Allmänlydnadsinstruktörsmilitären. Eller?

Så har man då varit på det första tillfället på allmänlydnadsinstruktörsutbildningen, och jag känner mig minst sagt nedslagen. Jag vet inte om det beror på febern som har ansatt min kropp eller om det var mitt allmänt dåliga självförtroende som spökar loss i mitt huvud, men jag känner verkligen ett plötsligt behov av att fly.


För att bli instruktör ska man tydligen ha en hund som klarar av att passera tre hundekipage på en smal stig. Hunden ska framföras med slakt koppel och som enda hjälp får man använda rösten.
Hej och hå.
Jag har en hund som förr i världen gjorde mordiska utfall mot hundar som befann sig närmare oss än tio meter.
Numera kan han passera hundar på relativt nära avstånd, men i kort koppel. Med hjälp kan han göra samma sak i slakt koppel, men då måste oftast hjälpen vara synlig (pipen i handen för att ta ett exempel). I min värld, den jag levde i fram tills idag, är detta MVG. Jag är jättestolt över detta.
Men nu, efter kursstarten, inser jag ju att detta är totalt förkastligt.
Det var någon vid mitt bord som tyckte att hunden ska klara samtliga punkter i allmänlydnadspasset utan belöning, "för detta är ju bara allmänlydnad". Jaha, men då är vi körda. Då kan vi lika gärna packa ihop på en gång.

Jag fasar för nästa kurstillfälle när vi ska börja kursen med att passera varandra på en smal väg.