

Idag har vi varit och pluggat igen. Jag och Goliat gick en lång promenad i bostadsområdet Östermalm och Sune fick ligga och snarka med gruppen. Det är härligt det där, att jag kan med att lämna mina pluggande vänner med min valp medan jag tar mig en promenad. Tack flickor!

Goliat kan det här med inkallning!

Sune och jag har tränat på parkeringen idag. Det är lite svårt att träna inkallning med honom där, eftersom han råkar vara klistrad vid sidan eller max en halv meter ifrån mig precis hela tiden. Så vi tränade på sitt-stanna istället, med varierat resultat. Han är redan ruskigt snabb att flytta om sig, kan båda hoppa framåt och bakåt på rumpan.

Jag gick även en liten "promenad" runt kvarteret med mina vovvar nu på kvällskvisten, och det var en mycket trevlig promenad om jag får säga det själv. Goliat är en riktig pensionärshund. Han blir ju sån på vintern, men jag vill ju så klart tro att han blivit sån för gott sen Sune kommit hem till oss. Sune är väldigt kontaktsökande och drar inte alls mycket i kopplet längre. Jag belönar visserligen all spontan kontakt så snart har jag väl en galet stirrande golden klistrad vid sidan vart jag går.
Men det kan jag faktiskt leva med.
(Jag har honom i alla fall omväxlande på höger och vänster sida för att han inte ska få förslitningsskador. Jag tänker verkligen på ALLT!)

Jag minns fortfarande känslan som infann sig i magen när jag som tonåring såg en hund gå bredvid sin förare med intensiv kontakt, trots att det var folk i närheten. Jag minns hur imponerad jag blev.
Idag fick jag själv uppleva hur det var att vara den föraren, till den hunden. Jag och Goliat gick en jättehärlig långpromenad runt Golfbanan här i Skövde. Vid ett par tillfällen fick vi människomöte. Jag ropade in Goliat vid sidan och han gick som en liten lippizzaner vid min sida, tripp tripp tripp. Jag höjde blicken och hälsade glatt på den mötande, som log ett brett leende, tittade på min hund med ett stort "WOW!" lysande i blicken. Samma intensiva kontakt varje gång vi mötte någon, samma hälsning från min sida, samma beundrande blick från människan på andra sidan vägen. Vilken underbar känsla! Jag var så otroligt stolt över min lilla hund.

Det här möter mig när jag kikar ner vid min sida !

Vackra Goliat

Sune har fått följa med mig till Sofia för att plugga med gänget. Vi har även åkt en sväng till Rusta och en sväng till Netto. Så det har blivit en del "sitta-ensam-i-bilen-träning". Sen gick vi en sväng genom resecentrum innan vi åkte hemåt. Det blev tyvärr lite overload för överdrivet tillgängliga Sunemannen. Någon form av bokstavskombination skulle förmodligen ha blivit konstaterad vid en diagnos baserat på detta tillfälle. Det hjälpte ju inte att alla tyckte att han var sötast i världen och vände sig om och sa saker som "nämen puttinutti" och "tussitusssnuttiplutt" med värsta bebisspråket, log sitt allra mest inbjudande leende och böjde sig ner."Jaaaa, jag kommer!!!!!! sa Sune och hoppsade framåt i kopplet. Hans tjuriga matte bara gick vidare och bebisspråkarna såg ut som att matten var den värsta av alla barnmisshandlarna.

Alla älskar Sune, och Sune älskar alla.
Matte hatar alla och alla hatar matte.

Vi pausar över tågspåren

Hallelujah-moment

Nu under kvällen använde jag mig av en välbeprövad "Jessicah-teknik" (näe, det kanske inte är hon som har uppfunnit den, men det är hon som har berättat den för mig). Nämligen learning by watching.
Låt mig förklara.
Jag har ju lite inlärningssvårigheter med Sunes avlämningar. När jag försöker byta saker går det oftast bra, men det är svårt att komma vidare från detta steg. När jag använder mig av godis för att byta blir grejerna snabbt ointressanta och han förstår inte vad jag vill att han ska göra.
Ikväll tränade vi loss och mys med sak i munnen (försöker få honom att förstå att jag inte är ute efter att stjäla varenda sak som han har i munnen) när Goliat kom för att delta i träningsstunden. Jag lät på försök Goliat apportera en liten dummy ett par gånger medan Sune fick sitta och titta på. Sen skickade jag Sune att hämta dummyn, och han förstod på en gång vad han skulle göra! Han sprang ut jättefint, grep den fint, vände på en gång och lämnade den i min hand. HALLELUJAH-MOMENT! Jag blev så glad så jag visste knappt vart jag skulle göra av mig själv. Det blev godisregn, kel och social belöning och sedan en liten glädjedans på golvet med hundarna galna runt fötterna. Jag vet inte om det sista var speciellt nödvändigt eftersom det resulterade i att Sune hängde och dinglade i min byxlinning.
Men vi var ju glada!!

