Jag är född pessimist.
Jag har aldrig haft något vidare värst tålamod och jag lever med inställningen att det är bättre att tro att allt ska gå åt skogen så man istället kan bli glatt överaskad när det inte gör det. En typisk närkebo med andra ord.
Trots detta lyckades jag ändå slappna av idag på promenaden.
Jag och Goliat hade varit ute i skogen en timme. Solen gassade, svetten lackade, han var sådär lagom loj och sprang runt mina fötter- lös. Jag vet att det är lag på att ha hunden kopplad (eller som om den vore kopplad) under denna period på året. Men jag har invaggats i någon slags falsk trygghet att han aldrig springer bort.
Så går jag där i godan ro och gnolar på en liten melodi.
Ser att Goliat går in i en buske och hinner väl tänka att "ja, hoppas han nu inte får upp nån hare eller nåt annat därifrån" men går vidare och tänker att livet ändå är bra härligt.
Går en bit till. Ingen hund på vägen bakom mig? Hmm, ja, men han brukar ju göra små lovar in i skogen och kommer säkert tillbaka snart, tänker jag och spatserar vidare i min lilla solskenstillvaro.
Fortfarande ingen hund, fastän jag gått tvåhundra meter. Nu skulle han ju faktiskt ha kommit? Jag vänder, går tillbaka till busken, ropar några gånger och inser att.. Sabla skit. Han är borta!
Ja, jag har lärt mig från förra gången han var borta (det har faktiskt bara hänt en gång förut) att inte gå ifrån platsen där han sprang bort. Så jag sätter mig på en stubbe vid vägkanten och sitter där och glor i tio minuter. Under dessa tio minuter hinner många tankar flyga runt i huvudet. Vad ska jag säga till polisen? Tänk om han har gått ner i ett hål och fastnat? Hoppas han aldrig komma tillbaka mer för han är världens sämsta och jobbigaste hund, jag ångrar att jag köpte dig dumma hund, varför släppte jag honom lös? Jag är en idiot som inte borde få ha hund, osv i alla oändlighet.
Så ser jag en cyklist i fjärran (det var en väldigt rak skogsväg jag befann mig på). Eftersom jag tycker det är rätt pinsamt att sitta på en stubbe mitt i skogen helt apropå så går jag in på andra sidan skogen och tänker gömma mig. Och då helt plötsligt hoppar Goliat såklart ut på vägen!! Jag kutar efter och säger åt honom att sitta lagom när cyklisten hinner upp oss.
"Nämen oooooooooooh vilken lydig hund!!" utbrister hon.
Ja, vad säger man då? ;)
2 kommentarer:
Ja vad säger man då...jo man ler lite lagom falskt och säger "ja han e ganska treevlig"...sen nästa gång han gör nåt fel kommer man antaglingen att överreagera rätt så mycker.=)
haha, ja, jag sa faktiskt sanningen "ja, jag vet inte om jag kan hålla med om det för han tog sej precis ett rejs i skogen utan lov. Men sitta kan han ju i alla fall!"
Skicka en kommentar