Borta bra men hemma bäst?

Lillasystern fick hålla bebisen

Det har hänt väldigt många "första gången"händelser för mig de här dagarna som gått. Vi börjar med det som var otrevligaste och så jobbar jag mig framåt till det trevligaste, okej?

För det första har jag aldrig kört ensam så långt förut. Resan tog cirka 3 timmar och jag hade kramp i gaspedalsmuskeln när jag var framme. Jag fick dessutom nästan vattenplaning när jag åkte på motorvägen vilket lämnade mig med en hjärtklappning som varade i cirka en timme efter att jag hade fått tillbaka kontrollen över min lilla bil. Otäckt värre. Jag har dessutom kört fel trots att jag hade GPS. Jag har åkt igenom en vägtull, jag har kört över höga broar och kört om vad som känns som en miljon lastbilar/husvagnar/pensionärer som inte borde få köra bil. Jag får väl lov att säga att jag numera är en världsvan bilist va? Jag har utvecklat en slags ilska över andras vårdslöshet i trafiken och jag hytte till och med med näven en gång. Det kändes som att denna händelse verkligen hade varit värt att fånga på bild, synd att jag inte har lärt Goliat hur kameran fungerar.

Så till det trevliga nu då. Lille Lucas. Syftet med resan. Han var heeelt bedårande! Jag har nog aldrig sett en så nykläckt liten människa förut. Hans fingrar var som små små små konstverk, hans mun skrynklades ihop till en liten liten skrynkel som såg ut som ett litet hjärta, hans ben såg ut som små grodben som liksom krokade ihop sig under hans enorma blöjrumpa. Inte så vackert gestaltat där kanske? Men det var så det var i alla fall. Minsta rörelse från hans sida, en grimage, en gäspning, en liten rap, mottogs med en kör av "nämen ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, så sööööööööt!". Tanterna (fastrarna) turades om att pilla honom i håret, på foten, på handen och titta i hans ansikte med förundrade ögon. Men jag ville inte hålla, nej oh nej. Jag väntar gärna tills han har lite muskler i nacken så att han inte "tappar huvet". Min lillasyster Monica var modigare, men hon är ju utbildad barnskötare. Jag tröstade mig med det i alla fall.

Annars har vi mest umgåtts, ätit god mat och busat med mina andra brorsbarn Felicia och Rasmus. Tiden går fort när man umgås med familjen och snart var det dags att åka hem igen..

Jag och Goliat vid havet. Dramatiskt va?

Brorsan förbereder krabbfisket!

Det här är seriösa grejer, jag lovar

Min bror har krabbterapi med min lillasyster.

Anneli och Goliat njuter i solskenet

Goliat undersöker dom mystiska havslevande varelserna....

Krabbfiskaren Golitass

Goliat har skött sig utmärkt. Han fick följa med ut på en superläskig brygga när jag och mina syskon skulle fiska krabbor och efter den läskiga miljöträningen slocknade han sedan på närmaste matta och sov resten av dagen. Bilresan hem sov han också och nu har han precis gått och lagt sig. Norge tar på krafterna vill jag lova!