Vi kämpar på med att få vardagen i vår lilla familj att fungera, och jag tycker ändå att vi har lyckats få till en hyfsat bra rutin nu. Jag går en kort runda med båda hundarna på morgonen. Japp, valpen får följa med och vi går i sakta tempo runt garnisonen (i vanliga fall tar "rundan" 15 minuter). Medan Goliat rusar av sig det värsta och gör sina behov tränar jag och Sune koppelgående, kontakt och inte-rusa-efter-Goliat-när-man-har-koppel-träning. Det går hyfsat! Sen får Sune också vara lös medan Goliat är i koppel. Och så någon gång på morgonrundan får de båda vara lösa samtidigt.

Jag tycker att livet med två hundar börjar kännas rätt behagligt (med undantag för ensamträningen då förstås). Det är fortfarande lite vanskligt med koppelgåendet. Goliat hade ju inte direkt klockrent koppelgående och det blir inte bättre när han har en galen valp hängandes i öronen. Men jag tycker ändå att Sune börjar förstå att vi inte kommer någonvart när han hoppar på Goliat, biter eller stretar i kopplet. Han kan numera också passera andra hundar och människor med bara vissa svårigheter (om dom tittar på honom blir han väldigt glad och vill gärna fram och säga hej). Så det går ju framåt.

Jag ser ändå väldigt mycket fram emot valpkursen som startar i januari. Vi behöver träna på tu man hand utan Goliat och det är ett ypperligt tillfälle att bygga upp vår relation.

Lucia

Idag har jag och hundarna haft en riktigt mysig dag, som avslutades med Luciafirande hos min klasskompis V med ett par till vänner. Det blev djupa diskussioner kring framtiden och livet och jag gick därifrån med en bra känsla i magen. Sune fick följa med på fikat. En av dom andra gästerna hade också med sig sin goldenvalp, som är ett par månader äldre än Sune. Valparna lekte lite, efter en kort stund tyckte jag att det blev lite väl hysteriskt och kopplade därför Sune. Det tog inte många minuter innan han lade sig ner på mattan och sov. Det är helt ovärderligt att ha en valp som kan slappna av på det här sättet! Jag blir helt gråtmild nästan.

Nästan mänsklig tror jag

Min valp kan till och med klä på sig själv.

SLÅ DET OM NI KAN! HA!

Friskförklarad

Ja, nog mår han bättre alltid....

Jourbesök

Mona följde med mig till veterinären och det var skönt att ha det stödet. Väl hos veterinären kände dom igenom Sune, förhörde sig om hur det hade varit de senaste dygnen, kikade på tandköttet och lyssnade på hjärtljud, lungljud och tarmljud. Dom höll med mig om att han var väldigt smärtpåverkad efter droppet. Han reagerade häftigt när dom kände på honom men skötte sig annars ypperligt i hanteringen. Jag var så stolt över min lilla valp, han stod helt stilla på veterinärens bord.
Han fick en injektion med smärtstillande läkemedel och utskrivna tabletter som jag ska ge honom i några dagar nu, tills vätskan i armbågen har absorberats i kroppen och smärtan gått över. Det som är negativt med injektionen är att den kan framkalla diarré... Så nu får vi hålla tummarna för att han slipper den biverkan, utan får fortsätta att bli friskare och starkare. Sprutan fungerade i alla fall ypperligt, nu sysselsätter han sig med att massakrera ett papper i hallen, innan dess sprang han maraton med min vante. Beter sig precis som vanligt, med andra ord.

