Goliat sover idag...

Medvetslösa...

Goliats tillhåll sen 18 timmar tillbaka, med uppehåll för rastningspauser

Boy oh boy, jag och Goliat behöver verkligen miljötränas.

Gårdagen spenderade vi på olika håll och jag kände mig som en lipande sill när jag lämnat honom till min kära vän Fatima. Tre minuter efter avlämnandet var jag tvungen att ringa och höra hur det gick...
Jag fick obehagliga tankar om hur det kommer kännas den dagen jag ska behöva lämna mina barn på dagis. Jag kommer förmodligen gråta mer än dom gör. Turligt nog är Mattias inte lika blödig som jag och kanske kan han hindra mig från att utveckla det där generaliserade ångestsyndromet som jag kunde identifiera mig så med under min psykiatrikurs i höstas.
Ni som inte är så bevandrade i psykiatriska diagnoser kan läsa denna egenhändigt förkortade definition: "Den som har diagnosen generaliserat ångestsyndrom är mer eller mindre konstant ängslig, osäker, okoncentrerad, rastlös, pessimistisk, spänd, stresskänslig, blir lätt uttröttad och är lättretlig. Personen har ofta dålig sömn och oroar sig på ett överdrivet sätt för stort som smått." (Vårdguiden, 2009).

Efter en helt underbar konsert med lika underbart sällskap (tack Elin för en toppenkväll!) anlände jag till Skövde med nattåget vid 00.30. Jag knatade hem till Fatima på en gång och hämtade min lilla smuff. Han hade varit lite orolig och gnällt under kvällen, men sovit större delen av tiden och överlag kändes det som att Fatima hade överlevt i hans sällskap.

Väl hemma sprang Goliat till sin korg och kurade ihop sig till en liten boll som sedan inte rörde på sig förrän 12 timmar senare. Jag själv däckade på sängen och vaknade först vid 11 dagen därpå.
Behöver jag säga att det inte blir några mer utflykter på ett bra tag?

Det tär på krafterna att vara på hunddagis ^^

Melissa Horn!

Ikväll ska jag på Melissa Horn-konsert i Göteborg! Snälla Fatima har lovat att vara hundvakt till min lilla jycke, så nu ska jag ut och trötta honom ordenligt så han inte ställer till besvär, sen blir det vidare till tåget!

En av Melissas låtar från det senaste albumet

7,5 kilometer med Fatima

Underbar, underbar skog!!

Goliat på språng

Siri poserar så fint

Siri igen

Idag gick jag och Fatima 7,5 km uppe på Billingen. Jag har aldrig gått där förut och blev så otroligt glad och fylld av lycka av den underbara skogen som fanns där. Det kändes otroligt skönt att få gå av sig all energi och en bättre känsla än den man får av värkande ben, rykande varmt té och med mörkret som faller utanför fönstret finns kanske inte.

Ikväll kan man äta chips till Robinson med gott samvete!

Jag älskar hyggen av någon anledning..
Dom känns så dystra, och ändå så vackra..
Lite samma känsla som förfallna byggnader...

Påbörjad pinn-markering!

På eftermiddagspromenaden fokuserade jag träningen på pinn-markeringar.

Övning nummer ett:
Jag trampade upp en ruta och lät Goliat sitta och titta på medan jag "låtsas-gömde" en pinne på typ hundrafemton ställen i rutan. Sen lät jag honom söka reda på pinnen, med ett någorlunda resultat (han sökte, men var ofta långt utanför rutan och när han väl hittade pinnen var han mer intresserad av varför jag tjoade så, hade jag kan hända pipen i närheten??).
Jag gjorde om övningen en gång till, utan direkt bättre resultat.

Övning nummer två:
Jag knöt fast Goliat i ett träd och sen gick jag iväg i en rak linje, la ut tre apporter med cirka fem meters mellanrum, den längsta pinnen sist.
Sen gick jag i en lång båge tillbaka till Goliat. Goliat "spårade" på fint och hittade första pinnen, dock med en smula ointresse (typ, det luktar matte om den här träroten, hmm). Jag blev ändå superglad, belönade honom och lekte lite med pinnen, stoppade den i fickan och visade honom vidare. Han fortsatte spåret fram, men lite ivrigare än tidigare... och hittade en till pinne! Denna gången tog han upp den i munnen och stod och viftade på svansen. Jag blev ju självklart minst lika glad denna gången, gjorde en liten glädjedans och korven flödade ur den magiska korvfickan. Denna gången spårade han med superduperviftande svans och bokstavligen kastade sig över den sista pinnen (som också råkade vara den som syntes mest i den låga vegetationen). Jag blev självklart kanonglad och lät honom hämta pinnen och kampa lite med pinnen och så belönade jag och nöjde mig där.

Är faktiskt riktigt nöjd med dagens träningspass, även om det blev ett mycket kort sådant. Annars tränade jag på kommandot "bakom" på dom smala stigarna, klickade vid spontan kontakt under promenaden (vilket ju inte var sådär imponerande många gånger, tre på en hel timme.....), och kallade in med "matte springer åt andra hållet" vilket resulterade i en superspeedad Goliat som tyckte jag var skitrolig.

Det luktar badhus här hemma nu, jag har torkat golvet med klorin. Superfräscht!

Före.... och efter!

