Imorse plågade jag mig igenom tentaskrivningen och insåg efter att ha räknat ihop mina poäng att jag kanske får räkna med omtenta.
Men deppigheten över detta lyfte jag raskt bort från mina axlar genom att ha världens bästa körlektion. Jag har inte kört sen i början av februari och ändå klarade jag galant (ja, galant kanske är att ta i) enkelriktade gator, stadstrafik, skolbarn och sen påbörjade vi lite cirkulationsplats. Min körlärare Marianne är GRYM, hon borde verkligen ta extrabetalt för sin talang som livscoach. Wow säger jag bara, vilken härlig lärare hon är!
Nu på eftermiddagen tränade jag och Goliat lite ute på innergården.
Filmen är lite fotgående, som det ser ut nu.
Han hamnar lite för långt fram, jag går och tittar ner i backen, han svävar ut lite...
Ja, det är verkligen inte perfekt.
Men jag är ändå så nöjd med att han är glad och positiv, att han verkligen har kontakt och att han försöker göra rätt.
Det var väldigt längesen han "tröttnade" på att träna och började nosa i en buske eller kännas som en zombie.
Jag kan nästan uppleva mig själv som lite tråkig på filmerna, vilket jag ju inte var för bara några månader sen (när jag sprang runt som en apa och viftade och tjoade och sprang ifrån honom och verkligen försökte få hans uppmärksamhet och kände att frustrationstårarna inte var speciellt långt borta).
Så det går helt klart framåt!
Bara att jobba vidare, försöka räta på ryggen, bara belöna raka, korrekta sättanden och mer högersvängar.
Det är lite konstigt att han hamnar för långt fram med tanke på att jag tidigare har tryckt bak honom med min kassa hållning... Nu har han istället en tendens att hamna flera dm ur positionen åt andra hållet och högersvängarna vågar jag inte ens visa er...
Ujujuj. Mycket på listan att bättra på är det minsann.
3 kommentarer:
Koooolla uuuupp! :-D
Åh, jag vet, jag är hopplös!!
Åh...jag känner att jag är där du var för flera månader sen....luften går ur mig och jag faller ner som ett torrt prassel löv på marken. Väl där blir jag attackerad av Harry som sätter sina sylvassa klor i mig och låtsas att jag är en råtta. Jah, lite deppig ikväller men det får man väl lov att vara när maken ska vara borta 4 veckor i sträck från och med idag.
En positiv sak dock med den lilla filmsnutten är ju den fiiiina kontakten ni har...men blir ena tårögd när man tänker på´t. Vet ju också hur du har kämpat med din kära vovve!
Skicka en kommentar