Medvetslösa...

Goliats tillhåll sen 18 timmar tillbaka, med uppehåll för rastningspauser

Boy oh boy, jag och Goliat behöver verkligen miljötränas.

Gårdagen spenderade vi på olika håll och jag kände mig som en lipande sill när jag lämnat honom till min kära vän Fatima. Tre minuter efter avlämnandet var jag tvungen att ringa och höra hur det gick...
Jag fick obehagliga tankar om hur det kommer kännas den dagen jag ska behöva lämna mina barn på dagis. Jag kommer förmodligen gråta mer än dom gör. Turligt nog är Mattias inte lika blödig som jag och kanske kan han hindra mig från att utveckla det där generaliserade ångestsyndromet som jag kunde identifiera mig så med under min psykiatrikurs i höstas.
Ni som inte är så bevandrade i psykiatriska diagnoser kan läsa denna egenhändigt förkortade definition: "Den som har diagnosen generaliserat ångestsyndrom är mer eller mindre konstant ängslig, osäker, okoncentrerad, rastlös, pessimistisk, spänd, stresskänslig, blir lätt uttröttad och är lättretlig. Personen har ofta dålig sömn och oroar sig på ett överdrivet sätt för stort som smått." (Vårdguiden, 2009).

Efter en helt underbar konsert med lika underbart sällskap (tack Elin för en toppenkväll!) anlände jag till Skövde med nattåget vid 00.30. Jag knatade hem till Fatima på en gång och hämtade min lilla smuff. Han hade varit lite orolig och gnällt under kvällen, men sovit större delen av tiden och överlag kändes det som att Fatima hade överlevt i hans sällskap.

Väl hemma sprang Goliat till sin korg och kurade ihop sig till en liten boll som sedan inte rörde på sig förrän 12 timmar senare. Jag själv däckade på sängen och vaknade först vid 11 dagen därpå.
Behöver jag säga att det inte blir några mer utflykter på ett bra tag?

Det tär på krafterna att vara på hunddagis ^^