Uppdatering igen

Nu är klockan snart tre på dagen. Sune har inte blivit bättre, även om han har druckit snart en halvliter vätskeersättning (bakpulver, salt, honung och vatten) och ätit i/d-burkmat, en matsked varannan timme (har ökat på till två matskedar de sista gångerna).Han verkar också ha väldigt ont i kroppen. Han blir stel när jag tar i honom och när han vid ett tillfälle råkade ramla ner på golvet så såg det nästan ut som att han inte skulle klara av att resa på sig. Jag känner mig helt maktlös och kan bara sitta och se på när min lilla valp kämpar.
Vi ska in på jourtid klockan 17.00 så nu får jag väl sälja bilen och äta nudlar resten av min studieperiod.
Usch, allting är så jobbigt just nu. Det känns som att något är jättefel.
Tänk på oss är ni snälla.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt det är psykiskt att ha en sjuk hund.
Jag har haft sån tur med Goliat, han har alltid varit frisk med undantag för någon liten småkrämpa nångång emellanåt. Aldrig så här, som med Sune.
Sune ligger nu i soffan. Han vill inte gå, han orkar inte vifta på svansen nästan. Han har ont i sitt framben efter droppet och mår helt enkelt riktigt kass. Men han har ingen feber (38,7) att tala om och han äter och dricker och får behålla allt jag ger honom. Jag petar till honom vatten lite nu och då och han dricker duktigt och sover övrig tid. Veterinären har lovat att ringa upp mig så snart hon får tid, nångång efter lunch vad det verkar.
Så nu sitter jag här och grinar som en annan liten lipsill.
Detta kommer vara ett minne blott så snart han mår bättre. Jag vet ju det. Ändå är det så jobbigt. När man är mitt i det. Mona hämtade Goliat nyss i alla fall, och det är jag oändligt tacksam för. Så slipper jag lägga en sjuk Sune i bilen medan jag rastar Goliat (för Sune kan ju inte följa med på någon morgonrastning som ni kanske förstår). Usch och fy för sjuka djur.

Mattes sjukling

Små sjuka bebisar får vara i mattes säng..

Natten har varit lugn. Sune ville ut en gång vid tre-tiden men det var falskt alarm- han ville bara kissa, rulla sig i snön för att sedan springa runt som en liten idiot. Jag stod och huttrade i skydd av husväggen, iförd endast leggings och en stor tröja (akututryckningsoutfit). Burr. Tack lille Sune, du är så omtänksam mot stackars matte.

Jag har i alla fall precis haft telefontid med Sunes veterinär, Ursula (världens bästa veterinär!). Hon blev glad att han inte hade varit dålig under natten och sa att jag ska börja ge honom lite burkmat, en matsked varannan timme. Om magen håller sig normal kan jag sedan öka på till normal mängd successivt och sedan blanda ut med torrmaten. Ursula berättade att hon allt mer frångår fastandet. Men om det inte stabiliserar sig under dagen kanske vi blir tvungna att ge honom mer dropp och låta honom fasta till imorgon. Stackars min lilla hund! Han är så mager nu, man kan känna ryggraden och benknotor överallt. Det går fort för små valpar att magra.

Förut, när jag skulle ut och rasta Goliat ville Sune inte följa med. Alla som vet hur stora problem jag har med ensamhetsträningen förstår ju kanske att han inte är frisk när han beter sig på det viset. Jag försökte locka honom, men han låg kvar i korgen, så då gick jag ut och gick runt huset med Goliat. När jag kom tillbaka satt Sune på golvet. Helt tyst. Det är så jobbigt att se honom sån här. Men jag antar att det bara är att härda ut. Snart dags för matsked nummer två av blötmaten han får nu.

Goliat tycker livet är rätt trist när lillebror är sjuk...

Permission

Det är en trött matte som skriver.
Efter en lång dag med orolig väntan ringde jag till slut upp djursjukhuset och då hade det visst blivit något missförstånd. Det var därför dom inte ringt mig på eftermiddagen. Nåja, ingen skada skedd. Sune har fått dropp idag men var väldigt missnöjd med att sitta i bur (så klart!) så han hade fått vara med veterinären istället. Listig liten vovve jag har, jag tänker osökt på talesättet "det vagnhjul som gnisslar högst får mest olja." Han hade givetvis lyckats linda henne runt sitt lillfinger och hon kuttrade glatt med honom och berättade att han sovit i hennes knä. Behöver jag nämna att veterinären var ungefär 160 centimeter lång och vägde 50 kilo. Vart min stora valp kan ha fått plats i det knäet är fortfarande ett mysterium. Jag fick köpa en hel påse med svindyr dietmat, fick restriktioner och någon form av tillskott att ge honom som skulle vara snäll mot magen (typ som dofilus, fast i en flådig förpackning och betydligt mycket dyrare så klart). 500 kronor, check. Det var bara att tacka, bocka och betala. Då har jag ännu inte betalat räkningen för övriga kalaset, eftersom jag eventuellt måste åka och lämna honom igen imorgon bitti. Det beror på om Sunemagen vill hålla sig stabil nu under natten.. Håll tummarna! Annars blir det till att åka tillbaka för ännu mer dropp... Stackars Sune, droppet han fått idag har gått subcutant så nu har han en stor påse på sidan och ser ut som Buffalo Bill. Och mager som ett spjälstaket är han också. Jag längtar tills jag får ha en frisk valp i normalhull igen. Jag vägde honom i alla fall hos veterinären och nu väger han 12,5 kilo. Trots sjukdom. Det ni!

