Inleddes med att hundarna drog åt varsitt håll och jag nästan började gråta av vanmakt och frustration. Jag måste börja gå mer separata promenader för att få ordning på Sunes koppelgående. Han går bättre när han har fått springa av sig den värsta energin och när Goliat inte är med. So much för "åh vad bra det går att gå med två hundar"uttalandet. Nåja. Jag tröstade mig med att beställa hem Canis-numret med den där artikeln som jag inte minns namnet på men som handlade om att "det första året läggs grunden för resten av hundens liv". Synd att man inte kunde beställa hem tålamod och hopp på burk också.
Nåja. Ni har inte kommit till den smaskigaste delen av min morgonpromenadsberättelse. Jag tror jag byter tempus också, för att göra det lite mer spännande.
Väl ute på fälten släpper jag Sune och känner äntligen lite sinnesfrid. Men den friden varar väl i cirka 5 minuter, tills den störs av en bandhunds vansinnesskall. Den schäfern går vi alltid förbi och det är aldrig några problem. Men just den här morgonen störs det vanliga galna vaktskällandet av ett rungande "HIIIT!" och ett annat, obekant skall. Jag tittar ut på fältet för att lokalisera källan till detta okända ljud, och ser en stor rottweiler komma galopperande, med raggen rest ända ut i svanstoppen. Den gör halt med jämna mellanrum och ser ut som en panter på jakt. Låg kroppshållning, hög svans, ragg rest, jag anar att läpparna fladdrar när den morrar. Det är ju egentligen helt osannolikt att jag skulle se en fladdrande läpp på sånt avstånd, jag måste ha ögon som en falk. Jag tar ett krampaktigt tag i Goliats koppel, ja ni vet så där emot alla hundträningsråd man nånsin har fått. Vilket givetvis resulterar i att Goliat ser sig vilt omkring med svansen rakt upp i skyn och med en blick som säger "vem muckar??! VEM!!?!" Själv känner att paniken stiger i bröstkorgen. What to do?! What to do?! Skogsbrynet är nära så jag sätter av galopp jag med. Mycket smart drag där Cecilia! Sätta igång 55 kilo jaktinstinkt har ju alltid varit en bra idé. Ser i ögonvrån hur rottisen sätter av efter oss, men hindras som av ett mirakel (tack Gud eller annan värdslig kraft) av en damm och ett staket. Där står den sedan och försöker hitta en väg runt. Jag kastar en blick på hunden och inser att det förmodligen inte är en rottweiler, den liknar vid närmare granskning mer och mer en övergödd labrador. Men det har jag inte tid att reflektera mer över, för jag och mina hundar kutar rakt in i skogen där vi gömmer oss bakom ett träd. Ja, ni läste rätt. Här fortsätter vansinnet. Varför fortsatte jag inte bort? Varför stannade jag? Det är som i en sån där skräckfilm när den halvnakna tjejen springer upp på övervåningen och gömmer sig i garderoben istället för att springa ut.
När rottisen/ eventuellt asfeta labradoren inte längre ser oss vänder han och sätter av mot bandhunden istället. Under tiden detta utspelat sig har hussen stått på andra sidan fältet och ropat "Hit! Hit! Hit!" som en slags bakvänd hejarklack. Uppenbarligen utan önskad effekt.
Nåja. Det hände ju ingenting, och när vi hade gått vår lilla runda i skogen och kom tillbaka till platsen syntes inte hotet till, så antingen hade den jagat vidare efter små läckra byten eller så hade hussen äntligen rört på fläsket och fått tag på sin hemska hund. Jösses, vilken pärs!
Rätt dålig bild, men den är tänkt att illustrera Sunes favoritlek.Den som heter "tränga in Goliat i ett hörn".
4 kommentarer:
Men urs! Förstår att du blev skakig, vem hade inte blivit det? I såna där lägen undrar man lite varför folk har sina hundar lösa? Visst, Ayax kommer inte heller till 100% på inkallning, men jag vet iaf var jag har honom så att jag vågar ha honom lös, han är inte speciellt intresserad av främmande hundar och kommer alltid på inkallning när vi upptäcker att vi får möte.
Och sedan tycker jag det är ren respekt att gå fram och be om ursäkt när ens hund beter sig så! Urs, man blir ju skakis. Aja, hoppas inte detta påverkar dig från att gå där/ha dina hundar lösa, iaf!
Fy vilken pärs!!! Visst är det konstigt att allt man lärt sig om hur man ska bete sig är som bortblåst när man blir rädd. Jag håller också Collin i strypgrepp och ser helt stissig ut när vi möter lösa hundar. Inte konstigt att han också reagerar konstigt. Men jag är livrädd att han ska bli attackerad. Så jag kommer förmodligen att fortsätta göra fel. Tur att inget hände i alla fall. Ha det bäst// Susanne o Collin
Hahahahahaha. Jag tyckte att det var ganska roligt jag.
Men jobbigt för er såklart.
Vad komiskt att vi skrev om mardrömspromenader precis samtidigt (typ). :-) hoppas dina blir bättre snart. Själv ska jag absolut införa nolltolerans på lek när Alfons går i koppel. Dock är egentligen det största problemet är dock faktiskt inte det, utan att Alfons drar så SJUKT mycket. Han är som döv för mig. han lyssnar inte överhuvudtaget och drar som sagt fram som en ångvält. Jag blir helt slut. Om morris tar efter det beteendet så dör jag typ. Suck!
Skicka en kommentar