Sunna och Sune

Sunna och Sune

Lille (eller store!?) Sune på upptäcktsfärd

När jag kom hem från kvällens träff på instruktörsutbildningen hade jag fått ett efterlängtat mail med bilder på min valp! Tack Cilla! Lille Sune och hans kullsyster Sunna som är ute på upptäcktsfärd i skogen. Sunna ska stanna hos Cilla och Lasse på kenneln. Men om bara ett par dagar får hon inte längre njuta av brorsans sällskap, för snart kommer jag och hämtar honom!
Jag kan inte förstå, ens när jag ser bilderna, att jag kommer att ha den här valpen hemma hos mig om ett par dagar. Det känns helt surrealistiskt.

På kvällens instruktörsutbildning fick vi genomgå allmänlydnadspasset med våra hundar. Goliat klarade alla moment med MVG (i alla fall enligt mig, ha!) och jag inser att helgens ångest har varit helt i onödan.
Nu ser jag fram emot att få börja med projektarbete och nästa träff ska vi få prova på sök och upplet. Sök är en gren jag aldrig egentligen provat, så jag ser fram emot detta med spänning! Goliat är ju inte direkt den ultimata sökhunden, han hatar ju folk och skulle aldrig drömma om att försöka leta upp några i skogen. Men Sune däremot, han kanske hade gillat denna gren?

Nu väntar lite avkoppling framför teven med film och kladdkaka. Goliat ligger nöjt och sover, vad trött han blev efter kursen!

Lille Devil, som ska bli Sunes bästaste kompis

Hanna och Devil kampar

Vad fort helgen går jämt. Jag hinner knappt blinka så är det måndag igen!
Denna helgen har jag hunnit träna en sväng med Hanna och Daniel, jobbat natt på mitt gamla jobb och ikväll är det instruktörsutbildning i Mariestad som gäller. Det är bara 4 dagar kvar till Sune är i min ägo och jag längtar med skräckblandad förtjusning efter detta.

Sällskapshunden Goliat

Eftersom jag de senaste veckorna har tappat lusten till allt vad lydnadsträning heter och jag inte kan så mycket annat har Goliats vardag mest bestått av långa promenader. Visserligen är de timtals långa och visserligen är han lös större delen av tiden, men detta är ändå inte tillräckligt för att tillfredsställa en liten Goliat inte.
Jag har länge levt i illusionen att Goliat nog skulle trivas med att gå koppelpromenader och förnöjt gnaga på ett ben framför teven på kvällskvisten. Men ack vad fel jag har haft!

Efter att ha gått en runda i regnet och han ändå inte var nöjd tänkte jag att jag skulle ta tag i den där sabla vittringsapporteringen som vi började på för ett tag sedan. För er som inte vet så är första steget i metoden jag valt att han ska frysa näsan i min handflata. Minst 5 sekunder är kriteriet. Sen ska jag lära honom att frysa näsan på en tejpbit.

Han har tyvärr missuppfattat övningen.

Så snart näven åker fram öppnar han käften och hackar på pekfingret. Efter detta trycker han näsan i handflatan så hårt att han ser ut som en gris. Detta var ju inte syftet från början, som ni kanske förstår. Men shejping är lurigt som tusan. Från att ha tyckt att jag hade väldigt tydliga kriterier började jag belöna för att "han har ju faktiskt näsan i handen" eller "jamen nu använde han ju inte tassen först, även om han hade öppen mun". Men, jag får se det positivt. Jag har i alla fall lärt min hund att trycka upp sin nos i min handflata, detta så hårt att nosryggen böjer sig som en banan. Sedan har jag lärt honom att hålla den positionen i 5 sekunder! Det är ju inte så illa va! Fanny Gott hade säkert varit jätteimponerad.............

Jag provade i alla fall att "träna om" momentet, detta genom att lägga belöningen på soffbordskanten och bara belöna rena duttar med näsan. Det gick faktiskt något bättre. Jag måste bli duktigare med att tydliggöra för mig själv vad jag vill belöna och sedan hålla stenhårt på kriterierna. Inte tänja på gränserna det minsta.
Ja, inte är han kvick inte! Men jag tröstar mig med att när han väl lärt sig något så sitter det som berget. Gristricket för att ta ett exempel. Det provar han så fort han ser en hand.

Egen reflektion om filmen: Jag måste ha godisbitarna mer tillgängliga... Det tar en hel evighet för mig att ta fram nästa bit.