Nu ska vi sova hela högen. Tack så mycket mina vänner för erat stöd. Det är kanske fånigt att åma sig över en sån här sak, men det känns skönt att veta att ni bryr er om mig och hundarna. Det känns tryggt!

Ingen bra 4-månadersdag direkt.

Sune och jag har sprungit ut varannan timme hela natten för att han har varit så dålig i magen. Så i morse ringde jag Skara djursjukhus och tillsammans med Leif åkte jag dit (tack så mycket för skjutsen!).
Sune var inte allmänpåverkad det minsta, men på grund av att diarréerna inte ville ge sig valde veterinären att behålla honom på sjukhuset. Han ska få dropp intravenöst och kontrastvätska nedsprutat genom mag- och tarm-systemet. Detta ska tydligen verka lugnande på tarmarna och så kan dom se om det är något som sitter fast. Förhoppningsvis är det inte det och om allt går bra får jag hämta honom redan i eftermiddag.

Ingen vidare 4månadersdag för lille Sunemannen inte, stackars lille plutt. Det var med ett tomt koppel och en stor klump i halsen som jag lämnade Skara. Jag kan bara föreställa mig (men försöker att låta bli) hur det känns för de människor som vet att det inte finns någon hund att hämta hem igen.

Nu ska jag och Goliat gå morgonpromenad och sen ska jag plugga bort resten av denna dagens timmar, så får vi hoppas att dom ringer snart. Håll tummarna för Sune!

Kan inte vintern bara ta slut nu?

Det har varit vinter i ett par veckor och jag har redan lessnat. Igår körde jag fast på parkeringen och fick ragga upp två måttligt roade militärer som kom förbi på gatan. I dessa lägen hade det inte skadat om man duschade nångång emellanåt och slutade bo i sina T&P-byxor och sin otroligt osexiga fleecemössa. Nåväl. Jag slänge med mitt flottiga hår och viftade med mina osminkade fransar, och dom var så illa tvungna att hjälpa mig. Grabbarna fick flexa musklerna lite..

Tror ni inte att samma sak hände idag? Men idag, mina vänner, tänkte jag minsann inte fladdra med ögonfransarna för någon militär! NÄNÄ! Jag sprang in och hämtade en TRÄSLEV och började febrilt gräva fram asfalten under det halvmeters tjocka snötäcket. Det tog kanske en halvtimme med stelfrusna fingrar och svetten lackande innan jag insåg att jag nog hade större chans att lyckas få loss bilen om jag väntade på våren. Jag och min pluggkompis Sofia hade innan detta försökt knuffa bilen, backa och ta sats, vrida hjulen, be en bön, svära, skrika, sparka. Ingenting tycktes funka.Ingenting. Tills min granne kom förbi och hjälpte mig. Han knuffade och jag gasade, och voila!
Så var jag loss!
Är inte livet som kvinna en smula bittert i dessa lägen??! Jag och Sofia hade faktiskt gjort precis så som han instruerade oss, det var bara det att vi var så förbaskat klena så det hjälpte inte. Trots att vi tog i så vi nästan bajsade på oss. Jag kände mig som världens jubelidiot när han sa "jag knuffar så gasar du" och jag sa "men näää för det kommer inte att funkaaaaa". Och så funkade det, uppenbarligen.
Nåja. Nu är jag ju fri i alla fall.

Otoclean, Canikur och blodstopp

Annars har mitt paket från Djurapoteket kommit idag. Så jag har kört ner öronrens i Sunes öron och matat honom med Canikur. Han är nämligen dålig i magen. Så nu får vi se om det kan stabilisera sig.

Jättedålig bild. Men här syns tydligt att de är ungefär lika i mankhöjd nu!

Grabbarna busar. Ser ni hur stor Sune är? :)

Ensamträningsförtvivlan och så lite glädje på det

Ja, mina vänner. Ensamträningen med Sune gick framåt med stormsteg- trodde jag. Tills jag hörde mina hundar (ja, i PLURAL) skälla och yla så det hördes hela vägen bort på parkeringen där min bil fastnat i moddsnön.
Nu får jag börja om helt från början.
Jag hade hoppats att det skulle bli lättare att ensamträna en hund när denne har sällskap av en annan vuxen, trygg hund. Men så verkar det tyvärr inte vara för Sune. Men imorgon tar vi nya tag!

