Proppfull tillvaro

Undrar vad Goliat tycker att meningen med livet är?

Idag har varit en riktig skoldag med KTC (kliniskt träningscentra) hela långa dagen.
På morgonen fick vi lära oss att sätta kateter, detta på två attrapper- en manlig och en kvinnlig. Den manliga bestod av ett plastorgan med ett låtsasurinrör som gick upp till en stor genomskinlig behållare med "urin" (i själva verket var det vatten). Vi hade mycket roligt åt detta när vi försökte förklara för denna fina lilla behållare vad som skulle hända och att han skulle säga till om det gjorde ont. Våra lärare har lite av vad man tycka verkar vara duktighetskomplex och ibland går det kanske lite överstyr.

Efter detta cyklade jag i rask takt hem, slängde i mig lite mat och gick ut med min lilla vovve. Vi gick till garnisonen med apportbocken i högsta hugg och gjorde vår utomhusdebut med halva armén som publik (soldaterna hade samling på stora planen och jag och Goliat showade lite framför pojkarna).
Apporteringen gick superb! Vi tränade först vanliga ingångar där jag stack till honom apporten mitt i rörelsen. Sen gick vi över till att lägga apportbocken några meter framför honom och själv ställa sig några meter framför apporten. Överlag är jag så nöjd med hans gripande, hans fart och hans "attityd" (den ständigt viftande svansen är ju verkligen ett tecken på att han har kul!). Nu är det lite finlir kvar, sen sitter det som ett smäck!

Efter den givande lunchpromenaden i vintersolen och på frostbitet gräs så trampade jag tillbaka till skolan och ägnade eftermiddagen åt att lära mig att sköta en CVK. Det är svårare än vad man kan tro vill jag lova! Det är mycket att hålla reda på och risken för luftemboli är ju något som hänger över en som ett svart moln (om man glömmer att stänga infarten innan man öppnar systemet kan det komma in luft i patientens blod och i värsta fall kan det leda till döden!)

Nog om detta dramatiska ämne.
Det är många månader kvar tills jag ska riskera livet på folk på sjukhusena runt om i Sverige.

Nu ska jag med gott samvete ägna resten av kvällen framför teven och avnjuta Marabous nya "Vinter", (som för övrigt kostar lika mycket som en vanlig 200 grams chokladkaka men bara innehåller 180 gram. Lite fult säljarknep kan man tycka?) medan jag kollar på Biggest loser på femman.
Det är mitt finaste vardagsnöje det här med Biggest loser, att smälla i mig choklad samtidigt som jag kollar på tjocka amerikaner som berättar snyfthistorier om sin svåra uppväxt.