En kall kväll i december

Underbart med rimfrost på träden...

Goliat på språng i snön

Jag märker att jag har legat av mig på både bloggnördandet och hurtighetsfronten.
Ju kallare det blir, desto mindre gör jag. Jag fryser om fingrarna så lätt, så träning utomhus är uteslutet. Det blir för det mesta långa promenader där vi pulsar i snön och glömmer bort tid och rum. Man vet att man börjar bli till åren när man börjar uppmärksamma och uppskatta den vackra naturen runt sig och nästan tappar andan av de vackra träden.

Mörkret faller så fort nu i dessa vintertider. Igår kväll bestämde jag mig, trots mörkret, för att gå runt soldathemmet. En promenad som brukar ta trettio minuter och där det finns möjlighet att släppa hunden- förutsatt att man håller koll på hunden, det finns en del bilvägar. Reflexerna hade vi glömt hemma, men det är ingen trafik på Garnisonen en lördagskväll så jag vågade ändå koppla loss Goliat och låta honom springa fritt i snön.

Efter en stunds promenerande genom de mörka skogspartierna tittar jag ut mot fälten på andra sidan soldathemmet och tycker mig se en liten prick med en lite större prick bakom sig skenandes över vidderna...

GOLIAT!!!

En sekund lät jag honom gå bakom mig! En sekund koncentrerade jag mig inte på min hund utan filosoferade mer över julklappsrim där jag gick. På denna sekund hade han hunnit springa över två bilvägar, i mörkret, utan reflex.

Jag ropade i vild panik på honom och sprang med klumpiga steg genom den djupa snön, mitt hjärta hade frusit till is och jag var övertygad om att det var den här kalla kvällen, den 19 december 2009, som min hund skulle bli påkörd. Jag skulle sitta på en bilväg och hålla honom i mina armar, skrika ut min smärta och aldrig förlåta mig själv. Vem skulle jag ringa till? Skulle jag ringa till Mona och be henne att skjutsa mig till Skara? Skulle det vara någon idé? Skulle jag få gräva ned Goliats kropp på mammas bakgård? Men det är ju fruset i backen, vart skulle jag göra av hans kropp? Tusen tankar hann passera genom mitt huvud där jag sprang, med mina alldeles för stora Graninge-kängor som kändes som stora betongklumpar.

Men som genom ett trollslag så lyssnade min älskade hund på mitt vrålande, vände från sin har-jakt och kom glatt springandes med svansen hysteriskt viftandes. Fram till sin stackars andfådda matte. Jag visste inte hur jag skulle agera. Skulle jag vara glad? Belöna honom med köttbullar och smekningar? Skulle jag vara arg, dumma hund som springer iväg från mig? Ignorera? Han kom när jag ropade, så jag berömde honom och gick vidare på min promenad, utan att koppla upp honom igen.

Detta är varje hundägares mardröm. Trots att jag vet att jag har en hund med viltintresse är det så lätt att invaggas i en falsk trygghet, det är så sällan han springer iväg.

Jag är bara otroligt tacksam att jag inte behövde känna hans blod mot mina händer, en kall kväll i december. Att han ligger där, tryggt i sin korg, och vilar. Helt ovetandes om allt farligt han kan råka ut för därute. Dumma, dumma hund!