Frisören kallade mitt hår för "en limpa" och hon häpnade flera gånger över hur tjockt det var. Dessutom halkade hon flertalet gånger och var nära att trilla på allt hår som låg på golvet efter att hon gått loss på min tjocka man. Men nu är 2/3 avklippt och kvar är en ganska fräsch, men ändock ovan frisyr. Det kommer nog ta några dagar innan jag helt vänjer mig med detta..

Jag och Goliat i en härlig Picasa-redigerad bild ^^

Upplet och lussbullebak!

Adventstid kom till mitt ensamma hus....

Idag har varit en ganska hurtig dag för mig och Goliat. Vi gick en ganska lång morgonpromenad, tränade upplet och lydnad på eftermiddagen och så gick vi en kvällspromenad tillsammans med Fatima, Siri och Vicki. Efter det gick jag hem till mina klasskompisar och bakade lite lussebullar. Vi dokumenterade det hela med Sofias kamera, så bilder kommer nog upp om nån dag eller två. Det blev supersmarriga bullar! Den vanliga kesellan var slut så det fick bli vanilj-kesella men det funkade precis lika bra!
Helt i studentanda mortlade vi dessutom saffran i en kastrull med hjälp av ett glas, bakade ut bullarna på diskbänken och penslade bullarna med fingrarna.
Men bullarna blev goda i alla fall, det blev både lussesniglar och sköldpaddor. Det mesta flöt i vilket fall ut till en enda stor jättebulle på slutet.
Glögg drack vi också och i mitt fönster lyser nu en mycket hemtrevlig julestjärna.
Jul i förtid?

Jag inhandlade dessutom min julaftons-outfit och ett par klappar till mina nära och kära på förmiddagen. Jag är i julstämning, advent är så välkommet!

Imorgon har jag klipp-tid. Det är verkligen på tiden att jag trimmar lite, jag minns inte när jag besökte frisören senast. Så vi får se vad jag kan tänkas hitta på med mitt slitna hår!

Det här ska jag ha på mig på julafton!

Receptet som vi använde
Ultimata Lussekatter

50 g jäst för söta degar (1 paket)
150 g riktigt smör
5 dl gammeldags mjölk
250 g Kesella gourmet
2 pkt saffran (1 g) + 1 sockerbit
2 dl vit baksirap
1/2 tsk salt
drygt 18 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
russin
ägg till pensling

Gör så här:
Lägg russinen i blöt i en skål med vatten. Smula jäst i en bunke. Stöt saffran tillsammans med en sockerbit i mortel och häll sedan över det i en kastrull som du ställer på spisen med en klick smör i. Låt saffranen "svettas" med smöret tills det småputtrar men se till att det inte bränns (OBS detta moment är mycket viktigt för att få ut smak från saffranen!).

Lägg i resten av smöret i kastrullen och smält på svag värme, häll i Kesella och mjölk och värm till fingervarmt. Häll spadet över jästen och rör om. Ha genast i sirapen.
Rör i övriga torra ingredienser (mjöl, salt och bakpulver).

Låt jäsa under bakduk i 30-40 minuter, helst nära spisen eller nära ett element.

Baka ut degen. Knåda ordentligt men knåda inte i för mycket mjöl! Degen ska vara så fast att den inte fastnar i bakbordet men fortfarande lite klibbig. Forma degen till lussebullar.
Låt jäsa på plåt ca 20 minuter.

Låt russinen rinna av och peta i dem i bullarna och pensla med äggvita. Grädda i ugn 8-10 minuter (beroende på storlek) i 225 grader. Vakta noga och låt inte bullarna vara inne för länge!

Spårdag med Mona

Jag hade fel Mona- din hund kan visst posera framför kameran!

Grabbarna grus

Idag åkte jag och Mona ut på något som kallas Fjället utanför Skövde (Töreboda-hållet). Det var verkligen kanonbra skogar där att spåra i! Lexys spår gick som en liten serpentin över en grusväg två gånger, hade flertalet vinklar och innehöll fyra spårpinnar och en leksak på slutet. Goliats spår gick också över en väg och hade tre pinnar och leksak i slutet, spåren var på ett ungefär lika långa, kanske 100 meter? Jag har ingen avståndsbedömning (fråga Mattias som vågar övningsköra med mig...) så det är svårt för mig att säga hur långa dom var.

Vi gick en promenad i väntan på att få gå spåren, wow vilken natur det var! Goliat sprang runt som en vilde, tyvärr sköt dom i fjärran och eftersom Lexy är skotträdd var han lite berörd. Det bekom däremot inte Goliat som lekte med vad han kunde hitta i skogen och sprang runt runt och var superlycklig över att vi var i en "riktig skog" för en gångs skull. Precis innan vi skulle åka hem fick han igång Lexy och dom fick busat lite, kul att dom trivs så bra i varandras sällskap!

Jag är nöjd med Goliats spårande idag. Terrängen bestod både av blåbärsris och ormbunkar och var ganska växlande, marken var blöt. Han tappade bort sig ett par gånger, jag kan bara gissa att det var på vittring efter djur. Det jag är nöjdast med är ändå att han uppmärksammade alla pinnar i spåret (utom den första som han hade för bråttom för att lägga märke till). Han vände till och med tillbaka i spåret för att nosa på pinnarna igen efter att ha sprungit över dom. Jag måste lära mig att vara snabbare att belöna och att träna pinn-markeringar separat från spårandet.

