Jag har fortfarande inte kommit mig för att skaffa en klöv så jag hade tinat ett märgben som jag använde i spåret istället, lite provisoriskt (men det var ju ett dött djur i alla fall).
Idag vågade jag faktiskt mig på att vinkla spåret till Goliat, och provade att lägga ut några korvbitar i början, i vinklarna och på slutet. Han har vid våra senaste spårtillfällen varit mer som en häst under longering än som en hund med spårlina, så idag bestämde jag mig för att låta honom spåra med sele och vanligt koppel. Med lite kortare "lina" kan han inte slå lika mycket och med detta hade jag hoppats få honom mer koncentrerad på spårkärnan.
En vinkel på nästintill nittio grader, väldigt varierad terräng och ordentligt utsnitslat spår hade jag minsann gjort. Sista biten tog blodet slut så det blev tio meter utan blod för
att sedan avrundas med blodstänk blandat med blodpudding, korv och ett märgben på det.Man kan ju diskutera seriositeten i detta, mitt försvar: det blev som det blev.
Men, det gick! Han var taggad men höll sig ändå ovanligt sansad och jag kunde gå spåret i normalt tempo, utan en flåsande hund i andra änden av snöret.
Han verkade inte störa sig på att jag gick bara några meter bakom honom och höll nosen konstant i marken. Svansen höll han i en hyfsat låg position och han gick bara tillbaka i spåret två gånger, båda gångerna var det som att han bara "kollade läget" och vände snabbt upp i rätt riktning igen.
För Zipper och Hanna gick det lika lysande, och planen för våren är att försöka få lite rutin på läggandet så vi kan utvecklas och eventuellt anmäla oss till ett anlagsprov i april- maj.
Trots att det kändes som att vi bara spårade i kanske fem minuter blev han sådär underbart nöjd-trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar