Idag fick jag själv uppleva hur det var att vara den föraren, till den hunden. Jag och Goliat gick en jättehärlig långpromenad runt Golfbanan här i Skövde. Vid ett par tillfällen fick vi människomöte. Jag ropade in Goliat vid sidan och han gick som en liten lippizzaner vid min sida, tripp tripp tripp. Jag höjde blicken och hälsade glatt på den mötande, som log ett brett leende, tittade på min hund med ett stort "WOW!" lysande i blicken. Samma intensiva kontakt varje gång vi mötte någon, samma hälsning från min sida, samma beundrande blick från människan på andra sidan vägen. Vilken underbar känsla! Jag var så otroligt stolt över min lilla hund.
 |
| Det här möter mig när jag kikar ner vid min sida ! |
 |
| Vackra Goliat |
Sune har fått följa med mig till Sofia för att plugga med gänget. Vi har även åkt en sväng till Rusta och en sväng till Netto. Så det har blivit en del "sitta-ensam-i-bilen-träning". Sen gick vi en sväng genom resecentrum innan vi åkte hemåt. Det blev tyvärr lite overload för överdrivet tillgängliga Sunemannen. Någon form av bokstavskombination skulle förmodligen ha blivit konstaterad vid en diagnos baserat på detta tillfälle. Det hjälpte ju inte att alla tyckte att han var sötast i världen och vände sig om och sa saker som "nämen puttinutti" och "tussitusssnuttiplutt" med värsta bebisspråket, log sitt allra mest inbjudande leende och böjde sig ner."Jaaaa, jag kommer!!!!!! sa Sune och hoppsade framåt i kopplet. Hans tjuriga matte bara gick vidare och bebisspråkarna såg ut som att matten var den värsta av alla barnmisshandlarna.
Alla älskar Sune, och Sune älskar alla.
Matte hatar alla och alla hatar matte.
 |
| Vi pausar över tågspåren |
1 kommentar:
Hej
Ja, den där kontakten är obetalbar... Precis sån var Molle... Jag läste på komvux för några år sedan och var med i elevrådet och varje termin anordnade vi hälsodagar och då var jag instruktör i "allmänlydnad" för hundar och en övning som vi körde ganska inledningsvis varje pass var just kontakt med föraren. Då satte jag alla ekipage på led strax intill en stig och så fick den som var sist i ledet gå förbi alla ekipagen med sin hund och ställa sig längst fram och så höll vi på tills alla hundar och förare kunde gå förbi varandra utan att bry sig om varandra. Givetvis så skulle varje förare prata och locka så mycket de orkade på sin hund för att de skulle bry sig om föraren i stället för de förbipasserande... Det är ju liksom föraren som alltid ska vara roligast att vara med och inte de andra... När jag skulle instruera hur man skulle göra så släppte jag alltid lös Molle, kommenderade "Fot !" och så gick vi förbi allihop med Molle klistrad vid min sida blängandes som en tok på mig och då hörde man alltid hur hela ledet sorlade av avund - det var en otroligt härlig känsla att alltid kunna lita på sin hund så... Men det ligger mycket i att just lita på sin hund också, för jag märker så himla tydligt att Alice känner av mina vibbar när vi möter folk - om jag slappnar av och bara går förbi dem så gör hon detsamma, men om jag ens tänker minsta tanke på hur hon kommer att reagera inför mötet, så är det lika säkert som Amen i kyrkan att hon reagerar vid mötet och ska hälsa eller titta eller vad som helst...
Henke :)
Skicka en kommentar