Så här bra åker våra hundar i Monas bil-
perfekt!

En sak jag har problem med är att han markerar (läs: pissar) i spåret. Han gjorde det på anlagsprovet och även vid ett tillfälle idag. Det känns lite som en nonchalans-grej men jag har svårt att veta hur jag ska agera i detta läge.
Jag sticker nog huvudet i sanden och hoppas att det "växer bort". Jag jobbar nog vidare med att få honom spårnoga och lägger inte så stor vikt vid hans skvättande. Ju mer han koncentrerar sig på sin uppgift desto mindre kommer frestelsen bli att markera revir.

Är vi vuxna nu?

Jag har lagt märke till nånting hos Goliat som förbryllar mig.

Det enda vi gör på våra promenader är att sätta den ena foten framför den andra.

Förr handlade det om att;
ständigt hålla koll på honom så han inte stack på småfåglar/harar/rådjur/löv/insekter/partiklar i luften, springa ifrån honom, gömma mig för honom, koppla honom 150 gånger varje promenad för att han inte skulle tycka att kopplet var "dödens snara", agera godisautomat, vara en levande leksak med ständigt nya påhitt så som hoppa upp på stenar, leta godis i träd, bete mig urlöjligt när jag "upptäckte mat" i dikena, vända varje gång han gick lite före mig och inte verkade ha koll på vad jag gjorde, upptäcka nya stigar i skogen för att han inte skulle "lära sig mina vägar" och tro att han visste vart vi var på väg osv osv.


Numera består promenaderna av att gå. Om vi får hundmöte kallar jag in och kopplar honom så vi kan gå förbi, ibland får han sitta medan de andra passerar. Om det kommer en människa kallar jag in och har honom vid sidan när vi passerar personen. Ibland gör vi några upplet, när jag kallar in får han en godisbit eller springa och hämta sin pip. Jippi.

Idag gick vi en 1,5 timmes promenad, han var lös större delen av tiden i precis det sinnestillståndet jag beskrev här ovan. Så kom vi ut på en stubbåker, Goliat tog några galoppsprång och vips så var det en hel flock med småfåglar som flög upp från marken, precis där han sprang! Jag sa"Goliat, nej!" och var inte ens mordiskt arg och lät heller inte som någon demon från helvetets avgrund. Och han då? Han såg ut som att han, om han hade kunnat prata, hade sagt "nej, men det är klaaaaart matte! Jag skulle ALDRIG göra nåt sånt!".......
Vem är du och vad har du gjort med min hund?


Är han sjuk? Eller har han uppnått den magiska åldern 3 år lite i förtid?

Kanske har han bara blivit vuxen. Det jag tycker verkar vara tappad gnista kanske helt enkelt handlar om omfördelad förväntan. Han är ju positiv vid lydnadsträningen. Jag borde omfamna detta, inte tro att han lider av någon kronisk sjukdom och är döende.

Den fasansfulla sanningen

Jaha. Minns ni min borttappade bok? Som jag "vände upp och ned på lägenheten" för att hitta? Den är återfunnen.

I lördags skulle jag rota fram ett par högklackade skor, som ligger längst in i garderoben under allt annat som jag inte orkar sortera (det är rena rama självmordsförsöket att öppna den här garderobsdörren. Man går kvävedöden till mötes). Istället för att hitta skorna hittade jag min "Medicinsk teknik för sjuksköterskor" a la 550 kronor, ihopmosad. Jag är verkligen expert på att skriva listor och planera saker, men att faktiskt ha ordning på mina grejer? Inte min kopp té. Allt för många gånger har jag rivit ut den här garderoben och halvvägs in i rensningen kommit på att jag inte orkar och mosat in allting igen. Någon organiserad oordning existerar inte i mitt hem, det är bara totalt kaos. "Det ser ut som ett bombnedslag" som mamma brukar säga.

När jag var barn skulle man alltid städa rummet på lördagar. Detta löste jag alltid genom att mosa in allting under sängen och bädda så att överkastet täckte så det inte skulle synas.
Mamma genomskådade alltid min bluff-städning, drog fram allting med en sopkvast tills det bildades ett berg mitt på golvet. Sen var det bara att städa, annars blev det ingen veckopeng.

Tyvärr kommer inte mamma hit med sopkvasten. Jag är vuxen nu. Jag bäddar dock fortfarande med överkastet ner till golvet och det som inte får plats under sängen mosar jag alltså in i garderoben.

Om någon känner sig manad att anmäla mig till Städakuten eller Rent hus på teve så är det helt okej. Jag behöver verkligen hjälp. Alternativet är att skänka mig en bokhylla, några svarta sopsäckar och under vapenhot få mig att rensa ur garderoben. Godismuta kan också fungera, men vapen är nog mer effektivt.


Jag har redan hunnit gå en 1 1/2 timmes promenad så nu ska jag ägna några timmar åt patofysiologi och sen blir det lite rutan och apportering innan det hinner mörkna. Idag har jag tänkt välja en gräsplätt med lite mer störning runtomkring (i form av cyklister, nyfikna fotgängare och ett och annat tåg). Jag ska nämligen börja apportera i olika miljöer. Hurra, min hund kan apportera!

