Välkommen till en vanlig eftermiddag i mitt liv. Här råder Murphys lag (
"om något kan gå fel så kommer det att göra det"). Kanske beror det på att jag är född i Närke där optimismen lyser med sin frånvaro, kanske beror det på att jag har tre äldre bröder. Nånting har gjort mig till en kronisk PMSsvängande, hysterisk kärring och detta fick en stackars intet ont anandes Herrljungabo veta denna dag.
Jag gick som vanligt min dagliga eftermiddagspromenad. På gräsmattan utanför min lägenhetsport satt ett gäng killar med en stor hund av hopkok-modell, hunden lufsade runt okopplad. Jag saktade in på steget för att dom ska hinna upptäcka mig. Tyvärr upptäckte hunden oss först och kom springande, men ägaren var snabb och ropade honom till sig. Jag avvaktade en liten stund för att han skulle få chansen att koppla hunden och fortsatte sedan min lilla promenad. Jag kände mig ovanligt snabbtänkt då jag upptäckte den annalkande faran och lyckades avstyra en annars ofrånkomlig katastrof (min hund hatar andra hundar som kommer fram till honom när han är kopplad. Det spelar ingen roll form, färg, storlek och könsdel på den andra hunden, allt som kommer fram för fort är otäckt). Så gick jag då iväg igen för att fortsätta färden hem.
Tror ni inte att hundaset kommer IGEN, denna gång med oroväckande stor likhet en målsökande missil, med ägaren springande lite halvlamt efter, ropandes "Rocky, hiiiiiiiiiiiiit" utan märkbar effekt.
Hunden ställde sig någon halvmeter från min hund med raggen rest från huvudet och ut på svanstippen. (Det är ju inte ens fysiskt möjligt, men det var så det såg ut i mitt huvud). Den morrade och jag tyckte det lät som något ur en skräckfilm från åttiotalet.
Jag handlade instinktivt, tyvärr inte i sann Millan-anda, slet till mig min hund, ställde mig framför honom och skrek för full hals "NEEEEJ! GÅ TILL DIN HUSSE!!!" med sprucken, fullkomligt hysterisk röst. Jag hade ju för min inre syn redan sett den blodtörstiga besten sätta tänderna i min hund efter att ha läst alla hemska trådar om hundattacker (tack bukefalos). Min härliga stämma hade säkerligen en synnerligen lugnande inverkan på Goliat där han hängde bakom mig i tre centimeter långt koppel och morrade för full hals (så gott det gick, halvstrypt som han var).
Varför har man själv inte välsignats med det där övernaturliga lugnet som man inbillar sig att alla andra hundmänniskor föddes med? Varför måste man alltid agera i panik istället för att vara sådär lugn och livsbejakande, ha kontroll över situationen?
Istället släpper jag lös den där PMS:iga, halvgalna kärringen som bor på insidan och som flåsar som ett vilt i flykten med hjärtat halvvägs ut ur bröstkorgen resten av vägen hem.
Calm and submissive my ass, här kör vi stenhårt på rabiat och obstinant!!Inte konstigt att min hund är som han är.