60 centimeter liten och 30 kilo lätt

Nu har jag fått svart på vitt vad jag har att vänta av min framtida hund. En liten klump på 30 kilo med 60 cm i mankhöjd har jag att vänta om ett par år. En reslig pojke kommer jag att ha i min ägo må ni tro! Jag hoppas förstås att han ska få något ofarligt växtfel och stanna på 50 centimeter, men vem är jag att våga hoppas att naturen tar oväntade vändningar? Troligast är ändå att jag helt enkelt får inse att jag om en vecka ha införskaffat mig en stor hund. Jag som alltid har förespråkat mellanstora hundar och absolut under inga omständigheter någonsin i hela mitt liv ville ha en stor hund. Stora hundar är farliga nämligen. Dom äter mycket, hårar dubbelt så mycket, dreglar, tar plats och om man inte lyckas med uppfostran är dom helt olidliga. Givetvis ska ju Sune bli den mest väluppfostrade vovven som gått på fyra tassar. Men allt annat stämmer nog väl överens med honom.

En sån här smidig liten koloss blir alltså min om en vecka!

Goliat har fortfarande inte övergivit Sunes säng och väljer för tillfället den framför sin egen korg. Så vi får se, kanske får Sune ärva storebrors korg från första dagen.

Storebror i väntan på en lillebror

Sunes halsband och koppel är införskaffade.

Goliat värmer upp Sunes valpsäng. Snällt va?

De tre..

For ut till Brona och lade spår tillsammans med Mona. Goliat spårade som en liten blodhund idag, gick som på räls. Fyra pinnar i spåret, tre vinklar. Han tog alla pinnar och vinklar perfekt och spårade med hög intensitet, lagom tempo och låg näsa hela vägen.

Det härligaste var ändå attityden vid pinnmarkeringarna. När han fick vittring på pinnen höjdes intensiteten, tills han med full kraft tog ett grepp om pinnen, vände på en femöring (vilket uttryck! Jag vet inte ens hur liten en femöring är. Men den är säkert jätteliten. Eller?) och kastade sig tillbaka till mig för att få belöning i utbyte mot pinnen. Duktiga spårkillen!
Det vi måste jobba på är förstås att byta kopplet mot en lina och att han ska vänta tills kommandot kommer och vara i rätt "state of mind" innan han spårar vidare. Idag blev det lite hipp som happ, han kastade sig vidare medan jag försökte hänga på. Men han älskar ju att spåra i alla fall, det är väl huvudsaken?

Privatliv tack.

Privatliv är överskattat tycker Kila. Goliat är en toffel som alltid gör som Kila säger.

Ledig dag från praktiken, Kila är här för lite hundpassning. Kila är så bra för mitt valptänk. Hon är nämligen en matfanatisk, orädd liten galning till hund. Detta innebär att hon nosar reda på precis allting som man kan ha råkat missa i städningen. Hon kryper under möblerna, river ner saker i tid och otid och följer med som sällskap in på toaletten (hon hade säkert hängt på in i duschen också om det inte varit lite svårt att ta sig över glaset).
Goliat håller på att skita på sig varenda gång hon lyckas riva ned något och odlar gråa hårsstrån. Just nu har han tagit sin tillflykt längst in i sovalkoven och ser helt förskrämd ut. Men Kila har lagt sig till ro på fårskinnet och verkar njuta av livet som upptäcktsresande.

Vi har i alla fall redan hunnit gå en härligt frostig morgonpromenad i solsken och ska senare möta upp Mona och Lexy. För Goliats del blir det nog lite personspår, Kila ska få träna lite uppletande. Jag ska också försöka fånga Lexy, Kila och Goliat på en och samma bild. Jag återkommer med resultat!

(Förresten är bilden ovan arrangerad. Jag har inte för vana att sitta på toaletten med kameran i handen, hihi)

Sakta vi går genom stan

Idag har praktiken inneburit venprovtagning på egen hand, omläggningar av stora sår, dokumentation och dosettdelning i långa rader. Jag har träningsvärk i trycka-ut-tablett-musklerna och skavsår på tummen. Livet är hårt.


Jag har shoppat ett koppel till Sune! Och hittat en bur som jag ska tvinga Mattias att åka och hämta någon dag när han känner sig extra svag mentalt och inte kan stå emot mina övertalningsmetoder. Åh, livet som slug kvinna är ljuvligt!

Nu när mörkret lagt sig är det dags för lite dammråttsjakt. Allt sug efter hundträning med Goliat har försvunnit, just nu är jag inne i en promenadperiod. Det känns helt okej, jag tror att resten av vintern kommer att ägnas helt åt allmänlydnad och sköna promenader. Lydnaden är lagd på hyllan sen fiaskot i Götene (nu är namnet på händelsen myntat. Ett exempel på andra liknande händelser är Stockholms blodbad).

Pluspoäng till pensionärer?

Finns Sune med på den här bilden tro?