Dagens bild

Japp, jag kan verkligen identifiera mig med den här bilden idag.

Rönnen säger...?

Grannens rönn...

Ja, om tanterna på jobbet har rätt blir det mycket snö i vinter. "Om det blir mycket rönnbär så blir det mycket snö." Men om min mosters man har rätt blir det ingen snö, för "rönnen är bara tung en gång om året, antingen av bär eller av snö"..

Idag hade vi den första soliga dagen på hela november. Detta firades med en långpromenad i skogen. Goliat var i extas.

Diagnosen är nära.... han har blivit galen.

Det var någon som sa att han var "fotogenisk"...
Denna någon hade fel.

Dagens träning gick strålande, men jag måste verkligen hitta balansen i träningen. Jag har nämligen helt plötsligt en övertaggad, uppskruvad hund. Detta problem har jag aldrig någonsin haft så jag tappade verkligen fattningen när jag, efter att ha ställt upp rutan och lagt ut min fina lilla targetmatta, såg hur min hund blev mer och mer uppjagad och slutligen tokskällde, misshandlade koner med tassar och tänder. Avslutningsvis hoppade han runt mina fötter som en liten hopploppa i ren upphetsning över att det fanns en pip någonstans och han inte fick tag i den. Är pipen under konen? Under gräset kanske? Kanske den är femton meter bort där ryggsäcken står? Har du den i handen? I fickan? Är den i den andra konen? Bakom busken? Vart? Va va va va va va va VA?

Jag avbröt genast momentet och tränade annat.
Vi fick verkligen till skitsnygga inkallande med ställande (han har verkligen fattat det där), fjärren sitter också (förutom några tjuvningar från "stanna"kommandot. Sen när kommer Goliat när man har sagt åt honom att sitta kvar? Sen han blev utbytt mot den här konstiga skällapan antar jag) och i det fria följet är han limmad vid mitt knä och går som en liten lippizaner bredvid mig. Så grymt duktig, ändå får jag ställa mig frågan hur vi ska komma vidare ur denna lilla grop jag har lyckats gräva ner oss i på rutan-träningen.

Nästa gång ska jag;
1. INTE ha en pip med fungerande pip
2. Ställa upp rutan och träna annat så att han inte blir sådär uppskruvad och kon-tokig
3. Återgå till den oklippta targetmattan (den jag använde idag var ju bara en fjärdedel så stor som den vi har haft tidigare. Kanske jag har gått för fort fram).

Du och jag, Goliat.
Du och jag.

Hundträningen hade väl knappast varit rolig om det gick problemfritt jämt antar jag?
Nu i eftermiddags badade jag Goliat så nu luktar han äppelblom och ljuvligheter. Så ikväll får han minsann göra mig sällskap i tevesoffan. Vi ska heja på Erik i idol och äta en pizza.

Godkänt anlagsprov

High five! Goliat, du är bäst!!

Fatima kom och hämtade mig vid kvart över elva, då hade vi redan hunnit stressa upp varann i ett tjugo minuter långt åh-jag-är-så-nervös-samtal via telefonen, lagom när hon dök upp hade jag helt gått in i en mental blockering.

Väl framme vid platsen där vi skulle möta upp domaren satte vi oss och fyllde i lite papper, betalade och så bar det iväg ut i skogen. Vi körde rakt in i något militärt övningsområde, skogen såg riktigt trevlig ut och jag kände mig lite hemligt förväntansfull där mitt i all tävlingsnervositet.

Jag hade tjajat till mig att få starta först (nåja, Fatima var väl inte så svårövertalad) så det var bara att ta ut det lilla odjuret, rasta lite och så visade domaren var spåret började och sa att jag fick starta när jag kände för det. Goliat kände för det på en gång, jag tyckte dock att vi borde ha sele och linan väl uttrasslad innan vi for iväg. Och det gjorde vi må ni tro. For iväg alltså.

Väl i spåret körde Goliat järnet, i 120 kilometer i timmen och jag fick brännmärken i näven. Men linan trasslade sig inte i alla fall- det är ju omöjligt när den är konstant sträckt...
Terrängen var kanske bland det jobbigaste jag nånsin har spårat i. Det var nån slags tallhistoria som var i knähöjd, spåret gick över minst två bäckar och i något kärrliknande myraktigt som verkade som att det ville suga ner en i avgrundens djup. Höga benlyft är verkligen inte riktigt min stil alltså. Jag gillar platta, välklippta lydnadsplaner.

Domaren och Fatima (som också gick med i spåret) hamnade lite på efterslänten och jag kunde höra hur han mumlade saker till henne, detta gjorde mej skitnervös. Utan kännedom om skogen, inga snitslar och en hund som spårade med mycket hög näsa på grund av den annorlunda vegetationen så hade jag ingen aning om ifall vi ens befann oss i spåret.

Efter ett tapp där Goliat fick upp vittring på några rådjur (domaren kunde hitta tydliga spår efter dem i närheten av blodspåret) där domaren fick avbryta och ta tillbaka oss var min stress-nivå uppe på orimliga höjder, med ett hjärta som gjorde storslagna försök att befria sig från min bröstkorg.

