Ibland går det bra, men ofta går det dåligt...

Zipper och Steppi kampade lite

Efter en jobbig morgon där jag och Goliat fick ha en diskussion om hur man beter sig när man har en hårt nattarbetande matte så steg jag upp och styrde den lille röde mot hundklubben. Där slöt jag upp med Hanna och Daniel för ambitiös hundträning i sommarhettan.

Tyvärr gick dagens pass åt helskotta. Jag var jättebesviken och bitter för min totalt värdelösa hund och satte mig på bänken och hängde läpp. Typiskt mig att bli sån, tyvärr. Jag har skyhöga förväntningar och när det inte går som jag vill blir jag precis störd.
Men efter att ha suttit en stund på bänken och tjurat så lyckades jag i alla fall ha en liten utvärdering av träningspasset i mitt huvud. Jag kom fram till vad som gick snett, och givetvis låg felet hos mig (när gör det INTE det?)

1. Jag hade glömt leksakerna hemma. Goliat, som ju inte har något större intresse för saker, tyckte därför inte det var speciellt skoj att leka med Zippers leksaker. Ju mindre han ville leka desto mer irriterad blev jag. Och desto mindre ville väl han vara hos mig. Han bet lite fjösigt i kamptrasan och satte sig sedan på rumpan och glodde.

2. Det var 30 grader varmt och solen gassade på planen, det fanns ingen skugga att finna någonstans. Ändå körde jag på med mina fartfyllda moment och hade inte direkt någon koll på tiden. En dag som denna räcker det med 2 minuters pass.

3. Det var störning i form av andra tränande ekipage mycket nära. Dessutom var ju Goliats flickvän Steppi där, och det är tortyr att inte få gå fram och pussas med henne.

JAG VISSTE DET! Hon är en agilitytönt innerst inne! ;)

Nästa gång jag hamnar i en liknande situation ska jag ta tillfället i akt att träna på att leka och hämta främmande och obekanta saker. Jag ska belöna kampleken och köra kortare pass. Istället för att ha kämpat med mina svåra moment i lydnaden hade jag hellre kunnat göra ett upplet eller lagt ett spår.

Här vare inget fel på passiviteten i alla fall!

Goliat ligger och pausar i skuggan

Daniel och Klura kör ställande under gång. Foto: Hanna Nyvaller

Jag och Goliat ville inte vara med på bild idag

Vi avslutade i alla fall träningsstunden med en mycket lyckad hoppstå-träning. Han har verkligen förstått rörelsen nu, min lilla plupp! Nästa steg är att få honom att inte hoppstå så att han liksom hoppar framåt, samt att försöka få honom att göra rörelsen oavsett vart jag befinner mig (som det är nu sitter jag ju som en stoppkloss framför honom).

Ibland tycker jag att det är synd att hundarna inte förstår vad en ursäkt är. Just nu hade jag gärna bett Goliat om ursäkt för att jag är en sån hopplöst tjurig och bitter liten människa. Tur är väl att han är så förlåtande. Imorgon när jag har med mig våra leksaker kommer han att vara precis lika positiv som vanligt och detta kommer att vara ett minne blott.