Alltså, jag måste ha missat något. Har pensionärerna något hemligt poängsystem i trafiken? Ta detta med fartkameror till exempel. Kanske får dom poäng för varje kilometer långsammare dom kör när dom passerar dessa? Om det är en 70-väg kan man t.ex. köra 50 km/h förbi fartkameran. Så får man poäng. Ju tidigare man börjar inbromsningen innan själva kameran, desto bättre. Egentligen ska man börja köra 50 kilometer i timmen två kilometer innan kameran. Bara för att vara på den säkra sidan. Kanske undrar ni varför jag anklagar pensionärerna? Ja, det är helt enkelt för att de få gånger jag lyckats komma om liknande ekipage har det alltid, utan undantag, suttit en gamling bakom ratten. ÅH! Jag glömde att nämna fenomenet i kurvor på annars rak väg. I kurvorna kör dom nämligen helst 40 kilometer i timmen. Så när raksträckan kommer drar dom på så in i norden, helst precis så fort att personer i andra pensionärsaktiga bilar inte kan köra om. Ja, ni förstår att röda maran är inte så pigg som den kanske ger sken av....
Jag skulle också vilja vara med i deras klubb, så jag slapp känna mig så oinsatt i syftet med liknande körning.

Nog om detta. I helgen har jag varit en sväng i Herrljunga och hälsat på mr M. Vi har ätit pizza, glott på film, varit fyllechaufförer och bytt däck på röda maran. Jag har visserligen bara varit aktiv i pizzamofflandet och filmglysandet.

Jag har också haft telefonkontakt med min blivande uppfödare. Hon berättade att Sune är en mjuk kille, som ofta och mycket tar kontakt, svarar när man pratar med honom och är lätt att hantera, han slappnar av fint i famnen och det går fint att klippa hans klor. Han bär också gärna saker när han blir glad. Om inget annat finns till hands kan han låna tröjan man har på sig att ha i munnen. Men hon tyckte inte att han är en nafsig valp.
Jag längtar så efter att få träffa honom!

Nya sängkläder, ny blogg?

Idag svängde jag förbi Rusta på väg hem från praktiken och införskaffade mig en ny vattenskål och en liten filt till valpen. Som numera är invigd- av farbror Goliat. Jag har kommit på hur bra jag har lyckats avkonsumera mig själv. Jag såg många fina saker till överkomliga priser idag, men inget mer än det jag skulle köpa kom med hem i påsarna. Vilket är positivt, nu när jag ska bli tvåbarnsmorsa gäller det att vända på dom sura slantarna.

För övrigt har jag bloggat på den här bloggen i snart 2 år. Nu är jag på väg in i en ny era i mitt liv, nu när valpen kommer hem. Därför har jag beslutat mig för att skapa en ny blogg när han anländer. Men jag vet inte vad den ska heta. Har ni några förslag?

Snö?

Jag önskar ibland att jag var en sån där positivt sprudlande liten människa.
Tyvärr är inte fallet riktigt så och idag har jag haft en såndär riktigt jobbig pessimistdag,
a la Cecilia.
Efter praktiken insåg jag att jag hade ungefär fjorton sidor skolarbete att skriva så jag satte mig med detta och kände väl att livet var ungefär lika roligt som att dö en plågsam död eller lyssna på Carola. Som tur var så räddade Marielle med Lego min dag genom att låta mig leka bror duktig och tukta dem ute på Garnisonens grusbana. Tack!

Ikväll blir det sen kyckling-i-ugnen-mat till Robinson och ryggvärk som lindras med lite honungsvatten och mysbelysning. Det blev kanske en ganska bra dag till slut i alla fall?

I barnens lekpark fanns det mycket löv

Goliat goes Iver? ;)

 Imorse fick jag och Goliat klä på oss reflexer när vi skulle ut på morgonpromenaden. Tänk vad mörk det hunnit om mornarna? Jag har totalt missat detta eftersom jag lever ett lyxigt daghusseliv, som innebär att jag aldrig behöver stiga upp i ottan för att motionera hunden innan jobbet.

Idag har jag haft en givande dag på praktiken. Jag har gått med en joursköterska, vilket innebar att jag faktiskt var den med mest koll på patienterna. Kul! Jag har fått ronda och dokumentera, mycket nyttig och lärorik dag må ni tro!

Goliat och jag gick en sista höstpromenad efter lunch. Jag fruktar att det faktiskt inte kommer att finnas speciellt mycket löv kvar på träden om det är frost några nätter till. Så valpen kommer att fotas i astråkigt novemberväder. Tur att han förmodligen är så söt att man inte tänker på omgivningen?

Vi tar en liten paus på en parkbänk..

