Ibland är dom dyra och ibland är dom riktigt billiga....

Idag är han inte ens värd tio kronor på Blocket, seriöst.
Låt mig förklara.

Söt. Men billig.

I godan ro knatade jag min vanliga eftermiddagspromenad runt Garnisonen. Helt slentrianmässigt, ni vet hur det är. Utan en tanke på att detta skulle sluta i ett totalt, psykiskt sammanbrott.

Även om min promenad var en vanlig promenad var det ingen vanlig dag på Garnisonsområdet. Nej, det kan jag lova er. Idag hade nämligen polisen något håll-i-gång på området och det fullkomligt vimlade av bredaxlade, blåklädda och respektingivande herrar i blandade åldrar och hårtäthet. Mitt i denna smet av tunnhåriga män (med kompensationsmustasch) stod en ståtlig polishelikopter och polisbilarna stod prydligt uppradade på led. Gulp. Hur kommer det sig att det alltid känns som att man bryter mot någon lag när man närmar sig poliser? Är det fler än jag som har den känslan? Jag tänkte att det säkerligen fanns någon lag om att man inte fick gå på gräsmattan just den här dagen och att jag säkerligen skulle få massa böter. Ja, vad vet jag vad poliser kan hitta på?
Nåväl, jag hade ju bestämt mig för en tur runt soldaternas motionsslinga. Så jag bet ihop, tog min lilla icke-kamphund (tur man inte bor i Danmark, ey?) och knatade igenom hela högen. Bra övning för Goliat, tänkte jag. Med helikopter och allt. Bra övning för mig och min polisfobi också för den delen.

Väl i skogen kopplade jag som vanligt lös hund(aset) och vi gick väl där i godan ro. Kom ut ur skogen och upp vid regementet, där soldaterna har sina sovsalar. Inte en käft syntes till, så jag lät Goliat (som vanligt) trava lös längs stenmuren medan jag själv gick och nynnade på en melodi och kände att livet var underbart. Ack så fel jag hade. Det var nämligen en vidrig liten harpalt som satt och lurpassade på oss bland snåren. Två sekunder senare ser jag, i slow motion, hur haren hoppar rakt ut ur en buske och rusar rakt ut. Rakt ut mot polishavet, helikoptern och den prydliga raden polisbilar. Ja, nu kanske ni tror att detta utspelade sig nära varann. I själva verket var det säkert 700 meter till poliserna, och vi befann oss dessutom bakom ett stort hus. Men ni vet hur det blir när man drabbas av panik. Ja, ni som är lika nervöst lagda som jag är dvs.
Och Goliat, ja, han tvekar ju inte utan sätter av som en liten idiot. I full kareta (tänk om han ville ha samma fart tillbaka med apportbocken?). Självklart kubbar den större idioten i sammanhanget, nämligen jag, efter i mina klumpiga Lundhagskängor, vrålandes otroligt opassande saker. Jag vrålade så högt att rösten sprack och det lät som någon höll på att ta ihjäl en gris bakom husknuten. Diskret, Cecilia. Otroligt diskret. Goliat hann bara springa cirka 10 meter innan han tvekade några steg och jag hann ikapp och fick tag på honom.

Sen satt vi där i vad som kändes som en evighet, bland gamla löv, och kippade efter luft. Jag blev övertygad om att poliserna hade hört mig och trodde att någon höll på att bli knivmördad så jag vågade mig inte fram. Goliat fick ligga och förvägrades att ens göra annat än andas. Jag själv satt och funderade på vad jag hade gjort om han faktiskt hade sstruntat i mitt fullständigt vanvettiga vrålande. Om han faktiskt hade sprungit ut rakt i mustaschhavet. Vad hade poliserna sagt? Vad hade jag sagt?
Jag kom fram till att jag nog högst troligast hade sprungit hem och gömt mig och aldrig kommit ut mer i hela mitt liv. Jag hade uppenbarligen dött av skam.

Detta är inte bra för mina nerver. Nu åker jag och Mattias bort över helgen, med Uppsala i siktet. Jag återkommer med bilder på söndag kväll!