Dilemma

Jag har alltid älskat djur.
När jag var barn vägrade mina föräldrar låta mig få en kanin, ett marsvin, en katt, en hund, en hamster eller något av de där andra djuren som "alla andra barn" tycktes få vareviga dag.
Istället hade jag en tam husfluga som hette Max och en maskfamilj i min lekstuga (dom bodde i en hink). Jag samlade ofta på grodor, ödlor och ormar och lekte att jag hade en hund. Jag tog varje chans jag fick att klappa allt med päls, det spelade ingen roll om det var ett får eller en råtta, jag älskade alla djur.

Så när jag var tio år fick jag min första ponny, och lyckan var total.
Under ett par år av mitt liv nöjde jag mig med att rida, tävla hoppning och vara i stallet varje eftermiddag. Mitt djurbegär var för ögonblicket stillat.

Men så när jag fyllde 16 år och min kompis skulle skaffa sin första egna hund började jag bli sugen på ett djur hemmavid. Valet föll på en kattunge som min kusins perserhona hade fött.
Han var så tjock så han nästan rullade fram och röd som en räv i pälsen.
Putte fick han heta.
Han bodde med mig i min första egna lägenhet, flyttade med oss till Granebo, och så vidare upp på Bergbacken där min mamma bor nu.

Ganska omgående efter att vi flyttat in i huset på Bergbacken bestämde sig dock Putte för att det var dags att byta ägare. Grann-tanten i huset bredvid var snäll och gav honom mycket köttbullar, så det tog inte många dagar förrän han hade bestämt sig för att flytta in hos henne. Så lycklig hon var! Hon pratade om Putte varje gång vi sågs, hur skönt det var med sällskap och hur snäll han var mot barnbarnen när dom kom på besök.

Nu har det gått flera år sen han bestämde sig för att överge familjen Hjorton.
Jag har alltid tyckt att det var så fint det där med Putte och Judith. Han valde henne. Hon gillar att skämma bort honom. Hon reder ut tovorna i hans extremt jobbiga perser-päls, ger honom kopiösa mängder mat ("Ja, när han sitter sådär vid kylen så vill han ha en ostbit!") och låter honom komma och gå som han vill.

Men så imorse när jag susade förbi på min systers cykel med Goliat i släptåg så kommer Judith utrusande ur sitt hus och ropar på mig. Putte är tydligen halt.
Jag lämnar av Goliat inne hos mamma och går över för att se hur illa det är.
Han kan inte stödja på sitt ena bakben. Det har varit så i tre dagar nu. Han försökte vid några tillfällen klia sig på hakan sådär som katter gör, men inte ens det gick att göra med benet. Jag klämde igenom honom flera gånger, satte ner honom på golvet för att se om han ville försöka räta på benet. Han kurrade på som vanligt, knasiga katt, och verkade inte ha alls ont.

Så här står jag nu. Jag har en 6årig katt som är halt, vad ska jag göra? Tydligen har han varit halt till och från förut. Det kan ju lika gärna vara någon tumör vid ryggraden eller vad som helst.
Jag kan inte lägga ner flera tusentals kronor på att veterinärvårda en katt som inte ens är min längre. Samtidigt, har jag verkligen samvete att avliva honom, han är ju hennes enda sällskap?