Fina Goliat

Nätshopping

Jag hade planerat att ha en shoppingtur idag efter hundklubbsbesök, men på grund av ändrade planer med sällskap till klubben bestämde jag mig istället för en liten tur runt på mina favoritnätbutiker för hund.

Det finns så mycket som jag skulle vilja ha, men  budgeten är tight och det fick till slut bli dessa saker hemklickade:

Inspiration inför valpträningen

Detta hade man ju så klart kunna göra själv, men jag är inte så pysslig så en fleecefläta fick komma hem i brevlådan istället

Måste ju självklart få koll på detta med apportering nu när ja blir retrieverägare. Denna boken var inte alls många kronor dyr och har fått goda recensioner från många av mina vänner och bekanta.

Någon dag fram över ska jag åka en runda och inhandla kompostgaller, en vattenskål och ett läderkoppel. Sen tror jag nog att vi är fit for fight!

Mycket väl godkänt? Jajemensan!

Idag påbörjade jag min och Goliats väg till toppen. Jo, vi har ju läxor från instruktörsutbildningen förstår ni, och jag tänker då verkligen inte ligga på latsidan!

Vi gick en stadspromenad och körde allmänlydnad så det stod härliga till. Jag vet inte riktigt vem som tyckte att den andre var knäppast. Jag tyckte Goliat var bra knäpp och han tittade på mig som om jag hade blivit galen. "Hur gammal tror du att jag är matte? ETT år eller?" såg han ut att tänka och tittade så där skeptiskt under luggen.

Tänk vilka obegränsade allmänlydnadsmöjligheter denna staden har att bjuda på! Det märks att jag har blivit slapp med stadsbesöken sen körkortet gjorde entré i våra liv. Efter 40 minuters promenad är Goliat helt färdig. Vi har hunnit med både passivitetskontroll, sittövningar, "gå här"kommando förbi störning och allt möjligt annat. Det kändes kanonbra och jag känner mig peppad att arrangera störning vid inkallning och göra alla andra övningar som man kommer ihåg från allmänlydnadskursen vi gick för ungefär hundra år sedan.

Framför allt vill jag väl få in vardagslydnaden i vardagen igen. Jag kom fram till att jag har sänkt kraven och blivit helt slapp. Det ska det bli ändring på hädanefter.
Jag har fått nyvunnen energi må ni tro!

Allmänlydnadsinstruktörsmilitären. Eller?

Så har man då varit på det första tillfället på allmänlydnadsinstruktörsutbildningen, och jag känner mig minst sagt nedslagen. Jag vet inte om det beror på febern som har ansatt min kropp eller om det var mitt allmänt dåliga självförtroende som spökar loss i mitt huvud, men jag känner verkligen ett plötsligt behov av att fly.


För att bli instruktör ska man tydligen ha en hund som klarar av att passera tre hundekipage på en smal stig. Hunden ska framföras med slakt koppel och som enda hjälp får man använda rösten.
Hej och hå.
Jag har en hund som förr i världen gjorde mordiska utfall mot hundar som befann sig närmare oss än tio meter.
Numera kan han passera hundar på relativt nära avstånd, men i kort koppel. Med hjälp kan han göra samma sak i slakt koppel, men då måste oftast hjälpen vara synlig (pipen i handen för att ta ett exempel). I min värld, den jag levde i fram tills idag, är detta MVG. Jag är jättestolt över detta.
Men nu, efter kursstarten, inser jag ju att detta är totalt förkastligt.
Det var någon vid mitt bord som tyckte att hunden ska klara samtliga punkter i allmänlydnadspasset utan belöning, "för detta är ju bara allmänlydnad". Jaha, men då är vi körda. Då kan vi lika gärna packa ihop på en gång.

Jag fasar för nästa kurstillfälle när vi ska börja kursen med att passera varandra på en smal väg.

Debut i klass 2, på 118 poäng

Ja, vad ska jag säga. Vi har varit i Götene och gjort bort oss, haha!

Dagen började bra med en 9 på platsliggningen. Detta trots stor störning från hundar som gick upp, publik som härjade och hagelbeklätt gräs (ovant och iskallt).
Goliat skakade av köld när jag gick tillbaka till honom och satte sig därför upp för tidigt, därav poängavdraget.