Men så, när vi hade spårat i vad jag tyckte var ungefär 2 mil, så hittade han en stor älgklöv, och allt var över :) Gammal bild från i våras

Det tog honom 22 minuter att genomföra. Svetten rann i hela ansiktet på mig när vi väl tagit oss till bilen igen. Det var som det värsta aerobicspasset nånsin, jag fick obehagliga flashbacks från den fasansfulla perioden i livet när man hade något på schemat som dom kallade "Idrott". Vedervärdigt.

Siri spårade förresten bättre än nånsin och klarade sitt spår på 18 minuter utan några tapp alls. Stort grattis Fatima, jag är så glad att vi gjorde detta tillsammans!

Tack för allt stöd och pep-talk alla vänner! Ni är verkligen underbara.

Laddar inför anlagsprovet...

... med lite apporteringsövningar! Det tar sig, sa mordbrännarn.

Ett litet smakprov på lite apporteringsträning..

Stäng gärna av ljudet, jag låter så löjlig..

Nu ska jag kolla på Bonde söker fru och våndas inför morgondagen!
Det ska tydligen bli regn också, så om vi får underkänt har man åtminstone nåt att skylla på.

Bakåtkedjor är mina favoritkedjor i hela världen!

Om jag hade vetat vad shejping inneburit när jag köpte min hund hade all träning gått så mycket lättare. Sen jag köpte världens bästa bok har många ljus ploppat upp i min skalle må ni tro.

Allt handlar om att ha en tydlig bild av vad det är man vill ha, och att dela upp momentet i småsmåsmå delar och träna på varje del separat. Om hunden inte förstår har man gjort det för svårt (läs: är kass som förare). Man måste tänka på vad det är man belönar.

Är det verkligen så här lätt att träna in tvåans moment? (Förmodligen inte, men ta inte ur mig ur min härliga lilla bubbla tack)

För att ta ett exempel. Inkallande med ställande.
Vad innehåller detta moment?
Det innehåller följande delar:
1. Hunden sitter kvar i utgångsposition när föraren lämnar hunden (klart)
2. Hunden kommer med fart mot föraren vid inkallningssignal, "Goliat hit!" (klart)
3. Hunden stannar supersnabbt på kommando från föraren, "stanna!" (nästan klart!)
4. Hunden kommer med fart mot föraren när föraren kallar in "Goliat hit!" (jobbas med just nu)
5. Hunden sätter sig i utgångsposition (hrmf...)

För tillfället jobbar jag med att Goliat ska komma skitsnabbt när jag lämnat honom stående, alltså sista delen av momentet. Vi började precis med det och har aldrig tränat det förut så han var lite konfunderad i början, men mot slutet av passet var han riktigt duktig och stod så fint och kom till mig i full galopp...

Problemet i detta moment är varken farten eller ställandet (som det verkar vara för många andra ekipage). Vårat största problem är faktiskt ingången. Ingången, som är så basic! Jag blir galen på mig själv att det inte sitter! Men så går det när man tränar in fel från början. Så vi får träna det separat. Vilket är så trist så jag tror jag sliter av mig håret snart. Men om vi nångång ska kunna starta i trean måste vi ha en bra ingång, det kostar alldeles för mycket poäng annars..

Nu ska jag läsa patofysiologi! Hejhopp!

Dom säger att det är bra att det går dåligt innan tävling...

Fatima och töserna är ute och spatserar...

... men jag vet inte om jag blir lugnad av detta.
Idag hämtade Fatima mig på morgonen och vi åkte ut för att lägga ett sista övningsspår innan anlagsprovet på torsdag. Jag lade spår till Fatimas hundar och hon lade spår till Goliat.
Vi lät spåren ligga i 1,5 timme och gick sedan först med Siri (som spårade KANONbra!), sen Goliat och sist med lilla Vickan.
Goliats spår gick kors och tvärs över en grusväg, in i skogen och avslutades nere på ett fält. Vi gick ganska nära spåret både när vi lagt färdigt Siris spår och när vi gick tillbaka efter att Siri hade spårat sitt, så vår vittring var lite förvirrande för stackars Goliat som fick kämpa både länge och väl med en del tapp på detta förbenade fält.
Om man bortser från ett väldigt stort förvirrat ögonblick löste han ändå spåret bra, men fy vilket tempo han har.. Han spårade i ett mycket mer behagligt tempo när spåret hade fått ligga längre, men nöden har ingen lag ibland (Fatima skulle tillbaka till stan för att åka till jobbet) så det fick bli kort liggtid idag.

Håll tummarna för oss på torsdag gott folk!

Goliat och Cecilia bland höstliga löv...

Vad gör du matte?

Verkar kul, jag vill äta dom!

Angående att konsumera

Guinness kallas "Irlands svarta guld"... mums!

Somliga hade kallat mig stil-lös.
När man går in i mitt hem möts man av begagnade, nötta möbler, knappt något alls på väggarna och överlag otroligt fult. Soffan är väl det enda jag har betalat för här inne, och den har Goliat redan förstört genom att tugga ben och fläcka ner (i framtiden kommer hundar INTE att få vara varken i sängen eller soffan. Jag har lärt mig min läxa mamma. Du hade rätt.)