Jag och Sune åkte till Skövde BK för att grupparbeta med min grupp i instruktörsutbildningen. Vi ska ha en redovisning angående hundens språk. Sune traskade glatt upp för gallertrapporna och rakt in i den främmande klubbstugan. Kikade runt på de andra hundarna som låg på olika ställen i rummet. Och slog sig sedan ner på sin filt vid mina fötter och somnade.
Kan man ha fått en mer avslappnad valp?

Nej. Nu ska jag tänka positivt, komma ihåg alla hans goda egenskaper och försöka att komma till rätta med ensamhetsträningen.

Pluggdag

"Nejdå, han stör inte!!"

Volvoraggare

Idag åkte jag och grabbarna grus till Aspö, där vi mötte upp Mona med Lexy. Sune fick sitta kvar i bilen medan vi tog dom vuxna hundarna runt en promenad i ishalka. Vi saknade bara ett par skridskor så hade turen blivit riktigt behaglig, då vi både hade rätt underlag (glashala vägar) och draghjälp (hundarna var väl inte så där yberduktiga på det där med koppelgåendet).

Nåväl.
Väl tillbaka på parkeringen tränade jag Sune lite. Vi tränade ögonkontakt, lek och lite byta leksak mot godis och leksak mot leksak. Han höll lika fint fokus även på denna plats, trots att Lexy och Mona tränade språngmarsch precis bredvid och det var en helt okänd plats med mycket dofter och ljud. Vilken underbar valp jag har!

Goliat fick träna fotgående på högersida, byte från vänster till höger, lite apportering och fjärrdirigering.

Mitt i allt detta hann det komma två stycken volvoraggare, vid olika tillfällen. Vad är syftet frågade vi oss? Vi var också lite okristliga och hoppades att de skulle köra in i nåt. Ja, en betongsugga eller nåt annat dött ting. Mest för att bilen skulle kvaddas då givetvis. Men det gjorde de inte, och tillslut gav vi upp och begav oss hem genom bensinångorna.

Förig?

Under kvällens instruktörsutbildning gick vi igenom analysinstrumentet som vi i framtiden kommer att använda oss av när vi analyserar ekipage på kurs. Ikväll pratade vi mycket om bland annat skillnaden mellan socialitet och social självsäkerhet. Dessutom diskuterade vi begreppet förighet.
Dels pratade vi om innebörden, men även hur vi kan mäta en hunds förighet.Vi kikade på antalet gånger en hund tittar på sin förare, utan påverkan från förarens sida (dvs inga kommandon, inget lockande, utan helt neutral). Det var rätt spännande att se skillnaden på en grand danois mot en border collie!

Efter kursen var slut hämtade jag Sune hos Sofia. När han är hos henne sover han tydligen mest. Hon hade varit ute med honom vid 18-tiden och jag kom vid halv nio och då sov han fortfarande. Min fina kille, han är verkligen inget besvär att lämna bort till någon.

Väl hemma tog vi så klart en liten tur tillsammans. Faktiskt gick vi en sväng runt kvarteret. Han vände på sig och tittade på mig minst 20 gånger under denna lilla tur. Tänk vilken skillnad mot Goliat, som jag klickade spontan kontakt 2 gånger på en två timmars promenad en gång i somras. Självfallet tänker jag forma Sune och belöna all spontan kontakt tills jag får en sån där riktigt uppmärksam vovve som vet precis var jag befinner mig, i alla lägen. Men det känns inte som någon svår uppgift när han redan vänder sig om och söker ögonkontakt utan att jag ens har börjat påverka honom.
Idag är jag riktigt kär i min lilla valp vill jag lova.

Morgonpromenad i skogen

Denna morgon åkte vi ut till skogen för att Goliat skulle få springa av sig ordentligt. Och det gjorde han må ni tro. Han ÄLSKAR att pluffsa runt i snön, Sune höll sig mitt emellan den galna vovven och den flåsiga matten. Det är så härligt att se Sune när han är lös. Han kikar vart jag är med jämna mellanrum och håller sig alltid nära. Inte för att han är nervös utan mer för att han ska ha koll.

Ikväll är det instruktörskurs i Mariestad. Jag och Goliat åker dit och Sune får husera hemma hos Sofia.