Det andra vill jag helt slippa komma ihåg, men jag skriver väl ut poängen ändå:

Platsliggning: 9
Fritt följ: 5 (katastrof, noll kontakt, pinsamt)
Läggande: 8 (långsamt på grund av iskallt underlag)
Inkallning med ställande: 6 (långt stående)
Sändande med ställande: 10 (bra!)
Apportering: 0 (han tittade bort när jag kastade apporten och därför sprang han inte ut vid kommando)
Fritt hopp över hinder: 6 (dk, tveksamt)
Fjärrdirigering: 0 (utför ej, här bröt jag för att jag fick noll kontakt med honom)
Helhetsintryck: 5, med den föga smickrande domarkommentaren "ni hade verkligen MYCKET DÅLIGT SAMARBETE".
Totalt: 118 poäng, 3:e pris, 2:a placering

Analys nu då. Jag tror att dagen blev lite för lång för Goliat. Vi har inte tävlingstränat så mycket som vi borde och det var dessutom alldeles för mycket störning för honom. Både vid rutan, apporteringen och hoppet hade vi ryggen mot publiken, vilket innebar att han hela tiden vände sig om för att titta vad det var som lät.
Vår entré på planen gick väl inget vidare, sen smög det dessutom runt någon suspekt jägare i buskarna så vi fick gå ut och gå in igen vilket innebar ytterligare tid för Goliat att svalna av. Vilket var synd, han kändes jättetaggad på uppvärmningen.

Tänk om om inte fanns, som det heter. Jag undrar så klart hur det hade gått om vi fått startnummer 1 istället för 6, om jag inte hade tagit ut honom för tidigt, om det inte hade varit en jägare smygandes i skogen och om jag hade brutit efter hans underbara rutan, så att det fått bli en positiv dag ändå.

Jag skämdes så mycket så jag ville inte vara med på prisutdelningen utan strök runt huset i väntan på att diskret kunna ta mitt protokoll och fly från platsen.
Döm av min förvåning när tävlingsledaren kom runt huset med en sjukt stor pokal tillsammans med mitt protokoll. Jag sa iofs nej tack till den, det kändes löjligt att ställa den till samlingen. Jag tog mitt protokoll och tackade för mig.

Man lär sig något från varje tävling och det jag tar med mig från denna dagen är hur otroligt värdefullt det är att ha med sig ett gäng vänner som kan stötta en samt en hel del att tänka på i min fortsatta träning. Tävling igen om två veckor, får se om det går bättre den gången!

Ledig dag

Har haft en dag i hemmets lugna vrå idag. Vid sex-tiden kom Kila och vi sov sedan fram till nio, gick en långpromenad och sedan har jag ägnat dagen åt absolut ingenting.

På eftermiddagen åkte jag och Stina iväg till Skövde brukshundsklubb för att träna på deras allmänträning. Det var en del folk där, och överlag tyckte jag att träningen gick bra. Tyvärr lade jag en platsliggning där Goliat ställde sig upp. Han har inte gått upp från en platsliggning någon gång, så detta känns ju sådär nu inför tävlingen till helgen. Varför ska sånt alltid hända när man ska tävla??
Jag tror i alla fall att störningen av ett gäng busande hundar bakom en buske lite längre bort blev för stor för honom. Han lade sig i alla fall ner vid tillsägelse och låg sedan fint tiden ut. Men jag var inte ens dold, utan stod på Klass 1-avstånd... Så ja, vad kan jag säga? Jag har fått mer än kalla fötter inför starten på lördag nu på grund av detta. Så himla typiskt!!

En positiv sak var i alla fall att jag skickade Goliat till en ruta som var i mitten av lydnadsplanen. Han sprang ut, superfokuserad, trots tränande ekipage som cirkulerade i närheten. Fina Goliat :) Rutan blir nog vårat minsta problem på lördag i alla fall.

Jag fick ett efterlängtat mail från uppfödaren och just nu sitter jag och råstirrar på denna bilden och har otroligt svårt att slita mig från datorn. Han borde kanske heta Dumbo? Han har ju så stora öron! Men jag är helt drunknad i hans ögon och jag har inte ens träffat honom ännu.... jösses, hur ska detta gå?

Annars börjar tävlingsnerverna så smått göra sig påminda. På lördag ska jag och Goliat debutera klass 2, och jag har redan börjat få kalla fötter. Tur att jag har blivit inbjuden att gå en "tävlingsnervskurs" som en slags vidareutbildning på min hundklubb.. Jag behöver verkligen komma i form innan jag och valpen ska starta SM. Det går ju inte att vara så här nervös då ;)

Valptankar

Tänk vad svårt flugorna måste ha det, rena dödsfällan att flyga i skogen.

På grund av sjukdom stannade jag hemma från praktiken idag. Men hunden måste ju ändå ut så det fick bli en dimmig promenad genom skogen, i sakta mak. Jag filosoferade medan jag gick och kikade på naturens under, hur det kom sig att dimma uppstod. För er som är allmänbildade är det ju självklart, för egen del är jag usel på att kunna sådant. Tack Gud för wikipedia !!

