Handgranat!

Idag gick vi rakt ut i blåbärsriset. För nu är stigarna i skogen så där förrädiska.

Idag band jag upp Sune och tränade "upplet av vante" med Goliat. Egentligen handlade övningen om att Sune skulle träna på att vara uppbunden. För Goliats vantupplet är verkligen inte helt lysande och ingenting jag egentligen slösar tid med att öva på. Det är mest en "nu ska Goliat springa bort från oss"övning.
Det gick jättebra!
............
Tills jag efter att ha tränat färdigt med Goliat knäppte loss Sunes koppel.
Det var som ett råka dra ur sprinten på en handgranat och sen kasta iväg den.

Han, som hade suttit som ett litet ljus, så snäll och tyst, fullständigt exploderade. "DET ÄR MIN TUR! MIN TUR! HURRA! MIN TUR! JAAAAA!" Ja, ni kan ju tänka er hur detta såg ut kanske. Han sprang rakt över Goliat fjorton gånger, drog fem repor i skogen, rundade min ben och var nära att dra omkull mig när han fastnade i kopplet jag höll i handen, fiskade upp en kotte som han slängde med och så tillbaka till stackars Goliat för att trycka upp sitt fynd i hans ansikte. Jösses säger jag bara. Jag blev helt matt.


Efter rejsandet fick vi i alla fall till lite stadgeträning i sittkommandot. Sune satt, jag kastade mina vantar runt honom, plockade upp dom, kastade dom, plockade upp dom. Sen tränade vi lite byteshandel. Jag funderar på att använda mina dummys i stadgeträningen fortsättningsvis. Han får inte ha dom alls ännu och därför är det ju inget värde i dom för honom (jo, men ungefär lika mycket som för cigarettpaket, tomburkar, gamla snorpapper och små små gruskorn).