Goliat och Sunes bravader

Inte ultimata klädseln för att träna lydnad, eftersom han nästan måste krypa under kjolen för att komma intill. Men jag känner att han börjar få lite bättre kläm på ingångarna (utan handhjälp!)
Fortfarande kan det hända att han sätter sig rakt på mina fötter, men jag undviker bara att belöna och ger honom nya chanser att göra rätt.

Jag är lite nervös för lydnadskursen imorgon. Det är så många duktiga ekipage och jag och Goliat har väl egentligen inte tränat så mycket som vi borde ha gjort.... Men man får tänka att det är lite som en tenta. Man gör sitt bästa, det man orkar och känner att man har inspiration till att göra. Hundträning är ju till för att ha roligt, och man kan inte jämföra en kooikerhondjes prestationer med en schäfer. Alla raser har olika förutsättningar. Alla människor har också olika förutsättningar. Ibland klickar det och då fungerar det skitbra, och ibland uteblir klickandet och man står där med en korv i ena handen och en ointresserad, loj hund i andra. Det är ju faktiskt inte hela världen.
Om jag nånsin lyckas få ett godkänt i lydnads klass 1 med Goliat kommer jag att vara lika stolt över oss som om vi hade fått ett lydnadschampionat. För oss är nämligen ett godkänt program i klass 1 ett jättehögt berg att bestiga. Det är det inte för en som äger en arbetsvillig brukshund vars liv går ut på att lyda matte.

Nångång vill jag i alla fall ha en hund som älskar att jobba. Det hade varit skoj att lära sig skillnaden. Om jag hade flamsat runt som jag gör med Goliat på lydnadsplanen med t.ex. en flat hade den nog nästan kissat på sig av glädje och blivit helstirrig.
Ny hund, nya förutsättningar.
Nya erfarenheter.
Nya mål och nya berg att bestiga.
Med min nästa hund kanske lydnadstvåan inte känns som en omöjlighet? Då kanske inte spårtävling med apell-apportering känns lika troligt att lyckas med som att vinna 1 miljon på lotto.

Oj, idag blev det långt.
Jag ska klicka lite apport nu tror jag, och göra någon nytta istället för att sitta här och glo.