Annars sitter jag mest och leker med bilder i photoshop och försöker lära mig diverse funktioner, knaprar värktabletter och funderar kring detta med valpträning. Jag har redan i mitt huvud fått för mig att denna valp som kommer hem om ett par veckor kommer att bli den perfekta hunden. Jag läser allt jag kommer över, övertygar mig själv om att allt kommer att bli problemfritt. Tänk vad man lurar sig va? Självfallet kommer det att bli problem, det är ju det som är charmen med att ha hund. Problemlösningen.
Jag tänker på honom dygnet runt och funderar kring olika strategier. Skriver listor, längtar, fasar, hoppas, drömmer. Det är så skönt nu när jag hunnit med att ha ångest över beslutet några gånger. Nu kan jag bara vila i att jag har fattat detta beslut och våga tro att det kommer att bli bra. Jag har drömt om den här hunden i flera år, och om bara några veckor är han hos mig. Det känns helt ofattbart och jag längtar så jag spricker snart.

Ett par punkter på listan, som jag har tänkt att jag ska fokusera på (som jag missade i Goliats träning) följer nedan:

1. Spontan kontakt. Detta är något som jag tycker fattas i min och Goliats relation. Jag vill vara smartare med den här valpen. Jag vill belöna spontan kontakt och jag vill belöna följsamhet. Genom att bygga en bra grund det första året kommer jag att ha byggt en grund för resten av min hunds liv. Läs gärna artikeln om "Att gå fint utan koppel" genom att trycka på länken :

Gratis nedladdning av ett nummer av Canis.

2. Leka utan föremål samt social belöning. Jag vill bygga upp ett värde i den sociala belöningen och att kunna leka med min hund utan att behöva ha några föremål. Givetvis ska vi även leka med föremål, men det känns som att han har ett medfött intresse för föremål (hello, han är en retriever) så detta känns som det minsta problemet i sammanhanget.

3. Frikommando. Oh boy, detta är jag usel med när det gäller Goliat. Jag ska bli bättre med detta med den här vovven, jag lovar.

Sen är det ju självklart en miljon punkter till, men jag vill inte tråka ut er, så jag tar dom en annan dag. Jag har i alla fall klickat hem Maria Hagströms bok "Från valp till stjärna" och har även planer på att köpa en bok om apportering. Det hade jag väl aldrig trott att jag skulle bli retrieverägare? Det är ju faktiskt ganska otippat.

Exempel på en bild som blivit lite för hårt redigerad i photoshop..

Goliat på en dimmig äng... Så vacker...

Höstdimman

Idag har vi inte haft speciellt fint väder. Det är rått och kallt i luften och jag har ont i ryggen.
Men jag sitter och drömmer om valpen ändå, mitt i den tråkiga vardagen.
Mattias kom ihåg vilken av valparna det är som är min. Vilken av dom som hade ett märke i nacken. Jag själv minns bara alla valpar som likadana.
Han sa att min valp är den som klättrade över alla andra och kom och pockade på uppmärksamhet så fort man klappade någon annan. Dessutom var han störst och det var han som sprang och jagade kattungarna under bilarna. Det låter lovande, inte sant? Haha!

Skämt å sido, jag har fullt förtroende för att Cilla vet vilken valp som passar mig bäst, och jag kan knappt bärga mig innan jag får ta hem honom och lära känna honom.
Idag hade jag förresten med mig kameran ut i skogen på min och Goliats morgonpromenad. Tyvärr hade jag som vanligt glömt minneskortet i datorn, så det blev inga bilder. Men tro mig på mitt ord: det var helt otroligt vacker dimma.

Fantastisk dag i Götene

Löptiksstörning i form av löpande Cilla

Efter att ha haft praktik under morgonen susade jag och Inger iväg till Mona för att i gemensam styrka fara ut till Götene Brukshundsklubb för lite träning i höstsolen. Detta behövde jag verkligen, det var som balsam för själen och otroligt inspirerande! Cilla löper, men detta bekom inte Goliat märkbart (förutom i "passiviteten" där han var lite pipigare än vanligt).

Lexy solar

Ja, ni ser ju själva hur passiv han var i passiviteten ;)

 Träningen gick överlag bra. Mona kommenderade mig det första vi gjorde och Goliat svävade ut i det fria följet en hel del. Det är svårt att hitta en bra balans mellan uppvärmning och start tycker jag. När jag efter en paus gick in på planen gick han nämligen hur fint som helst. Jag blir lite osäker på hur mycket jag ska köra innan vi ska in på planen, det är en fin balansgång. Jag vill inte köra slut honom, men jag vill inte att han först efter halva fria följet ska vakna och förstå vad det är vi pysslar med..

