 |
| Jag och min vän G, för ett par år sen när vi fortfarande trodde att livet var lätt |
Om några månader är jag färdig på Högskolan. Tre år har det tagit mig, men nu är jag där.
Sjuksköterskeexamen.
Många i klassen är lyriska, längtar till examen, ser fram emot att få "börja leva".
Själv blir jag helt kallsvettig av tanken. Vissa nätter kan jag inte sova, ligger bara och vrider mig med ont i magen.
Det känns som att framtiden är ett stup och att det förväntas att jag bara ska kasta mig ut och hoppas på att landa mjukt.
Jag är inte ens övertygad om att jag vill jobba som sjuksköterska. Jag hoppade på utbildningen för att jag inte hittade något jobb och var tvungen att "göra något". Och nu står man där, och förväntas kunna precis allting om allting. Förväntas ha sitt yrke som ett "kall". Förväntas vara överentusiastisk.
Missförstå mig inte nu. Jag skulle aldrig felbehandla någon och jag älskar att vårda människor. Men inte på samma sätt som många i min omgivning. Jag blir inte lyrisk när jag har tagit ett venprov, jag blir inte lycklig av att sätta en påse blod eller få vara med på en operation. Jag får nästan identitetskris när jag inte känner lika starkt som mina klasskompisar, har jag valt fel? Varför kan inte jag bli lika glad av såna saker?
8 kommentarer:
Låter som att du kanske borde gå till en studievägledare och diskutera dina möjligheter?
Eller så gör du som jag! :P Jag kände mig inte heller helt säker, och jag kände mig inte redo för yrkeslivet när jag tog ut min fil.kand i våras (dock i miljövetenskap), så jag läste vidare. :P master i hållbar utveckling. Nu, när jag har pluggat ett halvår till, börjar jag mer och mer längta tills jag har min master och får komma ut i arbetslivet, för jag kommer ju vara så mycket mer specialiserad. Men jag kände att jag verkligen behövde plugga lite till, att jag inte var klar!
Hoppas att det löser sig!
Känns lite som att jag kommer hamna i samma bana och tänka likadant som du gör just nu. Gör det redan nu inom den linje jag gå på gymnasiet. (:
Hej
Jag kan glädja dig med att den här identitetskrisen kommer att gå över - när du fyller 65 eller 67 eller 75 eller vad pensionsåldern kommer att vara den dan då det är dags...
Jag är snart 42 och har fortfarande inte hittat rätt - ett tag trodde jag att taxichaufför var mitt kall - sen blev jag busschaufför och sen sadlade jag om totalt och hamnade jag på gjuteri. Efter lite olika uppgifter på gjuteriet så blev jag processtekniker på laboratoriet med ett väldigt trevligt jobb och precis när man mådde som bäst på sitt jobb så fick man beskedet att gjuteriet ska läggas ner - trots att det är det som går bäst av koncernens alla gjuterier, men sådana käftsmällar måste man ta om man väljer att jobba med multinationella företag - då är det inte känslan som styr utan enbart pengar och politik...
Nu letar jag nytt jobb och för varje annons jag läser så känns det som om just det vore det perfekta jobbet för mig - jag var på en intervju igår på ett jobb som jag jättegärna vill ha i Skara, men alla andra jobb jag vill ha ligger långt bort - allt från 99 mil bort till 146 mil bort - med genensam nämnare: långt norrut... Allt från Skelleftehamn till Kiruna och Gällivare... Vi får se vart man hamnar och jag lovar - jag kommer att tycka att just det jobbet är det absolut bästa för mig - ända tills det är dags att byta igen, men man lär sig att leva med denna identitetskris och jag har ett tips - se jobbet som ett nödvändigt ont för att ha råd att vara ledig och gör det bästa av situationen så att du trivs på ditt jobb, för om du inte trivs på jobbet så kommer var dag att bli en verklig plåga och då spelar det ändå ingen roll hur kul du har på din fritid eller hur välbetalt jobbet är.
Hitta en balans på jobbet så att det känns drägligt och meningsfullt att gå dit och lev för din lediga tid !
Henke :)
Jag har också läst till sjuksköterska, men ändrade mig efter ett par år i arbetslivet och läste istället till husdjursagronom. Nu jobbar jag med djurskydd men kan ärligt säga att jag har mkt nytta av mitt sjuksköterskeyrke också då bemötande av personer är en stor del av ens arbete. Så jag ångrar det verkligen inte, och vem vet en vacker dag kanske jag fortsätter som sjuksköterska... Det finns många valmöjligheter inom det yrket och det är det som är så bra!
Sune kanske kan bli vårdhund? :-)
Lycka till!
Tack Nina för din uppmuntrande kommentar! Du anar inte hur rätt du har i dina tankar och hur uppmuntrad jag blev av dina ord! Vem är du??
Jag köpte Sune för att jag vill använda honom i arbetet med människor. Jag drömmer om att utbilda servicehundar eller vårdhundar, forskare i hundars påverkan på människor i sjukvården eller arbeta för att användandet av hundar ska bli mer etablerat i sjukvården här i vårat land.. Men dom drömmarna känns så avlägsna nu när man precis ska ut i arbetslivet.
Men dina ord uppmuntrade mig mer än du kan ana :)
Hej igen...
Är det verkligen så avlägset med djur inom vården ?
Frugan jobbar ju med senildementa och hon har med sig Alice dit ganska ofta - givetvis måste hon pejla av läget först och se hur vårdtagarna är innan hon tar dit Alice för ibland funkar det ju inte, men oftast går det jättebra...
På detta boende har de även en katt... Och de har haft 2 undelater...
Min moster tog ofta med sig Molle til sitt jobb - också ett älderboende...
Ja, nu är ju ingen utav dessa djur "utbildade" vårddjur, men jag tror inte att det är nödvändigt alla gånger - frugan har berättat om så många positiva möten mellan vårdtagare och Alice så jag är övertygad om att hon har gjort jättestor nytta och varit till jättestor glädje ändå...
Det viktigaste är nog istället förhållandet mellan dig och din chef - presentera din tanke med att ta med hund till jobbet och berätta fördelarna och jag är övertygad om att du kan få ringa både frugan och frugans chef och höra vad de tycker om djur inom vården... :)
Henke :)
Det blir bra. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig. Man vet aldrig var livet tar en. Det är bara att haka på. :-)
Lycka till!!!
Jag har studieuppehåll rån min ssk-utbildning. Jag känner som du. Jag älskar att jobba med människor, jag tror jag jag skulle tycka om att arbeta som ssk, men jag känner definitivt inte yrket som ett "kall" som måååånga på min utbildning känner.
Det har gjort att jag tvekat mkt om jag läser rätt och när jag kände att jag behövde studieuppehåll pga annat så såg jag det som en möjlighet att nu fundera på om utbildningen är rätt för mig eller inte.
Skicka en kommentar