Okelighet i historien, men först lite självömkan

Jag och Goliat, hösten 2007

Det finns inte längre utrymme för filosofiska tankar, socialt umgänge eller ork att åstadkomma något annat än på sin höjd bre en smörgås till lunch. Det finns ingen energi kvar att städa eller göra något kreativt. Jag får vara glad om jag ens orkar borsta tänderna (eller så får andra människor i min närhet vara det, snarare?).

Imorse gick jag 40 minuter med Goliat innan jag ramlade ihop på sängen i en liten hög och sov som en död till klockan halv fyra på eftermiddagen. En minut efter uppvaknandet kravlade jag mig upp ur sängen och gick ut på en 1,5 timmes skogspromenad i spöregn. Mitt i skogen kände jag för att börja gråta. Mina fötter värkte, träningsvärken i benen och stelheten i ryggen gjorde sig påmind och jag kände mig som en överkokt spagetti. Mina trasiga kängor läckte in vatten, den kvava luften gjorde att svetten rann och livet var bara pest. Goliat tassade på i lyckoruset över att få ha kommit ut och det verkade inte bekomma honom det minsta att hans matte (a k a barlast) snubblade över stenarna på stigen och tyckte synd om sig själv. Tack för medlidandet kompis. Verkligen.

Nu har jag fått i mig lite tonfiskssallad och ska lägga mig i sängen några timmar innan det är dags att lämna av Goliat hos nattmatten och gå och jobba en sista natt för veckan. 40 timmar natt på en vecka är inte detsamma som 40 timmar dag. Jag tycker så synd om mig själv för tillfället. Men jag tröstar mig med att min underbara hund aldrig klagar. Han ligger nöjt och tuggar på ett ben och är glad att jag är hemma. Det är verkligen så skönt att ha en hund som nöjer sig med skogspromenader en dag som denna. Jag skulle aldrig orka med något annat.

God natt gott folk. En diklofenak, en lång dusch och någon timmes sömn från nu kommer jag att vara tipp topp igen. För tillfället känner jag bara för att lägga mig ner och avlida.

För att göra dagens inlägg lite roligare har jag rotat fram lite gamla bilder på mig och Goliat som kanske kan vara skoj att titta på. Det är lustigt när man går igenom gamla foton och upptäcker att nästan samtliga kort på mig och Goliat visar prov på hans otroligt okeliga natur. Se själva vad jag tvingas leva med !

Goliats första utställning, augusti 2007. Här var han bara 7 månader. Jag och Katarina (Goliats uppfödare) försöker få hundarna att ställa upp sig fint för ett BIM/BIR-valpsfotografi. Gick inget vidare ;)

Jag och Goliat på Laxå brukshundsklubb, hösten 2007. Här var Goliat bara 8 månader. Ung och oförstörd.

Jag och Goliat julen 2007. Han är lika kelsjuk som vanligt. Vad tycker ni om mitt hår? ;)

Tidigt på året 2008. Här försöker jag återigen gosa till det lite. Uppskattas? Icke!

Hösten 2008. Goliat är alltså 1,5 på bilden. Han ser rätt skeptisk ut.

Vintern 2008-2009. Fortfarande inte vant sig vid att sitta i knäet.

Blodprovstagning hos veterinären, våren 2009.... Behöver jag säga mer? ;)

Våren 2009. Fortfarande inte helt kelvänligt.

Goliat och jag visar lite freestylemoves, våren 2009.

Hanna lyckas inte heller övertyga Goliat om hur gosigt det är med kroppskontakt. Hösten 2009.

Juli i år. Han gör fortfarande motstånd!!

..... jag hoppas ni förstår att jag skojar :P