Slutligen vill jag tacka Mona och Inger för en enormt trevlig eftermiddag. Det ger så otroligt mycket energi och träningsglädje att träffas och göra såna här utflykter!

Goliat på väg in med pipen

Lydnadsträning på Skövde BK

På kvällen tog jag en tur till Skövde BK för lite lydnadsträning i ny miljö och med främmande hundar. "Tyvärr" hade de en organiserad träningstävling som jag och Goliat tyvärr hade missat. Så det blev inte så mycket tränande. Men jag är ändå nöjd med hur Goliat var i miljön. Det var otroligt många hundar där, ändå höll han fin kontakt och vi gjorde några ingångar. Han var lite nosig stundtals utanför planen, men han brydde sig inte ett dugg om skotten som gick av lite nu och då och han lyssnade fint när jag bad om uppmärksamhet.

Det mest positiva med träningen var ändå att jag träffade på två tjejer med jaktgoldens. Dom tränar apportering och är nybörjare precis som jag, så jag fick gärna hänga på där och blev dessutom medbjuden att kika på ett workingtest den 23 oktober. Spännande! Jag hoppas verkligen att jag har hittat några att träna med i vinter!

Frukost på sängen

Frukost på sängen

Alltså, jag gillar verkligen mitt och Magnus arrangemang starkt. Idag har jag gått en 45 minuters morgonpromenad med Kila och Goliat. Sen dumpar jag av dom hos honom och när han kommer hem går han lika långt. Så när jag har varit i skolan och hämtar min hund så kommer han vara "färdigmotionerad" för idag.
Det enda som egentligen är negativt med detta är nog att jag själv inte får lika mycket motion, höhö

Annars har jag återupptagit mitt mål med vittringsapporteringsinlärning med Goliat. Igår körde vi frysmarkering i handflatan och det går faktiskt framåt. Det enda problemet är att han nu har börjat tro att man ska trycka näsan så att man ser ut som en gris för att få godis. Han blir också lite lätt hysterisk när han blir för ivrig. Vilket innebär att han backar, slår med tassen, börjar gnaga på mina fingrar och gnylar. Men när han gjorde så under kursen för Fanny Gott tyckte hon ju att detta var positivt, för att han "försöker". Det enda jag behöver göra är att ha bra tajming de gångerna han försöker med rätt sak. Och det är ju lättare sagt än gjort, som vi ju alla vet... Men ibland sänker jag kriterierna så att han får lyckas. Så det är inte full panik här hemma på våra träningar, oroa er inte!
Jag hoppas att vi är redo att lägga till en liten frystejp snart, så jag måste åka och köpa en tejprulle tror jag.

När hon får ett ben att smaska på är hon nöjd må ni tro!

Det är skoj med skooi...

"Lek med mig, lek med mig, lek med mig" säger Kila. Goliats blick säger väl allt om vad han tycker om detta? hehe

Idag har jag haft praktik på förmiddagen och efter lunch for jag över halva stan. Först för att hämta Kila och sen för att hämta Goliat. Sedan for vi nästan hela vägen genom stan igen för att träffa en ny dagmatte, Satu. Hon var verkligen jättetrevlig och såg fram emot att få passa Goliat någon dag i veckan, så detta blir nog kanonbra.
Det är lite dubbelt det där med folk som letar jobb och vill vara hundvakt. Jag funderar fortfarande på valpen nämligen. Det är läskigt att förlita sig på hundvakter som när som helst kan få ett heltidsjobb och "försvinna".
Men jag har nu i alla fall tre tjejer som kanske kan ta hand om valpen de få timmar som jag måste vara på föreläsningar. Jag hoppas att det ordnar sig. Annars får väl Mattias ha med valpen på jobbet, eller så får jag åka till Vara och lämna av den hos Hanna, hehe. Det är ju egentligen dom första månaderna som är jobbigast, sen kan den säkert vara ensam ett par timmar i sällskap med Goliat.

Nåväl.
Efter att ha träffat henne en stund åkte vi upp på Billingen för att gå en liten kortare promenad. 3,5 kilometers rundan fick det bli, för jag var toanödig. Nu är jag hemma igen och ska finjustera det sista på skooi-tidningen så att jag kan skicka iväg den ikväll. Så det blir bizzy life här nu ett par timmar framåt. Gud vad jag älskar frivilligarbete ;)

Killen, hur charmig som helst!

Maybe apporterar

Ibland blir man för glad och busig och då ser det ut så här, haha!

Fina Killen poserar

och här kommer dom, åh så söta!

Mattias hittade genast en favorit....

Killen poserar igen

Livet leker!