Nytillskottet till mitt fantastiska hem ;)

I helgen fick jag med mig en gammal byrå från Mattias föräldrar som jag har ställt teven på, inte speciellt estetiskt och Mattias var så nöjd med anordningen för min dvd-spelare (den hänger på sidan av byrån, fastspänd med mitt lackbälte, Mattias var som ett litet barn över den "smarta lösningen" ... jag ordar inte mer om detta tror jag). Furu kan vara bland det fulaste som finns på denna jord. Trots detta står nu denna byrå, i all sin furu-prakt, mitt i mitt lilla rum och sticker mig i ögonen. Det ska på vitfärg så snart jag har tid över.

Vad vill jag säga med detta inlägg?
Jag antar att jag vill säga att jag ändå är stolt över att jag inte slösar pengar på inredning. Jag längtar också efter ett gulligt hus, på att få köpa julgardiner, fina köksmöbler och inredningsdetaljer. På att ha ett nytt, fint trägolv, blommor i fönstret och nybakade bullar på köksbänken (ehm, nu målar jag upp svensk idyll här. Förmodligen kommer jag bränna bullarna, det nyslipade trägolvet blir repigt efter två vändor av Goliat-fnatt med oklippta klor och dom där blommorna kommer jag att ta död på efter bara någon vecka). Men det får bli sen, när man har ett fast jobb och har lite pengar över att lägga på sådan lyx.

Ett måste är ju att besöka Dublins Temple Bar-kvarter...

Kanske kan vi hitta en irländsk pub nånstans med levande musik!

Så, eftersom jag varit så sparsam hela hösten så har jag nu istället råd med en mysig liten weekend-resa med min kära pojkvän. Jag sitter och bokar precis i denna stund, det blir en helg i Dublin, 21-24 januari. Helt otroligt vad billigt det är att flyga med Ryan Air (måtte dom bara hålla tiderna, det hade inte varit så himla kul om halva helgen gick åt till att sitta och glo i Skavsta pga flygförseningar). Tur och retur för två vuxna för dryga 1000-lappen. Galet.
Någon av dagarna har vi tänkt hyra en bil och ta oss en titt på det irländska landskapet..

Patofysiologi i Ölanda...

... Idag är jag, Mattias och Goliat i Ölanda hos Mattias föräldrar. Jag utnyttjar tiden med att läsa patofysiologi och känner faktiskt att jag lärt mig en hel del. För ovanlighetens skull.
Så nu ska jag inte slösa mer tid på att uppdatera bloggen, utan dyka ner i tarmsjukdomarnas underbara värld.
Men först måste jag bara länka till Goliats lille valp Vildes hemsida. Gå in på "Galleri" och tryck på "Vilde" för att se bilder på det lilla underverket!

Det är så roligt att jag har kontakt med två "Goliat-Smilla-valpar" och får följa deras uppväxt! Om det är någon mer som köpt valp efter Goliat- hör av er! Jag blir jätteglad för alla mail och det är så roligt att se vad det blir av Goliats avkommor. Kullen på Moonhavens kennel kan komma att bli Goliats första och sista kull (eftersom släktträdet är allt annat än enkelt) så dessa valpar är otroligt speciella för mig.

Viltspår i snöslask

Så bar det alltså iväg på viltspår imorse. Sofia plockade upp mig vid strax efter tio och iväg for vi, trots att det snöat större delen av natten. Det låg lite snö i skogen där våra spår fanns, men vi tänkte att vi kunde prova gå spåren i alla fall. 18 timmars liggtid, snö, vindstilla och ganska blött i backen.

Goliat startade sitt spår med att ringa. och ringa, ringa, ringa ringa. Han sprang tillbaka i spåret, ringade, letade, sökte, hög näsa och var helt förvirrad. Jag började misströsta och tänkte precis avbryta, men Sofia peppade mig att fortsätta en stund till. Vi visa honom på spåret igen, det råkade bli precis där Sofia (som hade lagt spåret) hade valt att göra ett bloduppehåll på cirka femton metel. Då var det som att poletten föll ner och han spårade resten av spåret superbra! Detta trots att det gick rakt över en bäck!

Är det dumt att tänka att man kanske måste få låta honom villa bort sig för att få någon rätsida på spåret, vid denna svårighetsgrad? Eller ska man spåra med kortare lina så han inte kan ringa lika mycket? Jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker i den här frågan.
Det man märker med Goliat är att tempot verkligen blir behagligt med längre ligg-tid. Han kan inte springa i ett sånt spår, han måste nämligen koncentrera sig. Han jobbar dessutom hela tiden, även då han tappat spåret. Han ber dessutom aldrig mig om hjälp utan jobbar på självständigt och låter sig inte hindras av varken terräng eller linor som fastnar. Jag kan inte hålla spåren så lätta som jag haft dem, ändå vill jag så klart att han ska lyckas utan att behöva hjälpa honom..

På torsdag är det i alla fall anlagsprov, vi får väl se hur det går!

Spår och lök

Idag på eftermiddagen lade jag och Sofia spår till varandras hundar, som är tänkt att vi ska gå imorgon bitti. Trots att vi sprang runt i skogen när det nästan var mörkt ute och att vi tänker gå dom relativt tidigt imorgon kommer liggtiden i alla fall att hinna bli 18 timmar. Det ska bli himla skoj att se hur dom löser det!

