Fritid och frispår (eller ska vi säga frispel?)

Mina ömmande fötter krävde avlastning och därför for jag och Goliat ut till Ölanda för att låna Mattias mammas cykel. I skogarna kring svärpäronens hem finns det finfina cykelvänliga vägar att trötta ut en understimulerad hund på. Jag är imponerad av Goliats uthållighet. Trots att han fick jobba bredvid cykeln i koppel pinnade han på i 40 minuter. Duktig liten knubbis!

Efter cykelturen lade jag ett spår på ett av gärdena bredvid huset. Planen för dagen var att höja Goliats motivation och dessutom ge tillbaka det där självförtroendet som jag råkade stjäla med min pinnmarkeringsmani och hetsjakt på perfekta vinklar. Min livs- och träningsguru Jessicah föreslog att jag skulle prova att låta honom gå ett frispår. Detta innebär att man spårar med lös hund. Frispårande är ingenting jag har vågat prova med Goliat tidigare, dels för att han är tillräckligt slarvig som det är och dels för att han är så snabb. Men fördelen med frispår är att hunden får spåra helt utan påverkan av matte, lina eller sele. Eftersom jag ville undersöka om hans dämpade spårsug berodde på utrustning och matte var detta därför en idé som jag nappade på. Jag gick ut ett helt vanligt spår utan pinnar. I spårslutet lade jag en stor hög med korv och hans favoritboll.

Efter 40 minuter var det dags att gå vårat lilla frispår....

Eller ska vi kalla det för frispel? Jösses Amalia! Ha ha ha!
Vid spårstarten verkade han lite lätt konfunderad. Skulle han verkligen spåra spritt språngande naken? (ja, han var naken alltså, jag hade kläder på mig). Men efter någon halvsekunds tvekan fick han eld i röven må ni tro. Han zickzackade över spåret i sann retriever-anda (Dagens Retrieverfördom, check). Galoppsprång blandat med vilda framdelskast och en svans som viftade som en elvisp. Det var inget SM-kval här inte och jag strök genast mina höstliga planer på appellstart.

Efter ett otroligt ofokuserat spårande nådde han i alla fall spårslutet. Där blev det full fest. Både korvhögen, bollen och mattes glada utrop mottogs väl av Goliat som struttade iväg från spåret med en mallig svans i vädret, och bjöd på spontant fotgående hela vägen tillbaka till huset med underbart glitter i ögonen. Det var ett fint ögonblick. Planen för nästa spår är dock att låta det ligga typ fem gånger så lång tid. Nästa experiment ska nämligen bli att se om jag kan få honom att koncentrera sig (med sele och lina dessutom).

Ikväll blir det träning på klubben med Hanna och Daniel. Jag återkommer med rapport!