Upptäcktsfärd

Goliat och Mattias väntar på att få skjuts hem efter vår 2,5 timmars promenad genom skogen

Idag kände jag och Mattias oss så pass hurtiga att vi ville gå en långpromenad med Goliat när jag hade vaknat efter nattjobbet. Jag och Mattias är ganska olika i fråga om promenadlängd och planering inför promenaden/vandringen. Jag gillar att ha struktur på mina promenader. Jag vill gärna veta hur lång tid promenaden ska ta, vilken terräng man ska gå i för att kunna anpassa kläderna, om det blir för långt kanske man vill ha med sig vatten eller till och med matsäck.
Mattias är precis tvärtemot mig. Han gillar inte att veta vart man ska gå, hur lång tid det ska ta eller hur jobbigt det kommer att bli. Helst ska man gå fel ett antal gånger och det blir ju ett fantastiskt äventyr om man råkar gå vilse eller hamnar mitt i ett träsk eller tvingas gå över ett berg eller varför inte genom en havreåker eller ett minfält? Jag har inte reflekterat så mycket över varför det förhåller sig på detta vis, för de gånger jag påminns om hans nästintill planlösa upptäcktsfärdsaktiga stil att gå promenader är vi alltid mitt ute i ingenstans på något kalhygge och jag är redan rosenrasande över att mina ben är sönderskrapade, jag är trött, törstig och det är minst en mil hem. Men det är ju roligt att han följer med ut i skogen i alla fall? Verkligen. Det är ju inte alla karlar som gör det. Man får vara tacksam för det lilla.

Denna dag var slutdestinationen i alla fall en liten ort som heter Fåglavik och ligger ett antal kilometer (eller mil? Vem vet?) från Herrljunga. Mattias hade som vanligt ingen aning om hur vägen såg ut, om det ens fanns en väg, eller hur långt det var till slutdestinationen.

Trots detta gick promenaden väldigt smidig, det var otroligt vackert där vi gick och jag hittade jättestora kalhyggen som jag och Hanna kan lägga riktigt långa viltspår på vid tillfälle.
Det jobbigaste som hände på promenaden var att Goliat sprang bort i skogen och var borta i cirka 30 minuter. Det var väl de längsta trettio minutrarna i mitt liv kändes det som, och jag hade precis varnat Mattias för mitt psykiska sammanbrott när Goliat kom lufsande ut ur en buske med en oförskämt nöjd och harmonisk min. Det är inte alltid lätt att leva med en orädd, livrädd, tålig, känslig, vek, stenhård och totalt döv hund. Hur kan det komma sig att han inte kan gå med på att bli avspolad i en duschkabin, men att han kan springa iväg i skogen i en halvtimme utan att bli det minsta rädd?

När vi nått fram till Fåglavik ringde Mattias sin far efter skjuts tillbaka, vi var alldeles för törstiga för att orka gå den 2 timmars långa promenaden hem igen.
Nu har Goliat däckat på golvet och kommer förmodligen inte vakna till liv förrän tidigast imorgon bitti.

Goliat slocknade på en gång på resan hem..

Nu ska vi steka pannkakor här! Sen blir det nog lite film på teve och kanske en liten glassbåt.
Jag sitter och läser recensioner på systemkameror, förmodligen blir det en Canon Eos 450D.