Annars är jag jättesur för jag har just lyckats hacka lök (som jag hatar), gråtit tusen tårar över denna sabla lök, stekt löken, lyckats BRÄNNA löken, svurit över bränd lök, kastat all den finhackade, tårdränkta sketna löken och sprungit upp och tjurat vid datorn. Vi får se om vi får någon mat idag..

Hemma i Mullhyttan,

och mamma bakar bullar nere i köket, Monica och jag sitter och slösurfar/slökollar på teve och har precis ätit kvällsmat tillsammans med Anneli nere vid köksbordet. Det är härligt att ha folk runt sig. Tog en härlig promenad med Sofia och Frodo förut också. Det känns så bra att Goliat och Frodo inte ens låtsas om varandra längre, dom kan springa förbi varann i full fart och nosa på samma fläck utan att göra så mycket som ett ljud. Härligt!

Nu ska jag och Monica glo på "Mammas pojkar" på femman och förfasa oss. Goliat har fått lite aktivering i form av apporteringsövningar och sen ett märgben att gotta sig med. Puh, jobbigt att ha hund ibland.

Så här glad ser Goliat ut efter två dygn med tre brudar springandes runt sig ;)

Kellie vilar upp sig efter morgonpromenaden...

Lilla Mira hittade ett ben att roa sig med....

Ja, vad kan jag säga.. Jag är otroligt svag för den här hunden...

Idag började vi dagen med en långpromenad i regnet. Hundarna skötte sig utmärkt, men det är klart att det inte är roligt att visa Skövde när det är så trist väder. Snart ska jag iväg och gå på en föreläsning och lämnar mina stackars besökare med teven och Goliat som enda sällskap. Ikväll blir det tacos och lite teve och imorgon ska vi åka hem till Mullhyttan.

Fin-besök

Kellie på språng!

Lilla Mira står och spanar...

Jag har varit dålig på att uppdatera min lilla blogg. Men vi lever.
Igår fick jag och Goliat finbesök, Victoria och tre av hennes hundar kom på besök och kommer att stanna här i Skövde i några dagar.
Idag kom Mona och hämtade oss och vi åkte ut för lite promenad och träning på hundklubben. Jag passade på att damma av kameran och knäppte några fina bilder.

Här är lekgänget under en sekunds stillhet....

Pixie och Kellie i en söt liten pose...

Lite upplet och lite spår!

Världens bästa bok är äntligen i min ägo!
En klicker slängde jag med i beställningen också, det går alltid åt..

Idag hämtade Mona mej vid tolv-tiden och vi for ut till skogen och lade spår åt varandras hundar. Medan vi väntade på att spåren skulle ligga till sig gick vi en runda i skogen och tränade lite upplet av dummie. Goliat sökte jättedåligt idag, jag vet inte riktigt om det var för att det inte var hans dummie eller vad det kan ha varit. Han hittade den ju, men det var inte alls med samma glöd som han brukar ha när han letar. Lexy däremot for runt som en liten galning och var så duktig i uppletet! Spåret skötte killarna också galant. Lexy tog mina vinklar och virrvarr med en klackspark och hittade alla apporter utom en. Goliat spårade helt okej, han hade inga apporter i spåret och genade vid ett tillfälle, men jag är ändå nöjd att han spårade på Monas vittring och att han markerade slutet så fint.

Vad nöjd man känner sig när man, trots att det snöat och varit skitäckligt väder, redan varit ute med sin hund i flera timmar. Nu ligger han nöjd och glad i sin korg och kommer nog att sova resten av dagen.

Min lydnadsbok har kommit idag! Berättar mer om den en annan dag, men det är vad man kan kalla för en lydnadsbibel. Den här boken kommer nog att ge mig mycket glädje och inspiration må ni tro. Titeln på boken är "Lydnadsträning i teori och praktik" skriven av Cecilie Koste och Morten Egtvedt. Den väger säkert tio kilo. Jag älskar den redan och kommer sova med den i famnen inatt.

Duktig kille, braa! Hurra!

Denna dagen har jag faktiskt varit ganska företagsam. På morgonen gick jag och Goliat en blåsig promenad på Garnisonen i snöstorm och sen gjorde jag mig i ordning och trampade upp på stan och träffade mina underbara vänner Ester och Hanna för en liten fika på Rådhuscaféet.
Sen drog jag iväg till skolan och träffade Gina och vi lyckades faktiskt plugga patofysiologi två timmar. Jag är nöjd, detta är en bra början på min nya studieteknik (som går ut på att faktiskt studera).

Väl hemma igen lyckades jag och Goliat tajma en längre skogspromenad i skogen och kom in precis när det började skymma.

Nu på kvällskvisten tränade vi lite apportering inomhus. Av någon anledning har han dessvärre svårt att få tag på apportbocken på det hala golvet. Dessutom går det ju aldrig lika bra när man filmar som det gör när man tränar utan kamera... av någon anledning...

Goliat apporterar

Jag bara älskar min lilla glädjesång på väg tillbaka till kameran.

Duktig kille... BraaAAA! HUUURaaaaaaa!

Och det faktum att Goliat verkligen skiter i vad jag gör, för han har fått syn på sin pipleksak som ligger i soffan. Vi har verkligen fantastisk kontakt jag och min hund. Haa...