Ja, som ni kanske gissar har jag återigen varit på besök på en kennel. Denna gången var det Höghedens kennel som förärades med ett besök. Och vilket besök sen! Jag är helsåld på deras hundar. Vi fick gå med när de tränade, sedan gick vi en gemytlig liten skogspromenad för att sedan få klappa och gosa med valparna innan vi for iväg hem igen. En liten hemresa på cirka 6 timmar väntade. Nära och bra, ehm. Under morgondagen ska jag bestämma mig för om Goliat ska få en liten lillebror, eller inte. Oh boy, natten kommer att bli lång.
En nära vän påpekade att "du är nog den enda jag känner som får beslutsångest efter att ha träffat valpar". Hihi.

Ibland är dom dyra och ibland är dom riktigt billiga....

Idag är han inte ens värd tio kronor på Blocket, seriöst.
Låt mig förklara.

Söt. Men billig.

I godan ro knatade jag min vanliga eftermiddagspromenad runt Garnisonen. Helt slentrianmässigt, ni vet hur det är. Utan en tanke på att detta skulle sluta i ett totalt, psykiskt sammanbrott.

Även om min promenad var en vanlig promenad var det ingen vanlig dag på Garnisonsområdet. Nej, det kan jag lova er. Idag hade nämligen polisen något håll-i-gång på området och det fullkomligt vimlade av bredaxlade, blåklädda och respektingivande herrar i blandade åldrar och hårtäthet. Mitt i denna smet av tunnhåriga män (med kompensationsmustasch) stod en ståtlig polishelikopter och polisbilarna stod prydligt uppradade på led. Gulp. Hur kommer det sig att det alltid känns som att man bryter mot någon lag när man närmar sig poliser? Är det fler än jag som har den känslan? Jag tänkte att det säkerligen fanns någon lag om att man inte fick gå på gräsmattan just den här dagen och att jag säkerligen skulle få massa böter. Ja, vad vet jag vad poliser kan hitta på?
Nåväl, jag hade ju bestämt mig för en tur runt soldaternas motionsslinga. Så jag bet ihop, tog min lilla icke-kamphund (tur man inte bor i Danmark, ey?) och knatade igenom hela högen. Bra övning för Goliat, tänkte jag. Med helikopter och allt. Bra övning för mig och min polisfobi också för den delen.

Väl i skogen kopplade jag som vanligt lös hund(aset) och vi gick väl där i godan ro. Kom ut ur skogen och upp vid regementet, där soldaterna har sina sovsalar. Inte en käft syntes till, så jag lät Goliat (som vanligt) trava lös längs stenmuren medan jag själv gick och nynnade på en melodi och kände att livet var underbart. Ack så fel jag hade. Det var nämligen en vidrig liten harpalt som satt och lurpassade på oss bland snåren. Två sekunder senare ser jag, i slow motion, hur haren hoppar rakt ut ur en buske och rusar rakt ut. Rakt ut mot polishavet, helikoptern och den prydliga raden polisbilar. Ja, nu kanske ni tror att detta utspelade sig nära varann. I själva verket var det säkert 700 meter till poliserna, och vi befann oss dessutom bakom ett stort hus. Men ni vet hur det blir när man drabbas av panik. Ja, ni som är lika nervöst lagda som jag är dvs.
Och Goliat, ja, han tvekar ju inte utan sätter av som en liten idiot. I full kareta (tänk om han ville ha samma fart tillbaka med apportbocken?). Självklart kubbar den större idioten i sammanhanget, nämligen jag, efter i mina klumpiga Lundhagskängor, vrålandes otroligt opassande saker. Jag vrålade så högt att rösten sprack och det lät som någon höll på att ta ihjäl en gris bakom husknuten. Diskret, Cecilia. Otroligt diskret. Goliat hann bara springa cirka 10 meter innan han tvekade några steg och jag hann ikapp och fick tag på honom.

Sen satt vi där i vad som kändes som en evighet, bland gamla löv, och kippade efter luft. Jag blev övertygad om att poliserna hade hört mig och trodde att någon höll på att bli knivmördad så jag vågade mig inte fram. Goliat fick ligga och förvägrades att ens göra annat än andas. Jag själv satt och funderade på vad jag hade gjort om han faktiskt hade sstruntat i mitt fullständigt vanvettiga vrålande. Om han faktiskt hade sprungit ut rakt i mustaschhavet. Vad hade poliserna sagt? Vad hade jag sagt?
Jag kom fram till att jag nog högst troligast hade sprungit hem och gömt mig och aldrig kommit ut mer i hela mitt liv. Jag hade uppenbarligen dött av skam.

Detta är inte bra för mina nerver. Nu åker jag och Mattias bort över helgen, med Uppsala i siktet. Jag återkommer med bilder på söndag kväll!