Godkänt anlagsprov

High five! Goliat, du är bäst!!

Fatima kom och hämtade mig vid kvart över elva, då hade vi redan hunnit stressa upp varann i ett tjugo minuter långt åh-jag-är-så-nervös-samtal via telefonen, lagom när hon dök upp hade jag helt gått in i en mental blockering.

Väl framme vid platsen där vi skulle möta upp domaren satte vi oss och fyllde i lite papper, betalade och så bar det iväg ut i skogen. Vi körde rakt in i något militärt övningsområde, skogen såg riktigt trevlig ut och jag kände mig lite hemligt förväntansfull där mitt i all tävlingsnervositet.

Jag hade tjajat till mig att få starta först (nåja, Fatima var väl inte så svårövertalad) så det var bara att ta ut det lilla odjuret, rasta lite och så visade domaren var spåret började och sa att jag fick starta när jag kände för det. Goliat kände för det på en gång, jag tyckte dock att vi borde ha sele och linan väl uttrasslad innan vi for iväg. Och det gjorde vi må ni tro. For iväg alltså.

Väl i spåret körde Goliat järnet, i 120 kilometer i timmen och jag fick brännmärken i näven. Men linan trasslade sig inte i alla fall- det är ju omöjligt när den är konstant sträckt...
Terrängen var kanske bland det jobbigaste jag nånsin har spårat i. Det var nån slags tallhistoria som var i knähöjd, spåret gick över minst två bäckar och i något kärrliknande myraktigt som verkade som att det ville suga ner en i avgrundens djup. Höga benlyft är verkligen inte riktigt min stil alltså. Jag gillar platta, välklippta lydnadsplaner.

Domaren och Fatima (som också gick med i spåret) hamnade lite på efterslänten och jag kunde höra hur han mumlade saker till henne, detta gjorde mej skitnervös. Utan kännedom om skogen, inga snitslar och en hund som spårade med mycket hög näsa på grund av den annorlunda vegetationen så hade jag ingen aning om ifall vi ens befann oss i spåret.

Efter ett tapp där Goliat fick upp vittring på några rådjur (domaren kunde hitta tydliga spår efter dem i närheten av blodspåret) där domaren fick avbryta och ta tillbaka oss var min stress-nivå uppe på orimliga höjder, med ett hjärta som gjorde storslagna försök att befria sig från min bröstkorg.

Men så, när vi hade spårat i vad jag tyckte var ungefär 2 mil, så hittade han en stor älgklöv, och allt var över :) Gammal bild från i våras

Det tog honom 22 minuter att genomföra. Svetten rann i hela ansiktet på mig när vi väl tagit oss till bilen igen. Det var som det värsta aerobicspasset nånsin, jag fick obehagliga flashbacks från den fasansfulla perioden i livet när man hade något på schemat som dom kallade "Idrott". Vedervärdigt.

Siri spårade förresten bättre än nånsin och klarade sitt spår på 18 minuter utan några tapp alls. Stort grattis Fatima, jag är så glad att vi gjorde detta tillsammans!

Tack för allt stöd och pep-talk alla vänner! Ni är verkligen underbara.