24 är ju ingen ålder på en häst!

Ett år äldre men inte ett dugg klokare

Först vill jag tacka för alla gratulationer som jag fått på min födelsedag.
Jag blir så glad!

Idag har det varit en minst sagt underlig födelsedag.

Mattias pappa tog ut sin veteranmotorcykel och åkte ett varv

Den inleddes på morgonen med att Mattias hade gjort frukost på sängen och sjöng otroligt falskt (men naturligtvis som honung i mina öron) och så fick jag en present. Det var en GPS! Han tyckte tydligen att det, jag citerar, var "en livsnödvändighet för mej". Vad kan han nu tänkas syfta på?? Inte kan det vara incidenten förra veckan när jag ringde från Borås (som jag har kört till otaliga gånger) och frågade hur man hittade hem därifrån? Det första han gjorde var att lägga in hemadressen både till Herrljunga och till min lägenhet i Skövde och peka på knappen. "Där trycker du om du vill åka hem". Mycket pedagogiskt. Vackert. Nu kan jag och Mona åka ut till alla möjliga knepiga destinationer utan att åka vilse och behöva åka 4 mil åt fel håll för att hitta en väg att vända på! Tänk va Mona! Kanonbra ju!

Det här är det värsta Goliat vet, men när matte fyller år får han faktiskt bjuda på en kram

Fint fika med fina flickor!

Efter att jag, Mattias, Goliat och Mysan hade spenderat den 35 grader varma dagen hos Mattias föräldrar (med mycket god mat och fika och uppassning från Mattias mamma, tack så mycket för detta!) tog jag hundarna och tuffade iväg till Skövde. Väl där lämnades Mysan av hemma hos sig och sen åkte jag iväg och plockade upp Boel och Elin för lite brukshundsklubbsträning. Det var en aning ovant att ha passagerare i bilen, men vi överlevde färden och tränade i varmt sommarregn. Hundarna verkade inte ha ont av regnet heller, alla tre var taggade. Tyvärr lite för taggade, Goliat och Isa bråkade över en köttbulle.
Platsliggning blev det också må ni tro! Vi gömde oss bakom baracken och Goliat låg så fint så fint.
Tack fina flickor för denna mysiga kväll! Den gjorde hela min dag! (jag blev dessutom bjuden på både bullar och vattenmelon, mums!).

Elin och Klara busar

Denna sport kallas "kast med liten apport"

Lusen gillar vattenmelon

Efter träningen och en sväng till min lägenhet där jag plockade med mig diverse nödvändigheter. Typ strumpor eftersom Mattias blir vansinnig när jag tar hans. Så monterade jag återigen upp min fina GPS och körde min första tur allena i mörkret. Jag var livrädd för djur precis hela tiden och flackade med vilt stirrande blick fram och tillbaka längs med vägkanterna tills det kändes som ett helt grustag i ögat. Jag fick dessutom lite smått panik när jag insåg att jag inte visste hur man satte igång helljuset. Det löste sig när jag lyckades rota fram bruksanvisningen. Vid varje möte började jag dra spaken både till höger och vänster och bak och fram och jag vet inte vad dom stackarna i de mötande bilarna trodde om denna vilt blinkande bil på andra sidan vägen. Dom höll sig på behörigt avstånd i alla fall. (Håll för Guds skull er borta från vägarna när jag förvarnar om vart jag ska åka!). Skämt å sido, mot slutet av färden fick jag faktiskt in rätta knycken.

Nu är jag så trött så trött. Men nöjd.
Imorgon är det en ny dag och det ska bli rätt skönt att få njuta av att bara ha en hund som drar i kopplet, gläfser på folk och springer bort i skogen.
Jag avslutar med en bra låt. En låt som jag inte kan låta bli att bli glad av, oavsett sinnesstämning. Sån musik är bra, alla borde ha en sån låt. Så här får ni min, om ni inte har någon egen!


Ps. Jag känner mig inte ett dugg klokare sen igår.