Påskspår i skogssnår

Har du också dagar när du önskar att du aldrig hade klivit upp ur sängen?
Jag har haft precis en sån dag idag.
Eller i alla fall en dag där jag funderar starkt på om jag hade förlorat förståndet den dagen jag hämtade hem min lilla hund och bestämde mig för att leva mitt liv med honom dom närmsta femton åren..

Goliat solar sig på Sofias bakgård

Idag åkte jag och Sofia ut i ottan och lade våra blodiga spår i kuperad skog nån kilometer upp i skogen där jag bor. Vädret var underbart, blodet var tinat, linan var uttrasslad, kängorna var snörda, allt var perfekt... Trodde jag.

Spåren fick gotta till sig i cirka två timmar och vi traskade sedan iväg, glada i hågen, med barnvagn och hundar och ryggsäckar i släptåg.

Eftersom Arons transportmedel inte är gjort för att köras med i skogsterräng passade jag och Goliat honom medan mamma Sofia och Frodo gick sitt spår. Frodo spårade mycket bättre idag och, även om det gick undan i svängarna, löste han problemen i spåret och hittade fram till klöven.

Goliat började sitt spår fint med att inte kunna sitta still. Jag tror jag sa till honom 10 gånger, han var så ivrig så det såg ut som han hade myror i rumpan.
När jag "äääntligen" släppte på honom gick det i en hejdundrandes fart. Dessvärre hängde jag inte riktigt med i svängarna, linan trasslade in sig i både ben, armar och pinnar som fanns både här och där- två vinklar i spåret med sly och grenar överallt var väl inte heller någon helt lyckad kombination. Goliat flög över stock och sten och zick-zackade både under rishögar och mellan trädstammar och över stenar och runt stenar........ Det slutade med att vi var så intrasslade så jag fick koppla loss Goliat. Han rusade vidare i spåret och i sin iver missade han spårslutet och fortsatte att spåra på mina fotspår efter att jag knutit fast klöven. Jag klampade efter i mina gigantiska kängor som i den stunden kändes som att dom vägde två kg styck, och linan lyckades givetvis fastna även nu (med hunden lös) i varenda liten kvist och stubbe som den kom i kontakt med. Goliat var så långt borta så jag tillslut fick kalla in honom och det kändes som att vi hade varit ute i skogen i en halvtimme. Det var nog i själva verket sju minuter.

Helt plötsligt befann vi oss ute på grusvägen igen, utan klöv, utan snitslar, med en rosenrasande matte inlindad i femton meter lina och tjugo miljoner kvistar i både hår och kläder, och en löjligt lycklig Goliat som flämtade som en övergödd medelåldring med astma.

Nej, nu ska vi nog lägga viltspåret på hyllan.
Jag känner att dom gråa håren blir allt fler.

Men det är ju inte på grund av ett misslyckat viltspår som jag ångrar att jag klev ur sängen.
Nej, Goliat har minsann hunnit med både morr på Frodo, kattjakt på stackars oskyldiga Harry, drag i kopplet till mattes stora förtret, ylande, skällande, kutande runt, det klassiska "jag har inga öron"rejset och sist men inte minst en hel massa pissande på diverse buskar och elstolpar. Puh, listan kan göras lång till anledningar att bara lägga sej ner och aldrig stiga upp igen.
Men imorrn blir det nya tag på lydnadsplan. Här ska slipas högersvängar så det står härliga till, och jag kommer vara så positiv att hurtigheten kommer att spruta ur öronen på mej!

Andra skojiga saker som hänt idag är att jag tog med mig min kompis Victorias lilla papillon-tik Kellie ut och tränade lite och fotograferade henne. Hon är en underbar liten hund som jag har fallit som en fura för, men lite rädd av sej så hon ville inte gå på promenad tillsammans med mig och Goliat. Så det fick bli lite träning på baksidan istället. Egentligen var det mest ett experiment för att se om Goliat blev avundsjuk (japp, det blev han), men det var riktigt kul att träna en annan hund som omväxling.