Apportering och and-jakt

Apporteringen går verkligen framåt, och idag önskade jag så att jag hade haft någon med mig som kunde filma vårat träningspass.
Jag provade nämligen att sätta Goliat ner, lägga apportbocken någon meter framför honom och själv ställde jag mig några meter framför apporten (så vi bildade en lång rad skulle man kunna säga). Sen kommenderade jag apport. Vad tror ni han gjorde?
Han tog apporten i ett fint grepp och sprang och satte sig vid min sida!! Detta låter kanske som något självklart för er som inte tränar hund eller inte har haft hund som har haft det svårt med apporteringen. För min del känns det helt fantastiskt. Vi har verkligen kämpat med detta så himla länge, och äntligen har jag hittat en metod som fungerar! Jag kommer ALDRIG att lära en hund att apportera på något annat sätt än detta. Att dela upp momentet är ju verkligen super! Jag tror att Goliat, om han fortsätter att utvecklas i den här riktningen, kommer ha en klockren apportering. Ett sån där tävlingsmoment som sitter och som man verkligen inte behöver vara nervös över.

Skillnaden från förut är att det verkligen syns att han har förstått. Han viftar på svansen och tänker verkligen, man kan se det på hela honom. Han blir superglad när apporten kommer fram och vill mer än gärna bära den när jag är på promenad. Han har heller inte släppt apporten för tidigt sen jag började med detta.

Ni med hundar som inte vill apportera (Sofia, Mona, känn er träffade!). Försök denna metod!



Kooikerhondje är från början tilltänkt att "tolla" (locka) änder in i en endenkooi. Kooikern ska springa på sidan av denna damm och locka änderna, som är så korkade att dom följer efter, in i en nätförsedd bur. På det viset kunde man förr fånga stora flockar med änder istället för att ta dom en och en.

Nu råkar det faktiskt finnas en ganska endenkooi-lik vattensamling där jag och Goliat brukar promenera. I denna lilla damm bor det fyra änder.

Detta påminner väl ändå lite om en endenkooi?
Denna damm mynnar ut i två smala "bäckar" som kan liknas vid de utgreningar på endenkooi:n i vilken änderna ska lockas. Nu visserligen utan nätet, men ändå.

Kom igen nu då Goliat, locka på dom!

Goliat är i alla fall en helt och hållet and-ren hund har jag kommit fram till. Vi har stött på åtskilliga änder och han visar ungefär lika stort intresse för dem som han gör för det mesta han inte bryr sej ett skit om. Om han bott på en holländsk 1600-talsgård hade han förmodligen varit skjuten för längesen. Totalt värdelös! Men otroligt skönt att han har blivit så ointresserad av (åtminstone större) fåglar. Nu är det bara småfåglar, rådjur och harar som ska bli ointressanta också, hehehe.

(Kika gärna på Ingrid och Tillas superbra sida om ni är nyfikna på kooikern. Verkligen välskrivet och bra bilder!)

HAHAHAHA...

Goliat fick ha sitt regntäcke på sig när vi skulle ut på kvällspromenaden.
Kolla hans min!!!!

Älskade hund <3

Imorse var Goliat h-e-m-s-k på morgonpromenaden. Det var som att jag hade haft honom instängd i en låda i flera månader och nu äntligen fick han komma ut. Han var överallt, drog så min axel gick ur led och skulle nosa på allt och ingenting, helst samtidigt och helst kissa på det och springa och hoppa och trassla in sig på en gång också.

Jag orkade bara vara ute i tjugo minuter och grät nästan när jag gick hemåt. Han är snart tre år, varför beter han sig som en ouppfostrad, understimulerad skithund?

Märgben är gott...

Efter att jag varit i skolan gick jag så hem till mitt lilla odjur igen och vi gjorde ett nytt försök att gå en promenad utan att han försökte driva mej till fullständigt vansinne och där jag undvek att få ett psykiskt sammanbrott. Jag plockade med mig tre stora dummies, en del andra leksaker och lite korv och så knatade vi ut. Efter ett par lyckade upplet och en supertaggad Goliat som kampade för glatta livet (jag svängde runt honom i kamptrasan!) körde vi ett lydnadspass och så plötsligt- äntligen lossnade det lite!

Jag har länge velat träna med extern belöning då jag märker att Goliat blir mer taggad av det, men pipen har dels varit för liten så han har haft svårt att hitta den och dels har den varit för rolig- han har haft svårt att lämna den och tjuvat när han fått chansen.

Men jag kom på den briljanta idén att lägga den bredvid min ryggsäck. till vänster om ryggsäcken ska den alltid ligga, då kan han alltid först leta efter ryggsäcken för att hitta pipen. Han var supertaggad och gick så himla fint i det fria följet och vi tränade lite inkallande med ställande. FÖRSTA GÅNGEN som det fungerade klockrent! Jag satte Goliat några meter framför ryggsäcken, gick ifrån honom och kallade in honom. Jag är superglad :) Jag lade också plats och gick och gömde mig bakom en stenmur. Tyvärr är det svårt att träna plats utom synhåll då man inte har koll på vad hunden gör när man tränar ensam (Hanna, du är saknad!).

Avslutningsvis på dagens inlägg vill jag visa en bild på en liten smaskighet jag unnade mig efter dagens dugga och hemtentamens avslutning och allt.

McHjorton's till lunch, hemmagjort potatismos, kebabsås och en massa tomater och rödlök. Mums!