Goliat och Sunes bravader

Dagarna rullar på härute i Ölanda.. Snön har töat lite idag, men imorgon skulle det frysa på igen och jag hoppas att Mattias kommer att ha tid att åka lite längdskidor med mig imorgon på dagen. Det verkar som att ingenting fungerar här i kommunen och det larmar stup i ett (han jobbar som jour för vatten och värme). Ikväll har han väl varit hemma i cirka fyrtio minuter. Lagom lång tid för att vi skulle hinna handvispa lite grädde och äta vår smaskiga kladdkaka. Rekommenderas varmt, Leilas recept är underbara! Jag ska nog ta och unna mig att köpa hennes bok, kanske den till och med finns på någon liten bokrea?

Faktiskt har jag gått en promenad med min hund, första gången på fem dagar (det har nog inte hänt sen 2007!). Jag upptäckte att inkallningen har slutat fungera sen han blev en värme-och-vatten-jours-hund. Han har ett viktigt jobb nu och verkar inte riktigt ha tid att lyssna på vad mjäkiga matte säger.

Scenarie: Sjövild hund, helt överexalterad att matte ÄNTLIGEN tar med honom ut på tur! Rosenrasande matte, som har sugits fast i en snöhög mitt i en kohage. Vrålandes "KOM HIT HUNDAS!" och, som ni själva kan räkna ut, en hund som inte har något intresse av att ta reda på vad som händer om man gör som man blir tillsagd.
Det hela slutade med att jag, utrustad med prinskorv och köttbullar, körde valpinkallning med Goliat och lade pannan i djupa väck. Växer hundar aldrig upp? Jag får migrän.

Goliat är visst lika svåruppfostrad som Mattias. Han gör heller aldrig som jag säger, trots flera år av olika inlärningsmetoder (allt från vansinnesvrål, manipulationstekniker till vanligt hederligt tjat). Jag talar för döva öron. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det får bli en tik till nästa hund. Jag kan behöva ett till fruntimmer i den här familjen, så jag har någon som förstår mig.